Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Den nya politiskt korrekta religionen

Social rättvisa, intersektionalitet och politisk korrekthet är termer som får allt starkare fäste inom universitetsvärlden. Professor Inger Enkvist berättar om den kritiska teorins rötter och ställer den kanske mest brännande frågan för den fria akademins framtid. Vad kan vi göra åt den intellektuella korruption som härjar på våra universitet?

Black Lives Matter-protestanter i Washington. Foto: AP Photo/Jacquelyn Martin.

I samband med Brexit, Trump, upplopp och statyvältande har uppmärksamheten riktats mot den tendens som i brist på bättre term på svenska kallas ”det politiskt korrekta” och på engelska benämns ”wokeness”. Denna strömning började vid universiteten i USA, tog sig in i Sverige som ”jämställdhetsintegrering” i alla statliga myndigheter, och finns nu överallt i samhället. Det utmärkande draget är fientlighet mot västländer och betoning på etnicitet, genus och sexualitet.

Vi har haft fall med universitetslärare inom genetik som anmälts till kursledningen för att ha hävdat att det finns skillnader mellan män och kvinnor. Det har framförts krav på etnisk kvotering vid Sveriges Radio. Företag, organisationer och politiska partier påverkas och måste vid beslut om rekrytering inte bara ta i beaktande skicklighet utan också ”mångfald”. Hur har vi hamnat här? Det är en lång historia, men vi ska göra ett par nedslag i den nya vokabulären och i rörelsens bakgrund för att sedan komma med förslag på vad vi borde göra i Sverige.

Vi har haft fall med universitetslärare inom genetik som anmälts till kursledningen för att ha hävdat att det finns skillnader mellan män och kvinnor.

En väsentlig del av den nya läran är vigd åt vilka ord som ska användas respektive inte får användas. Genom att alla måste vakta sin tunga tvingas alla ständigt förhålla sig till ideologin. Ideologin kommer till stor del från den engelskspråkiga världen och terminologin i Sverige är ”svengelsk”. Orden som används fanns förut men ges ny betydelse. ”Mångfald” handlar inte om vilken mångfald som helst utan främst om hudfärg. ”Inkludering” syftar aldrig på att få med speciellt kunniga personer utan alltid på personer som har svårt att få en plats i en grupp. ”Jämlikhet” som brukade betyda lika möjligheter betyder nu lika resultat. På engelska har man bytt ord från ”equality” till ”equity”, som inkluderar kompensatoriska åtgärder och baserar sig på ”affirmative action”, det vill säga olika typer av positiv särbehandling. Ett ofta förekommande ord är ”problematisk”, som används i stället för ”dålig”. Att ”problematisera” betyder anlägga det politiskt korrekta perspektivet. Att vara ”kritisk” betyder också att anlägga det politiskt korrekta perspektivet, och kritik antas därför inte vändas mot den som benämns som den ”kritiska teorin”, som just uttrycker det politiskt korrekta.

På senare tid har fältet breddats till att omfatta idéer om fysisk hälsa. Det som avvisas är idén att utgå från att något är vanligt förekommande. Speciellt avskytt är begreppet ”normal”. Att utgå från att det är bra att vara frisk uppfattas som att nedvärdera sjuka och kallas ”healthism”. Det finns ännu inte svenska termer för alla begrepp. ”Ableism” är att utgå från att det är en fördel att inte vara funktionshindrad, vilket ses som nedsättande för funktionshindrade. ”Fat shaming” är att utgå från att det är bättre för hälsan att vara smal än tjock. Att vara överviktig uttrycks som att tillhöra gruppen ”people of size”, ett uttryck bildat utifrån ”people of colour”.

Kunskap sägs vara bundet till en viss grupps erfarenheter, och ”standpoint epistemology” syftar på idén att bara en person som själv tillhör en grupp anses förstå gruppen och ha rätt att yttra sig om förhållanden som gäller gruppen. Exempelvis förutsätts en man inte förstå hur en kvinna upplever världen.

Exempelvis förutsätts en man inte förstå hur en kvinna upplever världen.

”Kulturell appropriering” gäller oftast kulturella föremål eller exempelvis musik. Termen syftar på att man lånar in till sin egen kultur något drag från en annan kultur. I Sverige blev termen aktuell i samband med kulturministern Amanda Linds frisyr. Uttrycket används främst när västvärlden intresserar sig för icke-västliga kulturer. Idén innebär en total omvändning i mänsklighetens kulturhistoria. Det har traditionellt ansetts vara ett tecken på ”öppenhet” och utveckling att intressera sig för andra kulturer. Observera att man inte talar om kulturell appropriering, när länder i Asien och Afrika importerar idéer från västländer.

