Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Borgerligheten måste återupptäcka sin reformiver

Det är hög tid att hitta tillbaka den ideologiskt förankrade reformiver som under framgångsrika perioder utmärkt svensk borgerlighet. Smedjans redaktion sammanfattar lärdomarna från sommarens essäserie om hur vi går från den stora staten till det starka samhället.

När Fredrik Reinfeldts första alliansregering tillträdde 2006 var det med ett gediget och väl förberett reformprogram. Som idé var arbetslinjen – med jobbskatteavdrag och reformering av bidragssystemen – tydligt förankrat i borgerliga kärnvärderingar om egen försörjning.

På så sätt var allianssamarbetet och framgångarna för detta under åtta år i regeringsställning ett resultat av det idéarbete och den ideologiska konvergens som ägt rum inom svensk borgerlighet under tre decennier med start i de första stapplande försöken till borgerliga regeringsbildningar under slutet av 1970-talet. Det var en process som initialt byggde på en gemensam motståndare i form av en dominerande socialdemokrati, men som successivt kom att förstärkas av en livlig borgerlig idédebatt under 1980- och 1990-talet. 

Ur detta växte såväl personliga vänskapsband, gemensamma ideologiska referensramar som en ömsesidig förståelse för de olika idétraditioner som ryms inom borgerligheten. Detta bidrog utan tvivel till stabiliteten i det borgerliga regeringssamarbetet. (Och gör alliansens senare sönderfall än mer anmärkningsvärt.)

På så sätt förändrades både människors uppfattningar om innebörden av skattesänkningar.

Regeringarna Reinfeldts politik vann dessutom brett folkligt stöd. Minst lika viktigt som att regeringen omvaldes 2010, är att de efterföljande rödgröna regeringarna endast på marginalen har rullat tillbaka de stora sänkningar av inkomstskatterna som genomfördes i form av jobbskatteavdragen. På så sätt förändrades både människors uppfattningar om innebörden av skattesänkningar och den politiska debatten om inkomstskatterna under åtta år av borgerliga regeringar. 

Det är även värt att hålla i minnet när man ser till de liberala reformer som ryms inom ramen för januarisamarbetet. Efter att januariöverenskommelsen ingåtts beskrevs det av Fredrick Federley som det ”kanske det största liberala genombrottet på många år i svensk politisk historia”. I en intervju med Sveriges Radio konstaterade han att: ”Det är många reformer som Centerpartiet inte lyckades få igenom under tiden med alliansår, inte ens under tiden vi hade egen majoritet.”

Att dessa reformer nu kan genomföras är sannolikt ett resultat av åtta år med borgerliga regeringar.

Det stämmer vad gäller till exempel förändringar i arbetsrätten och värnskattens avskaffande. Men att dessa reformer nu kan genomföras är sannolikt ett resultat av att åtta år med borgerliga regeringar förflyttat debatten och skapat ett nytt jämviktsläge i svensk politik. 

Alliansregeringarna betade under två mandatperioder successivt av det program man gått till val på 2006, men alldeles för lite kom i dess ställe. Man kan diskutera om det berodde på att hanteringen av finanskrisen krympte utrymmet för den typ av idédebatt som lagt grund till tidigare borgerliga reformprojekt, om det var en konsekvens av att allianspartiernas förlorade sin riksdagsmajoritet vid valet 2010 eller om det handlade om en rädsla för att politikutveckling skulle göra det svårare att hålla ihop de fyra regeringspartierna.

Men faktum är det ligger något i den tidigare S-statssekreteraren Irene Wennemos spaning i den aktuella boken ”Politik på riktigt” (Atlas 2020), att Reinfeldtregeringen inför valet 2014 präglades av samma typ av håglöshet som Göran Perssons regering åtta år tidigare.

Läs också: Reformpolitikerns guide till regeringsmakten 

Denna känsla var även utbredd inom borgerligheten, och när regeringen avgick talade många inom de borgerliga partierna om att det nu var hög tid för en mandatperiod av idé- och politikutveckling för att kunna erbjuda väljarna ett nytt reformprogram vid valet 2018.

