Den svenska vänsterns oförmåga att förhålla sig till hedersförtryck beror på den intersektionella teorin har implementerats i Sverige på bred front på 2010-talet. Detta trots att det handlar om ett synsätt vars mest centrala företrädare konsekvent struntat i några av de mest utsatta i samhället: de som lever under hedersförtryck.
STIG-BJÖRN LJUNGGREN SÖKER PARTIERNAS SJÄL, DEL 3. Vänsterpartiet är benhårt övertygat om att socialismen ligger i människans natur, och att kapitalismen är dömd att misslyckas. Det är den övertygelsen som fått V att hålla ut i mer än hundra år, utan att nå ett snittstöd på mer än sex procent av väljarkåren.
Hon utlöste en demokratisk kris, portades från Mellanösterns enda fungerande demokrati och anklagade Nato för att hota Sverige. Får Margot Wallström förnyat förtroende som utrikesminister lär hon dessutom sitta i Vänsterpartiets knä. Det ser mörkt ut för utrikespolitiken den kommande mandatperioden.
Sedan demokratins genombrott har Sverige styrts av regeringar som respekterat grundvalen för det demokratiska parlamentariska systemet. I praktiken har detta inneburit att Vänsterpartiet har uteslutits från att ta aktiv del i regeringsarbetet. Nu står vi inför ett scenbyte som är synnerligen oroväckande. Sverige behöver besparas skadliga socialistiska experiment. Rösta nej till en vänstersväng i söndagens val!
Vänsterpartiet är inte ett parti bland andra. Fram tills helt nyligen sympatiserade och samarbetade partiet med stater där oliktänkande sköts i källaren. Än i dag ser vänsterpartister mellan fingrarna med politiskt våld, och i partiprogrammet slår de fast att målet är avskaffande av äganderätten, ett mål som strider mot de mänskliga rättigheterna och som sannolikt få av vänsterpartiets väljare ställer sig bakom.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.
Vänsterpartiet har det mest ambitiösa kulturpolitiska programmet av alla riksdagspartierna och vill lägga mest skattepengar på kulturpolitiken. Någon tydlig profilfråga som skiljer partiet från de andra rödgröna partierna är dock inte helt lätt att hitta.
Vad hade ärkekapitalisten Ingvar Kamprad gemensamt med en revolutionär brittisk 1800-talsmarxist? Dagens vänster har mycket att lära av mannen som designade överklassens tapeter.
Även om dagens Vänsterparti delvis distanserat sig från sitt totalitära förflutna visar såväl symbolspråket som de framlagda förslagen vid kongressen på att partiet inte är ett parti som andra. Att identitetspolitikerna segrade över partiledningens linje säger också något om de interna konflikter som sliter sönder partiet.
Regeringens förslag om ”vinsttak” i välfärden bygger på felaktiga kalkyler gjorda utifrån felaktiga frågeställningar och uppnår fel resultat i förhållande till det som felaktigt påståtts vara förslagets syfte. Och statsministern ansåg att en presskonferens om detta var fel ställe att befinnas sig på.