Ett begrepp som ofta hörs är ”intersektionalitet”, en term som uttrycker att någon kan tillhöra flera offergrupper. Det exempel som oftast ges är att någon kan samtidigt vara svart, lesbisk och kvinna. Personer som vågar kritisera den nya läran talar ironiskt om att det tävlas i att vara offer, dvs. i ”competitive victimhood”. Den tidigare feminismen har absorberats av begreppet intersektionalitet, och en kvinna som inte hör till fler ”marginaliserade” kategorier anses inte vara lika intressant som förtryckt.

Vägen till de här extrema ställningstagandena är snårig men reds ut av Helen Pluckrose från Storbritannien och amerikanen James Lindsey i Cynical Theories (2020). De har i sin tur samarbetat med amerikanen Peter Boghossian. Vill man ha referenser, hänvisas till böcker av dessa tre forskare.

I slutet av 1960-talet skedde flera saker samtidigt. Västvärldens regeringar beslutade om att kraftigt bredda antagningen till universitet. Tiden kring 1968 utmärktes samtidigt av politisk radikalism och kritik mot västvärlden. De radikala ungdomarna upptäckte dock att det inte var så lätt att ändra västländerna i revolutionär riktning, eftersom befolkningen upplevde en snabb ekonomisk förbättring. De följde därför den italienske marxisten Antonio Gramscis råd att i stället inrikta sig på att erövra makten över samhällets institutioner. Universiteten var de viktigaste institutionerna, eftersom de kunde användas för ideologiproduktion. När vi kommer till 1990-talet, har de som en gång var unga avancerat, sitter i kommittéer som sköter anställningar, delar ut forskningsbidrag och drar upp linjerna för hur bland annat journalister och lärare ska utbildas.

Den förkortade versionen av de teorier som de introducerar är att samhället anses bestå av förtryckande strukturer, ett drag hämtat från marxismen men överflyttat från den ekonomiska sfären till den kulturella och sociala. Den mest inflytelserike teoretikern är fransmannen Michel Foucault vars viktigaste teori just är att samhället ska förstås som maktförhållanden och inte samarbete. Människor ska ses som antingen förtryckare eller förtryckta. För dem som accepterar Foucaults världsbild gäller det att riva ner förtrycket och nå den absoluta jämlikheten, där inga distinktioner finnas. Relationerna mellan människor ska ändras, och vad som i övrigt sker i samhället spelar mindre roll. Ekonomi, teknik och medicin i sig intresserar inte de radikala.

Fransmannen Michel Foucault, en av världens mest inflytelserika postmoderna tänkare. Foto: AP Photo/Alexis Duclos

Det är helt centralt i den nya läran att kunskap ifrågasätts. Västvärldens enastående utveckling är byggd på kunskap, vetenskap och rationalitet, men detta ses inte som beundransvärt utan som ett uttryck för förtryck. Kunskap ska ses som vapen, menar Foucault, eftersom de som skaffar sig kunskap därigenom kan nå positioner i samhället där de kan förtrycka. Med den inställningen framstår hela utbildningssystemet som misstänkt. Varför kräva av elever att de ska lära sig vissa saker? Varför skulle den som kan mer vara berömvärd? Det är därför följdriktigt att Foucaults lärjungar vill använda skolan inte i första hand för att lära ut ”skolkunskaper” utan för att lära eleverna att samhället består av maktstrukturer och förmedla ”politiskt korrekta” attityder.

Det har varit möjligt att driva utopisk jämlikhetsinriktning beroende på två drag som redan fanns i västländer. Västländer är rättssamhällen, där medborgare kan protestera om de anser att deras rättigheter inte tillgodoses. Västländer är också välfärdssamhällen, där medborgare anser sig ha rätt till ett bekvämt liv. Aktivisterna utgår från att detta sakernas tillstånd fortsätter men kräver att västvärlden dessutom ska visa upp absolut jämlikhet. De driver inte samma agenda för Afrika och Asien, där det torde finnas mer att göra för att uppnå den absoluta jämlikheten.