I stället fastnade de fyra partierna i ett destruktivt spel om parlamentariska strategier och förhållningssättet gentemot Sverigedemokraterna.

I stället fastnade de fyra partierna i ett destruktivt spel om parlamentariska strategier och förhållningssättet gentemot Sverigedemokraterna. Det förhindrade bildandet av en borgerlig regering efter valet 2018 – trots på pappret utmärkta parlamentariska förutsättningar. Men det har också gjort att idéarbetet blivit lidande. Och utan en livaktig idédebatt, saknas syret för en ideologiskt välgrundad reformpolitik.

Coronakrisen har fått den politiska vänstern att vädra morgonluft. På många håll förkunnas den stora statens återkomst. Krisen har blivit en förevändning för att rikta kritik mot såväl privata utförare inom vård och omsorg som apoteksavregleringen. Men vi ser också, vilket inte minst blev tydligt i en debattartikel i Dagens Industri i början av sommaren att tongivande socialdemokrater ser en chans att höja skatter på kapital och företagande som ett led i krispolitiken. 

Detta understryker behovet av en borgerlig ideologisk offensiv – särskilt nu efter coronakrisen. Problemen som vi gick in i året med, som bristande integration, svaga skolresultat och brottslighet, kvarstår. Vårdskulden har ökat, och ett betydligt svårare ekonomiskt läge har tillkommit. Högskattepolitiken håller Sverige tillbaka, och vårt samhälle präglas av ekonomisk stagnation. Under krisen har brister i vår förmåga att hantera kriser och utmaningar blottats. Förvaltningen har under många år vuxit i omfattning, men sällan stärkts i sin förmåga att lösa relevanta samhällsproblem.

Nu handlar det om att än en gång slå fast att den starka staten inte är synonym med den stora staten.

Nu handlar det om att än en gång slå fast att den starka staten inte är synonym med den stora staten. I själva verket kan man på goda grunder argumentera för att en stark stat måste utmärkas av en förmåga att prioritera bland uppgifterna. Och att det starka samhället också är beroende av funktioner inom näringsliv och civilsamhälle som den stora staten tenderar att slå ut.

Det är också hög tid att svensk borgerlighet hittar tillbaka till den ideologiskt välgrundade reformiver som utmärkt de perioder då svensk borgerlighet gjort bestående avtryck på samhällsutvecklingen – från Bildtregeringens avregleringar och valfrihetsreformer till Reinfeldtregeringarnas jobbskatteavdrag. 

Det starka samhället

Under sommaren har vi på Smedjan publicerat en serie artiklar om hur vi går från den stora staten till det starka samhället.

Historien lär vi oss att det är möjligt. Under hundraårsperioden mellan cirka år 1870 och 1970 genomgick Sverige en välståndsresa. Vi blev ett av världens rikaste länder. Det var under denna period som framgångsföretag som IKEA, Volvo, Tetra Pak, H&M, Ericsson och Alfa Laval växte fram.

Starka incitament till arbete, i form av låga skatter och begränsade sociala ersättningar, kombinerades med marknadsvänliga reformer.

Samhällets och ekonomins styrkor var resultatet av en arbetskultur med fokus på individuellt ansvarstagande, hög nivå av tillit och fria marknader. Starka incitament till arbete, i form av låga skatter och begränsade sociala ersättningar, kombinerades med marknadsvänliga reformer.

För bara femtio år sedan hade vi en liten och välfungerande välfärdsstat med goda skolresultat, starka drivkrafter till arbete och en arbetskultur fokuserad på eget ansvarstagande, solidaritet, tillit och punktlighet. Och Sverige hade näst efter Schweiz, Luxemburg och USA, hade högst levnadsstandard per invånare i världen. I dag är utvecklingskraften svag – men en ny välståndsresa är möjlig. Om detta skriver Nima Sanandaji i sin essä

På denna not skriver även Fredrik Erixon om hur den mäktiga staten i dag hotar den starka ekonomin. Protektionismen och merkantilismen expanderar – och med dem myten om att ekonomiskt styrka kommer av din förmåga att gynna exporten och dämpa importen. Industripolitik blir viktigare än öppen konkurrens. Näringslivet skolas i att bli kreativa bidragssökare istället för innovativa entreprenörer. Staten växer sig starkare – men inte ekonomin. 

