Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Integrationens vardagshjältar

Politiker försöker lösa Sveriges integrationsproblem med ogenomtänkta, kortsiktiga beslut. Sedan måste lärare, poliser och sjukvårdspersonal ute i verkligheten försöka städa upp efter dem. Det är tack vare dem, inte tack vare politiken, som Sverige fortfarande faktiskt fungerar.

Varje dag går svenskar till arbeten som innebär möten med de direkta effekterna av regeringars invandringspolitik. Möten med vad som förenklat kallas ”integrationens utmaningar” är för dem en del av vardagen.

Under en rad olika föreläsningar och andra möten har jag haft förmånen att få träffa människor som dagligen hanterar eller arbetar med olika typer av och uttryck för konflikter som uppstått på grund av invandring. De är bland annat lärare, poliser, sjukvårdspersonal och frivilliga inom olika idrottsförbund. Utan Twitterkonton eller debattinlägg ställer de sig varje dag i frontlinjen för en rad konflikter.

De har inte valt att befinna sig i de situationer som uppstått. Snarare har Sveriges regeringar och politiker agerat på ett sätt som leder till att medborgare dagligen behöver städa upp efter deras ofta kortsiktiga och oövertänkta beslut. De gör det i tysthet, anonymt och utan att göra något väsen av sig. De är samhällets riktiga hjältar som ser till att det trots allt fungerar något sånär.

Jag vet att det låter illa när människor som invandrat eller när invandring i sig pekas ut som orsaken till problem. Väldigt många som kommer till Sverige från andra länder hittar ett nytt liv här och blir aldrig något problem. Men många som kommer hit kommer från samhällen som är starkt präglade av klanstrukturer och av religion. Det i sig innebär att de är präglade av kollektivistiska strukturer. Strukturerna i klanen, den mycket stora familjen, är beroende av att individens behov underställs kollektivets behov. Klanens behov går först eftersom det anses garantera individens säkerhet och sociala trygghet i förhållande till andra grupperingar eller system. Därtill kan religiösa gemenskaper kräva att gemenskapens behov ska gå före individens.

Sverige är raka motsatsen i det avseendet. I Sverige går individens behov före kollektiva plikter. Den som inte bryter mot lagen kan i princip fritt ägna sitt liv åt självförverkligande.

Medborgare behöver dagligen städa upp efter Sveriges regeringars ofta kortsiktiga och oövertänkta beslut.

Detta innebär en ordentlig kulturkrock för den som är van vid en klankultur eller vid att religiösa normer styr vardagen både privat och i det offentliga rummet. När kollektivet i dess olika former, och framför allt de som har ledande funktioner i de olika kollektiven, känner att det håller på att förlora anhängare kan deras representanter rycka ut för att upprätthålla gemenskapen.  Till det kommer olika extrema grupper som ser rekryteringsmöjligheter bland ungdomar som har svårt att finna sin plats i samhället.

Konsekvensen av allt detta innebär förhandlingar mellan myndigheter eller skol- och sjukvårdspersonal å ena sidan, och å andra sidan familjer eller religiösa företrädare som vill vara med och avgöra barns och ungdomars framtid. Det var så det gick till i deras tidigare hemländer. Imamer, präster, släktingar eller föräldrar försöker styra skolans utbildning i enlighet med den egna moraliska uppfattningen och religiösa preferensen. Familjemedlemmar träder in för att lösa konflikter i stället för att vända sig till polis. Polisen är i sin tur redan överbelastad och har inte den tid som behövs för att gå in och lösa konflikter, vilket skapar ett vakuum där familjer kan härja fritt.

Andra föräldrar eller aktivister kräver motsatsen och menar att varje tecken på religiös identifikation inom exempelvis idrott skulle vara ett hot mot den sekulära normen. Så länge det inte gäller fotbollsstjärnor som till exempel tackar Gud med ett korstecken efter att ha gjort mål.

Det betyder att de som står i första linjen ständigt attackeras med motsägelsefulla krav från olika håll. De måste tillåta barn att bära huvudduk, och måste hindra barn från att bära huvudduk. De måste möjliggöra könssegregation, och måste till varje pris undvika könssegregation.

Det är oerhört frustrerande att se hur politiker tycks vara helt bortkopplade från den verklighet de skapat.

När jag är ute och träffar dessa människor känns det glädjande och uppmuntrande att det jag talar om tas emot med intresse och engagemang. Det föreläsningarna framför allt handlar om är hur mötet mellan skilda kulturer eller religiösa föreställningar påverkar varandra. Hur den svenska individualistiska sekulära identiteten blir tydligare i mötet med den kollektivistiska och tvärt om. Hur nötningen mellan olika idéer påverkar båda sidorna i olika riktningar. Det handlar om att sätta ord på fenomen som tidigare varit nya och obekanta. För att kunna lösa problem måste man kunna förstå och definiera dem.

Samtidigt är det oerhört frustrerande att se hur politiker tycks vara helt bortkopplade från den verklighet de skapat. Kortsiktiga beslut utan konsekvensanalys fortsätter matas fram, kanske med någon slags förhoppning om att människorna i integrationens första linje kommer fortsätta städa upp efter dem. Eller så fattas besluten helt utan insikt om vad den första linjen dagligen utsätts för. Oavsett vilket av alternativen som är det riktiga, kan de inte räkna med att vardagens hjältar i första linjen kommer orka hur länge som helst. Men så länge de orkar, är det tack vare dem som Sverige fortfarande faktiskt fungerar.