Den nya tidens brottslingar erkänner ingen skuld

Både i familjen och i skolan lär sig svenska barn att erkänna och be om förlåtelse när de gjort något olämpligt. Det är vare sig socialt eller, sedan 1979, legalt accepterat att fysiskt straffa ett barn. I stället får barnet, bara det säger som det är, absolution, förlåtelse, av föräldern eller läraren. Det har blivit vårt sätt att fostra och socialisera unga människor att ta ansvar för sina handlingar för att på så vis bli välfungerande samhällsmedborgare. Inse att du gjort fel, känn ånger, erkänn, så stryker vi ett streck över saken.

Det är principen som gäller. Men det tycks ha blivit allt vanligare, i skolans värld såväl som bland kriminella, att vägra erkänna begångna handlingar, oavsett om det finns trovärdiga vittnen som kan styrka att just den personen kastat sten på skolans fönsterruta eller just den personen misshandlat en person och bevisen är ovedersägliga.

Erkänn inte, lyder det nya mottot, sannolikt påverkat av människor från andra kultursfärer med ett annat förhållningssätt till både barnuppfostran och statliga lagar, juridik och sanktioner.

Oviljan att erkänna ställer samhället i en svårhanterbar situation. Om allt fler ”vägrar säga som det är”, om allt fler vägrar erkänna de statliga institutionerna och juridiken, har man avsagt sig något grundläggande i det samhälleliga kontraktet. Det är att visa att man inte erkänner de principer som tidigare generationer socialiserats till att omfamna och som vi uppfattar som grunden för ett välfungerande samhälle.

Varifrån kommer denna ovilja att erkänna handlingar som helt uppenbart begåtts av den utpekade?

Den svenska traditionen går ut på att även den kriminelle egentligen är en del av oss, men på grund av sociala faktorer fallit in i ett kriminellt levnadssätt

Tidigare i år beskrev åklagaren Thomas Ahlstrand i Göteborgs-Posten det som han uppfattade som en ny typ av brottslingar. Han skrev att den svenska traditionen går ut på att även den kriminelle egentligen är en del av oss men på grund av sociala faktorer – arbetslöshet, dåliga framtidsutsikter, påverkan från andra, missbruk – fallit in i ett kriminellt levnadssätt. Den ”gamla tidens” brottslingar möttes med skyddsåtgärder, övervakning och terapi, och inte sällan involverades deras familjer. Grundtanken var att den kriminella var en person som egentligen delade majoritetssamhällets värderingar, moral och syn på samhället.

De kriminella som rättsväsendet möter i dag har ett helt annat förhållningssätt, enligt Ahlstrand.

De har inte kommit snett. De har inget missbruk. De delar helt enkelt inte våra normer, och de har absolut ingen lojalitet eller ens vilja till lojalitet gentemot samhället. En dom till fängelse är ingen skam, den är ett besvär, något obekvämt, något att undvika för att det är opraktiskt och långtråkigt att sitta inne. Lojaliteten är däremot oerhört stark när det gäller gänget, kompisarna, familjen, klanen, kvarteret; och den är dubbelriktad. Vi kan inte alltid involvera deras familjer när vi vill behandla dem för kriminalitet; för familjerna kan tycka att grabben är bra, han drar hem pengar. Den ofta oreserverade kärleken till mamman och respekten för pappan motsvaras inte sällan av en fullständig, och i bästa fall blind, lojalitet tillbaka.

Detta avståndstagande från grundläggande principer måste förstås, reflekteras över och verbaliseras, även om risken är överhängande att anklagas för exotifiering av ”den andre”. Men oförmåga/oviljan att förstå att alla barn på jorden inte har fostrats med mjuk pedagogik av demokratiskt skolade svenska föräldrar som uppvisar en, i ett internationellt perspektiv, hög tillit till rättsväsendet och övriga myndigheter, kommer inte hjälpa oss att förstå samhällsutvecklingen.  

Till att börja med bör man på djupet inse och förstå att den form av samhällskontrakt som gäller i Sverige på många sätt är unik. Särskilt i jämförelse med de länder varifrån dagens asylsökande kommer. I Sverige är det individen som sluter ett informellt kontrakt med staten genom att (generellt sett) acceptera den nationella lagen, och individen som på egen hand är ansvarig för såväl positiva som negativa handlingar.