Det är en ekonomisk filosofi som har misslyckats gång efter annan, och kommer att göra det igen.

Det är en ekonomisk filosofi som har misslyckats gång efter annan, och kommer att göra det igen. Långsiktigt välstånd växer fram när människor tillåts samarbeta – inom och över gränser. Då premieras friska ekonomiska beteenden. Då föds idéerna till hur de kan bli ännu bättre.

Stefan Fölster beskriver en stat som har blivit för stor och fluffig. Många tror att en stat som förfogar över mer resurser blir starkare. Men snarare verkar motsatsen gälla, och Sveriges förmåga att hantera kriser och utmaningar är otillfredställande. 

För att komma tillrätta med det föreslås fyra reformer: Inför ett generellt ansvar att ta initiativ i lägen där ansvarsfördelningen är oklar och andra aktörer är passiva, värna myndigheternas handlingsmandat, skala bort uppgifter från regeringskansliet och skapa spärrar för offentliga utgiftsökningar, som bör villkoras med samhällsekonomisk lönsamhet och bättre effektivitet.

Vad gör man när det offentliga inte förmår leva upp till utställda löften?

Flera skribenter, däribland Stefan Fölster, pekar särskilt ut sjukvården som ett område där kostnaderna har tillåtits skena i väg samtidigt som produktiviteten har rasat. Hur välfärden skulle kunna organiseras bättre när vårdskulden växer ägnar Karin Svanborg-Sjövall sin essä åt. Vad gör man när det offentliga inte förmår leva upp till utställda löften?

Nittiotalets valfrihetsreformer eller åttiotalets privatiseringsidéer räcker inte. Det borgerliga svaret på framtidens välfärdspolitik är en avgränsad välfärdsstat, som också ger människor ökade möjligheter att betala för det de mest av allt vill ha, och investera i: sin hälsa, och sin ålderdom.

Joakim Broman skriver i sin essä om tragedy of the commons eller allmänningens dilemma vad gäller miljö och klimat. Det klassiska statsvetenskapliga problemet illustrerar hur fri tillgång till gemensamma resurser som grundvattentäkter eller betesängar ofta leder till ohållbart utnyttjande. Allmänningens dilemma handlar i grunden om en knapp resurs som många vill utnyttja. Men om teknikutveckling gör resursen ointressant sker emellertid varken kapital- eller miljöförstöring. Fria marknader, fri forskning och innovation, lägre skatter och mer kärnkraft kan vara lösningen i klimatfrågan.

Statens uppgifter maximeras i allt utom att garantera medborgarnas grundläggande trygg- och säkerhet.

Joakim Nergelius skriver om hur rättsstatens värden hotas, både i Sverige, Norden, Europa och globalt, och hur varken nattväktarstaten eller den fullt utbyggda välfärdsstaten har monopol på att vara en god rättsstat. Rättsstaten med starka och självständiga domstolar är värde i sig, som i hög grad bidrar till en god samhällsutveckling. Det gäller alldeles oavsett vilka politiska ideal som i andra grad är gångbara för stunden. Därför är det dags för rättsstatens försvarare att höja rösten.

En lärdom som flera skribenter kommer tillbaka till är att stat som vill kunna vara stark på vissa områden också måste ha förmåga att prioritera. Det blir inte minst tydligt i Alexandra Ivanovs essä om att kriminaliteten tar över i nattvandrarstaten – ett land där, med Per Gudmundsons ord, statens uppgifter maximeras i allt utom att garantera medborgarnas grundläggande trygg- och säkerhet. 