Vi ska snabbt nämna två termer som dyker upp i debatten. Postmodernism är ett vagt begrepp och används med olika innebörd, men en väsentlig aspekt är att postmodernismen ifrågasätter begreppet sanning. Vad som kan anses sant, sägs det, beror på vem som fäller ett yttrande och från vilken position. När postmodernismen presenteras, brukar man säga att den börjar som en filosofisk inriktning på ungefär 1950-talet och då förknippas med skepticism. Idén om ett allmängiltigt sanningsbegrepp ifrågasätts, vilket är att ifrågasätta hela den västerländska kulturen. Riktningen utvecklas sedan mellan ungefär 1960 och 1990 till ett ifrågasättande av speciellt västländernas jämlikhet för kvinnor och etniska och sexuella minoriteter. Västländerna visar sig mycket mottagliga för de nya idéerna och en rad sociala reformer införs. Man kan därefter tala om en tredje fas där ifrågasättandet av sanning har förbytt till sin motsats när det gäller etnicitet, genus och sexualitet. Nu anses det att det finns absoluta sanningar på just de områdena, sanningar som inte får ifrågasättas. Det är den inställningen som kallas det ”politiskt korrekta” i Sverige och ”wokeness” i den engelskspråkiga världen.

Vad som kan anses sant, sägs det, beror på vem som fäller ett yttrande och från vilken position.

Vilka blir samhällskonsekvenserna om vi på postmodernt sätt avvisar idén att det finns en universell sanning som alla tvingas acceptera? Svaret är att då kan varken utbildning, administration, nyhetsförmedling eller rättsväsende fungera. Lärare har ingen säker kunskap att lära ut. Den offentliga förvaltningen kan inte fungera om de inte får tillgång till pålitliga uppgifter. Journalister kan inte rapportera sakligt om händelser, om de inte kan fastställa vad som hänt. Domare kan inte bygga sitt domslut på konstaterandet av vad som ägt rum i en viss situation. Kort sagt blir det omöjligt att organisera den sorts samhälle vi känner till. Att underminera tron på sanning är att underminera samhället och sprida osäkerhet, vilket gör samhället sårbart för attacker.

Socialkonstruktivism är den aktivistiska aspekten på den postmoderna ideologin och betonar handling mer än analys och kan ses som en fortsättning på det som i Sverige kallats social ingenjörskonst. Man är övertygad om att ifall inte alla grupper är representerande i lika mån inom alla yrken, måste det föreligga diskriminering. Om inte alla elever har lika bra resultat, har de som har sämre resultat inte fått lika mycket hjälp. Om inte alla människor är lika friska, måste vissa ha missgynnats av samhället. Aktivisterna vill därför riva ner de rådande strukturerna och ge makt åt andra grupper för att uppnå jämlikhet. Bakom idéerna finns föreställningen om att allt det goda bara ”ligger och väntar” och kan fördelas, om man har god vilja. Socialkonstruktivism är politisk.

De här resonemangen beskrivs detaljerat hos Pluckrose och Lindsey. Författarna stryker under att socialkonstruktivister eller ”social justice warriors” verkligen kan vara djupt övertygade om att samhället är sexistiskt, rasistiskt och fientligt mot homosexuella och att deras moraliska upprördhet är helt äkta. Problemet är att deras engagemang mer bygger på känsla än fakta och att de utnyttjas av personer med extrema politiska mål. De påstår sig företräda klientgrupper men att det är långt ifrån säkert att dessa ser världen på samma sätt. Överviktiga personer skulle kunna föredra att gå ner i vikt snarare än att kräva ”rättvisa” av samhället, och funktionsnedsatta skulle kunna föredra att få tekniska hjälpmedel hellre än rättviselagstiftning.

Problemet är att deras engagemang mer bygger på känsla än fakta och att de utnyttjas av personer med extrema politiska mål.

Hos aktivisterna märks ett religiöst tonfall. Författarna tror att när kristendomen fått minskat inflytande i det offentliga livet, har det uppstått ett vakuum. Människor söker något att hålla sig fast vid. I dagens antirasistiska rörelser märks ett inflytande från marxismens syn på samhället som en arena för konflikt men dessutom från kristendomen som fokuserar skuld, bekännelse och att vända andra kinden till.

Att läran om det politiskt korrekta blivit helig kan man konstatera, därför att den inte får inte ifrågasättas och inte får behandlas humoristiskt. Det har blivit nästan omöjligt med humor och satir i film och tv-program. Jämförelsen med religion gäller också hur man behandlar personer som trots allt ifrågasätter läran. De ses inte som intellektuella som försöker analysera ett tankekomplex utan som kättare. De anses stå utanför gränserna för det moraliskt acceptabla och kan bara fördömas.