När både sedvanerätten och rättsstatens principer sätts ur spel finns det små möjligheter att hålla unga testosteronstinna unga män, ofta uppfostrade i hårda miljöer, i schack.

I de asylsökandes hemländer har den primära identiteten varit knuten till, inte nationen, men till den utvidgade familjen, en släktkonstellation som är långt mycket större än vad gemene svensk menar med familj. Kontraktet där gäller släkten, inte staten. I en sådan organisationsordning gäller dessutom andra principer vid konfliktlösning än hur svenskar fostrats att lösa konflikter. De flesta är vana vid traditionella lagar, det som kallas sedvanerätter, ett juridiskt system som inte dömer individer utan kompenserar kollektiv. Det är ett slags försoningsteknik, som inte går att jämföra med svensk straffrätt.

Om en person begår ett brott mot en annan familjs medlem får brottslingens utvidgade familj betala skadestånd. Att erkänna en brottslig handling kan alltså stå familjen dyrt. Man nekar därför gärna eftersom man inte vill åsamka familjen problem genom skadeståndsplikt. Individer lär sig alltså att inte erkänna brott gentemot en målsägande, vare sig det är inför rättsväsendet eller på lägre formell nivå, till exempel skolan.

Ska konflikter lösas ska familjeöverhuvudet tillsammans med de båda familjernas äldste träffas och komma överens om ersättningsnivå. Det viktiga i sådana rättskipningssystem är inte vilken individ som till slut tar på sig straffet utan att kollektivet betalar bot. Ofta kan det ske utan att någon ens erkänt. Man betalar för att få lugn och ro, för att kunna fortsätta leva i närheten av varandra utan uppslitande konflikter som i värsta fall kan leda till blodshämnd. Det här är effektiva system vad gäller skyndsamhet i att få en konflikt löst, framför allt långt mycket snabbare än det svenska juridiska systemet med höga krav på bevisföring där det måste vara ”ställt utom rimligt tvivel” att en person begått en brottslig handling. Att sådana sedvanerättsdomstolar agerar också i Sverige slog chefsåklagaren i Malmö, Pär Andersson, larm om tidigare i år:

– När pengar ska utväxlas så finns det någon typ av förfarande där några personer som har huvudansvaret för familjerna sätter sig ner och mer eller mindre bestämmer vem som har gjort rätt och vem som har gjort fel. Det är ju en rättegång, skulle man kunna säga, som är vid sidan om vår.

Så länge sedvanerätterna är intakta håller de individer i schack, för också de är lösningsinriktade. Men som chefsåklagare Lise Tamm säger i Dagens Juridik om den allt våldsammare kriminaliteten:

– Tidigare kunde klanledare ha lite koll på sina yngre odågor. Det kan de inte längre.

Dessa unga som har levt med konkurrerande rättssystem, har nu avsagt sig båda de juridiska systemen och löper amok. Antingen som kriminella eller som radikaliserade.

Sannolikt är att klanledarna för många unga har förlorat sin legitimitet genom krocken, eller konkurrensen, med den svenska staten. Det frambringar unga människor klämda mellan två olika värderings- och juridiska system.

Sannolikt har vi en stor grupp unga som är uppväxta med erfarenheten av den utvidgade familjens sedvanerätt och därmed med inympad skepsis till rättsstaten, dessutom uppfostrade med metoder som varit förbjudna i Sverige sedan -79 då lagen mot fysisk bestraffning infördes. När både sedvanerätten och rättsstatens principer sätts ur spel finns det små möjligheter att hålla unga testosteronstinna unga män, ofta uppfostrade i hårda miljöer, i schack. Dessa unga som har levt med konkurrerande rättssystem, har nu avsagt sig båda de juridiska systemen och löper amok. Antingen som kriminella eller som radikaliserade.

Det finns en oförmåga att se detta, att vilja se detta, att försöka förstå vad det är den ena åklagaren efter den andre, grundat i dagliga kontakter med brottslingar, uppmärksammar oss på. Denna oförmåga gagnar inte möjligheten att bryta ned den våldsspiral vi bevittnar och allt fler nu upplever kommer närmare den egna vardagen.