År efter år har kärnstatens allra mest grundläggande uppgifter försummats. Länge tog både väljare och politiker medborgarnas grundläggande trygghet för given, och lät de politiska  prioriteringarna styra i en helt annan riktning.  På så sätt kom den  starka staten att erodera under den stora statens tyngd. För att kunna satsa på fler poliser och ökad närvaro, vid sidan av skärpta straff och andra reformer, behöver annat stå tillbaka. Gärna fler studieplatser och cykelbanor, men först en ordentlig polis.

Alla moderna samhällens vilar på osäker grund.

Även Nicklas Berild Lundblad skriver om statens förmåga att hantera kriser och utmaningar, och påminner om Friedrich Hayeks insikt om att människan inte är, och heller aldrig kommer att bli, herre över sitt eget öde. Världen är osäker och låter sig inte reduceras helt till risk. Alla moderna samhällens vilar på osäker grund.

Hur väl vi hanterar framtidens utmaningar hänger på vår förmåga till lärande: att upptäcka nya data, strukturera dem till information och tolka dem som kunskap som vi kan handla utifrån. Denna lärandeprocess underlättas inte av en stark stat, utan motverkas av den. 

Skribenterna i serien beskriver olika samhällssfärer som fungerar på olika sätt, men med vissa lärdomar som går igen: Styrka är inte med nödvändighet synonymt med storlek. Det finns också andra värden, som flexibilitet och förändringsförmåga, som är viktiga. För att man ska kunna satsa på det ena behöver man kunna prioritera inom det andra. Och om alla delar ska fungera och utgöra ett starkt samhälle behöver staten lämna utrymme för marknadsekonomin och civilsamhället. 

Det tar månader och år att omsätta en debattartikel i verklig politik.

Vi hoppas att dessa artiklar kan inspirera frihetligt och borgerligt sinnade politiker i deras arbete. Flera av de områden som skribenterna tar upp i artikelserien hamnar högt på listan över de sakfrågor väljarna i dag betraktar som viktigast, och där det är nödvändigt för borgerliga partier att kunna erbjuda relevanta svar. Det gäller förstås frågorna om medborgarnas trygghet, men det gäller i minst lika stor utsträckning frågorna om sjukvårdens och äldreomsorgens utformning.

Framgångsrik reformpolitik

Framgångsrika politiska reformer förutsätter en tydlig idé om hur man vill att samhället ska utvecklas. Det gör diskussionen om statens roll och förmåga – på vilka områden måste staten träda fram och på vilka den måste träda tillbaka – central.

Men framgångsrik reformpolitik kräver också att man tidigt tar genomförandet på allvar. ”Det tar månader och år att omsätta en debattartikel i verklig politik. Det är en handfast kompetens inom social ingenjörskonst som krävs”, konstaterade förre finansministern Anders Borg i sin memoarbok förra året. Det var anledningen till att Moderaterna flera år innan valet 2006 byggde upp en organisation med tung nationalekonomisk kompetens och erfarenhet från regeringskansliet, för att redan i opposition utarbeta förslag som snabbt kunde förvandlas till skarpa reformer och lagtext. 

Den läxan behöver göras nu. Annars riskerar man att få äta upp det när förslagen granskas, eller blir svåra att genomföra och inte hinner ge resultat innan det återigen är dags att möta väljarna. Men glömmer man bort de idéer som det politiska engagemanget vilar på reduceras man snabbt till teknokratiska administratörer. 

Det är nu hög tid att hitta tillbaka den ideologiskt förankrade reformiver som under framgångsrika perioder utmärkt svensk borgerlighet.

Om essäserien

Vi lever i en tid när många ropar efter den stora statens återkomst. Världen genomgår en kritisk period, och många vänder sina blickar till det offentliga. Samtidigt som de offentliga åtagandena växer i coronakrisens spår har staten misslyckats med ett antal grundläggande uppgifter.

 

Men behöver den starka staten vara synonym med den stora? Kan den ens vara det? Den som vill ha styrka måste också ha förmåga att prioritera. Och den som vill ha ett starkt samhälle måste se längre än staten.

 

I den här artikelserien låter vi några av Sveriges främsta frihetliga skribenter och tänkare söka svar på frågorna om hur den stora staten kan förvandlas till det starka samhället.

 

Läs fler delar i serien