Ekonomi Åsikt
Vad ska vi med produktivitet till?
I förra veckan överlämnade Produktivitetskommissionen sitt delbetänkande till finansministern. Men vad handlar kommissionens arbete om, och varför är det viktigt? Nationalekonomen Niklas Elert, som är en av ledamöterna i Produktivitetskommissionen, skriver om de tankegångar som varit vägledande för kommissionen.
– Produktivitetskommissionen, säger du? Det låter … lite ondskefullt nästan.
Så uttryckte sig faktiskt en kompis när jag berättade att jag precis utsetts till ledamot i något som kallades för Produktivitetskommissionen. Och ärligt talat: det är ju inte så att det inte går att tänka sig att ordet förekommer i någon av George Orwells böcker.
För min vän – en klok men ganska apolitisk person – var det hur som helst inte glasklart varför det här med att främja produktivitet skulle vara något som borde prioriteras med något så fint och viktigt som en kommission. Vad nu en sådan gör. Och det visste jag faktiskt knappt själv när jag tackade ja. Än svårare var det att förstå vilken roll jag själv skulle få.
Det år som gått sedan dess har varit en lektion i ödmjukhet – vad mycket jag inte kan! – men också något som byggt självförtroende – det finns en roll här även för mig, i att kommentera utkast, ge nördiga referenser och bolla mer eller mindre genomtänkta förslag. Och vad namnet än ger för associationer så har samtliga av Produktivitetskommissionens sammankomster hittills varit synnerligen lärorika övningar med humor och högt i tak.
Vilket, har jag förstått efter att ha hört en och annan skräckhistoria, är allt annat än självklart för den här sortens arbete.
Och nu – redan – har vi kommit halvvägs. I måndags, för en vecka sedan, räckte ordförande Hans Lindblad över delbetänkandet till Finansministern. Goda möjligheter till ökat välstånd är en 659-sidors bibba med 113 ganska så skarpa förslag på hur Sverige, i vårt tycke, skulle kunna få bättre produktivitetstillväxt. Vi lägger förslag kring regelförenkling, omvandlingstryck i offentlig sektor, skola, infrastruktur och bostadsmarknad, men fler områden kommer i nästa års slutbetänkande.
Några tiondelars procentenheters högre genomsnittlig produktivitetstillväxt vore på sikt transformativt.
– Och varför är då detta viktigt? skulle min skeptiske vän fråga. Jag har haft ett år på mig att fundera ut ett svar, och det kanske skulle lyda ungefär som följer:
Produktivitet handlar om att producera mer per arbetad timme, eller mer med hjälp av en viss uppsättning insatser. Det handlar alltså att göra saker i ekonomin på ett smartare vis än tidigare. Och små förbättringar spelar roll i det långa loppet: några tiondelars procentenheters högre genomsnittlig produktivitetstillväxt vore på sikt transformativt. Det skulle skapa ett rejält mycket större utrymme för investeringar i det allmänna, och – lika viktigt – rejält mycket mer i plånboken för den enskilde.
Alltså: fler människor i Sverige skulle kunna bygga en bättre framtid om tillräckligt många av kommissionens reformförslag bara anammades.
I alla fall hoppas vi det. Reformarbete är nu ingen exakt vetenskap. Visst finns det större eller mindre kunskap om vilka effekter olika slags ingrepp i ekonomin har, men när det kommer till en specifik skattesats eller regelförändring handlar det faktiskt ofta om kvalificerade gissningar. Osäkerheten är stor, och den blir inte mindre när omvärlden är turbulent så det förslår.
Just på grund av denna osäkerhet tror jag att de flesta i gruppen kände att det var viktigt att vårt arbete grundade sig i sunda principer, vilket är något vi diskuterar ganska utförligt i delbetänkandets kapitel 3.
