Europadomstolens uppmärksammade dom, där Österrikes beslut att bötfälla en kvinna för att hon uttryckt sig provocerande om profeten Mohammed, var i själva verket rimlig. Även om den österrikiska domen är förkastlig, är det bra att Europadomstolen lämnar ett stort tolkningsutrymme kring Europakonventionen; annars skulle det innebära en problematisk överstatlighet, skriver Fredrik Hultman. Blanche Jarn svarar direkt.
En sexårig pojke var nära att utvisas när hans mamma dog, trots att hans morföräldrar i Sverige var beredda att adoptera honom. När det gäller personer utan asylskäl eller dömda brottslingar är det svenska rättsväsendet däremot betydligt mindre nitiskt.
Höstens talmansrundor, liksom regeringsbildningen 2014, visar en svaghet i vårt centrala politiska system. Mycket av bristen på stabilitet och det stora utrymmet för talmannen att göra personliga tolkningar av grundlagarna, går att spåra till de förändringar av statsskicket och regeringsformen som genomfördes under det radikala 70-talet. Arbetet med att reformera regeringsformen borde ha varit både långsammare och förnuftigare.
De 9 000 asylsökande utan asylskäl som nu beviljas asyl har hanterats så dåligt av regeringen att det är dags för riksdagen att väcka omröstning om en misstroendeförklaring. Återigen har den S-ledda regeringen visat sig oförmögen att sköta sitt jobb.
Till slut har förslagen om att ändra i grundlagen väckt debatt. Yttrandefriheten ställs mot integritetsskyddet, och det föreslås att information ska vara tillgänglig i ”traditionell journalistisk verksamhet” men inte för gemene man. Krister Thelin skriver att grundlagsändringen måste omarbetas; som den ser ut nu duger den inte.
Facket har makt över vem som får arbetstillstånd i Sverige, samtidigt som alla fackförbund har ett intresse av att minska konkurrensen för de egna medlemmarna. Fredrik Hultman har intervjuat advokaten Arvid Danielsson, som ser hur förbunden missbrukar sin makt över vem som ska få stanna i Sverige.
Regeringens samtyckeslag är inte bara plakatpolitik, den riskerar att försvaga rättsläget. Få problem låter sig lösas med hårdare lagstiftning, men ändå envisas politiker med att försöka. Vad är det egentligen regeringen försöker åstadkomma med samtyckeslagen – åtgärda våldtäktsproblemen, eller åtgärda sina egna opinionssiffror?
Debatten om sexualbrott avslöjar ett stort problem: Politiker och media förstår inte hur det svenska rättsväsendet fungerar. Medierna fäller sin dom innan rättegången kommit i sikte, och pekar sedan ett anklagande finger mot domstolarna, trots att det är riksdagen som bestämmer hur de ska döma. Och politikerna visar ingen iver att rätta till missförstånden.
Den svenska kulturen är präglad av syndabekännelse – och förlåtelse. Det, och den juridiska kultur det format, krockar nu med en juridisk kultur präglad av klantänkande, där det är viktigare att gruppen kompenserar än att den skyldige tar på sig ansvaret. I konflikten mellan sedvanerätten och rättsstatens principer växer nu en ny typ av brottslingar fram. För att kunna bemöta den nya kriminaliteten måste vi förstå hur den uppstår, skriver Per Brinkemo.
Politiker talar gärna om höjda straffsatser eftersom det är enkelt. Problemet är att högre straff inte leder till fler uppklarade brott. Vad som verkligen behövs är åtgärder som leder till att fler brottslingar fångas, lagfors och straffas. Men det är naturligtvis svårare än att bara ropa efter högre straff.