Timbro Medieinstitut

Timbro medieinstitut (TMI) granskar medierapportering och analyserar mediernas utveckling. Utgångspunkten är att en offentlig sfär där tankar och åsikter fritt kan mötas gynnar en demokratisk samhällsutveckling.

Under lång tid har medierna kunnat erbjuda en sådan sfär genom ett system av normer, institutioner och organisationer. Nu är det systemet delvis i gungning. Medierna befinner sig i en period av snabba förändringar och stora utmaningar. Ny teknologi, nya vanor och nya marknader har förändrat förutsättningarna för journalistik och publicistik. Samtidigt som den tillgängliga informationsmängden växt sig större än någonsin ökar möjligheten både för journalister och konsumenter att välja bort den kunskap och de perspektiv som inte passar oss.

TMI försöker hitta nya perspektiv och finna svar på viktiga frågor. Hur påverkas vår offentlighet när gamla medieaktörer försvinner och nya tillkommer? När sociala medier tar över distributionen av nyheter? När journalistprofessionen försvagas? När de statliga Public service-företagen konkurrerar om samma läsare som privata aktörer? När medier intar en aktivistisk roll och driver politiska frågor? När fakta ses som föränderliga och subjektiva?

Kort sagt – TMI undersöker och diskuterar hur medierna kan och bör agera för att även i framtiden bidra till ett fritt och öppet samhälle.

TMI fokuserar särskilt på

Mediernas bevakning av företagande och näringsliv
Public Service roll i det nya medielandskapet
Medier och information ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv
Medieetik i praktiken – vad innebär egentligen begrepp som allmänintresse, opartiskhet och saklighet?

För att kunna utföra sin uppgift så bra som möjligt är TMI beroende av tips. Har du upptäckt en felaktig publicering? Har du själv drabbats av osaklig mediebevakning? Eller är du en journalist med förslag på ämnen att ta upp? I så fall – varmt välkommen att höra av dig! 

Andreas Ericson
E-post: andreas.ericson@magasinetneo.se
Telefon: 0701-479707

DN-reporter om Husby: ”Journalistiskt riskprojekt”

23 maj, 2013
Ulrika Bys analys i gårdagens DN

I natt fortsatte oroligheterna i Stockholms förorter och med det mediernas rapportering. Medierna har redan fått ta emot kritik för sitt sätt att rapportera. Bland annat på Medievärlden. Att det är ett journalistiskt knivigt uppdrag att rapportera om oroligheterna uttryckte DN-journalisten Ulrika By i en analys i gårdagens DN.

Ulrika By skriver i inledningen av sin analys: 

Marken är minerad, fallgroparna djupa. Att försöka hitta rimliga förklaringar till att stenar haglar och bilar brinner är ett journalistiskt riskprojekt. 

Att reflektera över det journalistiska uppdraget under pågående rapportering är ovanligt, därför kontaktade TMI Ulrika By och frågade varför hon skrev den här analysen.

- Både som journalist och som privatperson uppfattar jag det som viktigt att reflektera över hur vi som den tredje statsmakten hanterar situationen. Vi har mycket läsarkontakt som går ut på att vi bara ”förskönar” och ”tycker synd om”, många förstår inte att vi faktiskt funderar. Men det gör vi och snacket om konsekvensneutralitet är ju bara nys i de här sammanhangen: jag tycker rakt av att journalistiken ska sträva efter att inte spä på främlingsfientlighet och det är uppenbart att vi ofta faktiskt går runt katten kring het gröt när vi kommer till så kallad förortsproblematik, säger hon.

I grund och botten anser Ulrika By att rapporteringen från det som händer i förorterna just nu inte ska skilja sig från annan rapportering, men menar att den gör det ändå. Hon ger två förklaringar.

- Det ena är att jag av egen erfarenhet vet att vi väljer bort historier och händelser som lätt kan användas i främlingsfientliga syften. Vi citerar inte allt vi hör och berättar inte allt vi ser, ofta för att vi kanske också är dåliga och osäkra på vad vi ser och hör, för vi kan inte tolka det. Det andra är att när det väl smäller åker vi gärna ut med förvändningen att vi måste skildra det som händer. Sanningen är ju att vi inte skildrar det som händer när det inte är våldsamt, dramatiskt eller spektakulärt ur andra aspekter. Det blir med andra ord en obalans i rapporteringen, en obalans som inte går att styra upp i efterhand. Med detta sagt så borde vi ställa samma krav på rapporteringen från Husby som vi ställer på all annan rapportering, men vi gör det inte. Å ena sidan av ett slags välvilja, å andra sidan för att vi gillar att själva löpa amok när det brinner.

Det här är inte första gången medierna rapporterar från våldsamheter i förorter. Till exempel var oroligheter i Rinkeby fokus för medierna 2010. Men Ulrika By är inte övertygad om att media har lärt sig något från att rapportera från dessa händelser, även om ambitionen finns.

- Jag vet inte om vi lärt oss något. Det är samma visa varje gång. Vi har alltid ambitionen att göra det bättre, men eftersom väldigt många svåra frågor omgetts av en bedövande tystnad så länge är det svårt att bryta igenom. Vi saknar också trovärdighet eftersom vi ofta inte har några naturliga källor och kontakter. De vi pratar med litar inte på oss, vi vet inte när de driver med oss alternativt talar sanning, det kanske låter hårt, men det är min absoluta känsla av att det förekommer, säger hon.

Och av en artikel på Second Opinion att döma verkar Ulrika Bys antagande stämma. Artikeln handlar om en situation som uppstod i Uppsalas förorter 2009. Den skiljer sig från den dagsaktuella på flera sätt, men likheterna finns också. Artikeln visar just på den här problematiken: att personerna som blir intervjuade medvetet lurar journalisterna.

Ulrika By skriver i sin analys att ”hur vi än gör, gör vi fel” och ger bilden av ett ”mission impossible”. Frågan är hur man journalistiskt ska tackla en rapportering med så många fallgropar.

- Vi måste börja från början, med den typen av journalistiskt fotarbete som till exempel Katarina Gunnarsson på Sveriges Radios Studio Ett gör. Snacka, snacka, snacka med vanliga människor, låta dem komma till tals, våga låta dem komma till tals. Om vi censurerar av välvilliga skäl kommer många att tycka att vi saknar trovärdighet, vilket de kommer göra även om vi bara berättar om de problem som finns. Vi måste helt enkelt bli mindre svartvita. "Invandrare" är i dag i medierna antingen bidragsfuskande vandaler eller fantastiskt godhjärtade hjältar. Tänk om de bara är vanliga människor, säger Ulrika By.

DANIEL LÖFSTEDT

 

 

Mer nyheter & kommentarer