En sådan ledstjärna som genomsyrat arbetet är att förslagen ska vara strukturella och långsiktiga; jag tänker på det som att de ska vara motståndskraftiga, och alltså vara en god idé att genomföra oavsett om goda eller sämre tider väntar runt hörnet. I det sammanhanget är en viktig distinktion som vi tagit fasta på den mellan marknadsmisslyckanden å ena sidan och regleringsmisslyckanden å den andra.
***
Marknadsmisslyckanden är ett ord ekonomer använder för att beskriva situationer där den fria marknaden inte leder till en optimal resursanvändning. Det kan handla om sådant som externaliteter – till exempel att en fabrik släpper ut föroreningar – eller asymmetrisk information – till exempel att en producent utnyttjar ett informationsövertag över en konsument. De flesta ekonomer menar att välfärdsförluster kan uppstå om inte den här sortens marknadsmisslyckanden korrigeras med skatter eller andra ingrepp i ekonomin.
Men att marknadsmisslyckanden existerar behöver inte innebära att en intervention från det offentliga är en god idé. I värsta fall kan en politisk åtgärd misslyckas med att åtgärda ett marknadsmisslyckande, och i stället orsaka det som kallas regleringsmisslyckanden. En tydlig kandidat till ett regleringsmisslyckande är hyresregleringen, som lagt en hämsko över det här landets byggande sedan andra världskriget, då den infördes som en tillfällig åtgärd.
Att betona marknadsmisslyckanden men inte regleringsmisslyckanden är att göra sig skyldig till ett så kallat nirvana fallacy.
Att betona marknadsmisslyckanden men inte regleringsmisslyckanden är att göra sig skyldig till ett så kallat nirvana fallacy: ett felslut där en bristfällig verklighet jämförs med ett perfekt ideal. Produktivitetskommissionen har, tycker jag, på det hela taget klarat sig undan denna fallgrop.
Arbetet har i mångt och mycket handlat om att identifiera lösningar på marknadsmisslyckanden som inte samtidigt skapar nya problem. Mycket tid har också gått åt att identifiera och föreslå lösningar på existerande regleringsmisslyckanden – alltså problem som beror på lagar och regler snarare än på någon ofullkomlighet på marknaderna.
Man kan så klart inte alltid veta att det man föreslår inte blir nästa stora regleringsmisslyckande. Men man kan lägga mer motståndskraftiga reformförslag, och bygga in ett sunt “DNA” för förändring och lärande i svenska regelverk. Ett sådant system är ett där aktörer kan lära av både misslyckanden och framgångar, och där det finns så många automatiska processer och incitament för självutvärdering och förändring som möjligt.
Ett exempel på hur några baspar i en sådan DNA-kedja kunde se ut tycker jag är kommissionens förslag kring den härligt svengelskklingande termen regulatoriska sandlådor (regulatory sandboxes). I en sådan sandlåda får man leka med andra regler. Har ett företag en ny produkt eller tjänst som för närvarande står i konflikt med existerande lagar och regler? Prova det i så fall när det är möjligt i liten skala, i en viss kommun under en viss tid, till exempel, så att vi lär oss om konsekvenserna samtidigt som eventuella negativa följder inte blir alltför kostsamma.
Ett större exempel är den tonvikt vi lägger vid att samordna statens arbete med regelförenkling, konsekvensutredningar och utvärderingar av regelverk under en enda myndighet med ett tydligt mandat. Regler som kanske fyllde sitt syfte en gång i tiden men inte gör det ska inte bara få hänga kvar, tvärtom ska det vara ett aktivt beslut huruvida regeln ska få finnas kvar, förändras eller tas bort.
Framtiden får utvisa vilka av de förslag vi lagt som realiseras i praktisk politik, men reaktionerna på delbetänkandet har varit övervägande positiva. Vilket känts ganska överväldigande, men också stärkt mig i det fortsatta arbetet med kommissionen. Kommissionens namn kanske man kan ha synpunkter på, men att vi håller på med något betydelsefullt känns tydligare än någonsin. Att vi har en stadig principiell grund att stå på känns därför väldigt tryggt.