Den socialdemokrati vi behöver

Svensk socialdemokrati är världsunik. Inte någon annanstans i den demokratiska världen har en och samma politiska rörelse så länge haft ett så fundamentalt inflytande över ett land som Socialdemokraterna haft i Sverige.

På många områden har detta inflytande har använts illa. Men på det hela taget har Socialdemokraterna, får man som liberalkonservativ lite motvilligt medge, ändå kunnat ge relevanta svar på samtidens frågor under lång tid. Partiet har varit en del av samhällsutvecklingen på ett imponerande sätt.

Men förtrollningen är bruten. Redan under 90-talet började det bli uppenbart att Socialdemokraterna inte lika självklart fick grepp om samtidens utmaningar, inte svarade lika väl på de frågor medborgarna ställde. Sedan dess har ”rörelsen” befunnit sig i en långsam och smärtsam färd neråt. Det har tagit sig uttryck i en tilltagande politisk vilsenhet, ett ängsligt flirtande med identitetspolitik och i ett allt mer utbrett Juholteri*.

Redan under 90-talet började det bli uppenbart att Socialdemokraterna inte lika självklart fick grepp om samtidens utmaningar.

Det vore fel att hävda att Socialdemokraterna kan inspireras av något annat land, där arbetarrörelsen varit mer framgångsrik i dagens värderings- och debattklimat. Den brittiska socialdemokratin är definitivt inget föredöme, men i den brittiska debatten finns ett antal mycket intressanta röster som ur ett socialdemokratiskt eller – för att använda ett möjligen belastat begrepp – vänsterliberalt perspektiv försöker formulera intelligenta svar på samtidens frågor.

En av dem är Paul Collier, utvecklingsekonom vid Oxford och författare till den inspirerande boken The Future of Capitalism: Facing the New Anxieties (Allen Lane, 2018). Hans utgångspunkt är välbekant, ett tema för en lång rad intressanta böcker på senare år: våra samhällen slits sönder, misstron växer, gamla värderingar löses upp, utanförskapet och hopplösheten breder ut sig, populismen växer.

Colliers svar är ett slags pragmatisk renässans för vad han beskriver som den geniala epoken 1945–1970. Hans ledord är just pragmatism; han avskyr ideologiska låsningar som han menar förhindrar ett rationellt, resultatinriktat samtal om vår tids utmaningar. Bortsett från en lite billig retorik kring en karikatyr av ”economic man” tar Collier avstamp i en intressant och utförlig analys av hur försvagad sammanhållning och därmed minskad reciprocitet sakta drar isär de västerländska samhällena.

Drivkraften är viljan att tillskansa sig större resurser för egen del, utan att behöva dela med sig.

Den allt mer desperat systemkramande svenska socialdemokratin borde kunna inspireras av Colliers bildade, breda perspektiv på denna fråga. Med en analys omfattande allt från ekonomi och moralfilosofi till sociologi och utvecklingspsykologi beskriver han en långsam korrosionsprocess som löser upp tidigare starka sociala band.

Motsvarande process skulle av svenska S-debattörer snarare beskrivas med trötta talepunkter om att ”högern valt skattesänkningar i stället för investeringar i välfärden”. Sällan har svensk socialdemokrati framstått som så futtig i jämförelse.

Colliers analys kretsar mycket kring geografi. Han beskriver hur separatistiska idéer växer runt om i världen (Katalonien, Norra Italien, Skottland, Nigeria etcetera) och menar att drivkraften är viljan att tillskansa sig större resurser för egen del, utan att behöva dela med sig. En väg ur detta ser han i återupprättande av en starkare nationell sammanhållning. Han går så långt som att argumentera för behovet av en förnyad patriotism i Europa, med Macron som ett tydligt (men kanske just nu inte särskilt lyckat) exempel.

När jag läser just denna passage slår det mig hur annorlunda begreppet ”patriotism” används i Sverige. Den enda ledande svenska politiker jag kan påminna mig talar om patriotism är Sverigedemokraternas Mattias Karlsson, och det resulterar omedelbart i att han stämplas som något slags extremist.

Collier gör också, närmast i förbigående, samma enkla påpekande som gjort David Goodhart så uppmärksammad: ju större invandring från länder kulturellt olika vårt eget, desto svårare att upprätthålla den nationella sociala solidariteten. Det finns en oundviklig motsättning mellan mångfald och sammanhållning.

Det finns en oundviklig motsättning mellan mångfald och sammanhållning.

Om Colliers analys av vår tids stora problem är intressant och ambitiös är intrycken av hans förslag till lösningar desto mer blandade. Vissa av dem är just så uppfriskande pragmatiskt konkreta som han säger sig efterfråga: mentorsprogram för ungdomar i utsatta områden, stöd till ideella organisationer som hjälper blivande mödrar med sociala problem i stället för att som i dag bara låta staten omhänderta deras barn, en socialpolitik som ekonomiskt uppmuntrar kärnfamiljen (vilken svensk socialdemokrat vågar föreslå en så uppenbart klok reform?).

Andra framstår som i bästa fall överskattade, i värsta fall helt verklighetsfrånvända: kommunala utvecklingsbanker, offentlig samordning av privata investeringar med Singapore (!) som förebild, återreglering av banksektorn för att tvinga bankerna att fokusera på sitt närområde, högre beskattning av förmögenheter i storstäder.

Överlag är Colliers socialpolitiska förslag konkreta, pragmatiska och precis så fria från ideologiska låsningar som han efterfrågar. De ekonomisk-politiska förslagen är desto mer klumpiga och fantasilösa, fångade i en ideologisk låsning han själv inte kommer ur: föreställningen att marknaden är kortsiktig och destruktiv, medan politiker och byråkrater sitter inne med lösningarna på vår tids problem.

Trots detta är The Future of Capitalism mycket läsvärd. Den är en intelligent och välskriven analys av hur vi hamnat där vi är i dag, och hur en mitten/vänster-väg ut ur splittring, motsättningar och populism skulle kunna se ut.

Svenska socialdemokrater borde läsa den som inspiration till att tänka lite längre och bredare kring hur det politiska landskapet har förändrats. Svensk borgerlighet borde läsa den för att få en bild av vilken socialdemokrati Sverige faktiskt skulle behöva. En socialdemokrati med en genomtänkt samhällsanalys, konkreta idéer om hur det som gått förlorat kan återupprättas och en genuin vilja till reformer.

*Tendensen att kompensera bristen på ledarskap med högt tonläge.