Sagt med andra ord är ett utmärkande drag i den nya ideologin den starka psykologiska press den utövar. Aktivister försöker få personer att uppfatta sig själva som syndiga eller politiskt oacceptabla och sedan ställa dem inför alternativet att antingen ”frälsas” och ”föras in i den politiska gemenskapen” eller fördömas som sexister, transfober, rasister eller homofober. Handlade det om barn, skulle vi tala om mobbning. Letar vi historiska referenser, kan vi tala om häxjakt. Likheter finns också med den kinesiska kulturrevolutionen.

Förespråkarna  av den kritiska teorin ser en västvärld genomsyrad av strukturell rasism och andra förtryckande tankestrukturer, och uppfattar avvikande analyser som förnekelse. Foto: Elika Roohi.

Den som studerar den forskning som kommer ut från institutioner där den nya ideologin dominerar kan se tendensen att utgå från att det förekommer diskriminering och ”strukturell rasism”. Det tillvägagångssättet brukar inte accepteras som forskning, eftersom det innebär att man i stället för att studera något utan förutfattad mening letar efter ett bekräftande. Nu finns det redan stora mängder ideologiskt inspirerade artiklar presenterade som forskningsresultat. Någon har påpekat att det som sker har likhet med det som på ekonomiskt område kallas penningtvätt, därför att något illegitimt genomgår en process som får det att framstå som legitimt. Anhängare till ideologin kan nu säga att ”det finns studier som visar att…”. Man har gett en legitim vetenskaplig fernissa åt påståenden som inte är bevisade.

Anhängare till den nya läran vill behålla sina maktpositioner, tiger ihjäl idéer som ifrågasätter dem och anklagar kritiska personer för att tillhöra extremhögern. Lindsey och Pluckrose har utsatts för tillvägagångssättet ”guilt by association”, bara för att delta i offentliga diskussioner med personer från olika bakgrund. Lindsey och Pluckrose anser sig vara progressiva men menar att när vänstern har dåliga idéer måste detta kunna kritiseras och att vänstern i det här fallet inte förstår sitt eget bästa.

Kommer det politiskt korrekta att ”blåsa över”?

Kommer det politiskt korrekta att ”blåsa över”? Lindsey säger i en intervju att han tror det. På aktivistsidan fragmenteras rörelsen i allt mindre grupper som står i konflikt med varandra, och bland universitetslärare i samhällskunskap och humaniora, där vänstern helt dominerar, attackeras vänsterinriktade personer av företrädare för en mer extrem vänsterinriktning. Lindsey tror att det redan nu finns tyst konsensus om att det måste ske en förändring. Man väntar bara på att någon annan ska ta första steget.

Vad kan vi göra i Sverige? Det första är att sprida kunskap om vad som pågår också i Sverige och att stärka våra institutioner. För ett par månader sedan knäböjde en kvinnlig polis inför demonstranter som protesterade mot rasism. En sådan händelse visar att vi snarast bör se över vad som lärs ut i polisutbildningen liksom vid lärarutbildningen, socionomutbildningen och så vidare. Sverige utgör ett av världens mest utvecklade rätts- och välfärdssamhällen och vi anser oss ha en stabil demokrati. Det finns inget demokratiskt uppdrag att presentera samhället som föraktligt inom utbildningar för samhällsbärande yrken. Ett förslag är att vi tillsätter en kommission som undersöker universiteten och speciellt de här utbildningarna och föreslår förändringar.

Allmänheten betalar universiteten för att stärka samhället genom att forska om verkligheten och när så inte sker skulle man kunna tala om intellektuell korruption. Pluckrose, Lindsey och Boghossian genomförde en skämtsam ”kupp” för något år sedan. De skrev en rad artiklar med tomt eller absurt innehåll men fyllda med postmodern jargong, och de kunde konstatera att akademiska tidskrifter inriktade framför allt på genusteori publicerade dem. Det är alltså inte överdrivet att tala om det finns intellektuell korruption inom en del av universitetsvärlden.

Det är alltså inte överdrivet att tala om det finns intellektuell korruption inom en del av universitetsvärlden.

När det gäller att tillsätta en kommission är det svåra förstås vilka personer som skulle utses för att granska universitetet som institution. Det är ju just universitetet som har ansetts som den objektiva institution som kunnat granska andra samhällsinstitutioner. Vi behöver en kommission av respekterade personer som inte är beroende vare sig av regeringen eller av universitetet för sin vidare karriär. En sådan kommission behöver också tillförsäkras att regering och riksdag verkligen tänker vidta åtgärder för att rätta till påvisade missförhållanden.