Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Skratt ger inga röster

Politiken har sina lustigkurrar, men humor är en svår konstform. Det gäller särskilt om man tänker sig humorn som ett redskap för att vinna väljarnas stöd, skriver Sofia Hallonqvist.

Som partiledare var både Göran Hägglund och Jan Björklund uppskattade för sin humor och retoriska skicklighet. Det fick emellertid inte väljarna att strömma till Kristdemokraterna respektive Liberalerna. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Nyligen släppte SVT Play en i vissa kretsar uppmärksammad minidokumentär om svenska Trump-sympatisörer. Många blev provocerade av dokumentären, men också intresserade. Vad hos Trump tilltalade ungdomarna? En av huvudpersonerna, Konservativa förbundets ordförande Julian Kroon, berättar om sitt favorituttalande av presidenten. Talet han refererar till är från ett möte under valrörelsen 2016 där Trump förkunnade att amerikanska folket med honom som president kommer att ”vinna så mycket att de till och med kanske kommer att tröttna på att vinna”.

När Kroon får frågan varför han tycker så mycket om talet säger han: ”Man kan tycka vad man vill, att det är överdådigt, att det är bisarrt; men det är jävligt kul.” Kroon har rätt i att talet är en komisk upplevelse. Det blir till en parodi på och av den som senare samma år kom att bli vald till USA:s president.

Det är enligt hans egen utsago komiken som lockat honom till Trumps politik. Kroon skrattar ofta medan han pratar om olika uttalanden från sin idol. Granskar man opinionsundersökningarna från tiden strax efter talet verkar faktiskt väljarstödet för presidentkandidaten ha gått upp en aning. Det är inte ovanligt att politiker använder sig av humor för att få fram sina budskap, men är det en valvinnare?

De flesta kan nog hålla med om att Håkan Juholt är en lustig och charmig person.

I Sverige har vi sett en rad olika typer av lustigkurrar inom politiken. Håkan Juholt, socialdemokratisk partiledare under tio turbulenta månader, bjöd på sig själv på ett sätt som svenska väljare inte var vana vid. På Youtube går det att hitta en rad roliga klipp på Juholt: flamsiga bloopers på valfilmsinspelningar, en presskonferens där han svarar på frågor om sin mustasch, och ett brandtal tillägnat kebabsås. Allt till ljudet av publikens skratt. Håkan Juholt stack ut i sitt agerande; varken förr eller senare har en socialdemokratisk partiledare agerat som han. Många uttrycker fortfarande att han borde komma tillbaka till politiken just för att han ”är rolig”.

Oavsett politisk hemvist kan de flesta nog hålla med om att Håkan Juholt är en lustig och charmig person. Men skratten kunde varken rädda Socialdemokratiska opinionssiffror eller Juholts politiska karriär. Den fick ett abrupt slut efter att han anklagades för bostadsfiffel under hösten 2011. Åsa Lindgren, som Håkan kallade för sin ”kulbo” (eftersom de ”har det kul när de träffas”), bodde i Juholts skattefinansierade riksdagslägenhet. Det som förut varit uppskattat gnisslande nu; partiledarens humoristiska ådra blev ett argument för att han var en olämplig och oseriös statsministerkandidat. En statsminister skulle inte ha kulbo eller hålla brandtal om kebabsås i direktsänd radio. Komiken var inte framgångsrik.

Om varken socialdemokrater eller entreprenörer kan bemästra humorn i den politiska retoriken, vem kan det då?

Det finns många sätt att anamma komik i sin retorik. För Ian Wachtmeister, grundaren och den före detta partiordföranden för Ny Demokrati, var det en medveten och till en början lyckad taktik för valvinst. Han uttryckte att ett av partiets mål var att göra politiken just roligare. Wachtmeister sade sig representera ”vanligt fôlk” på ett sätt som ingen annan kunde. Politiken skulle få drag under galoscherna med svängiga vallåtar, kungsträdgårdsentré på traktor, och sänkta skatter på alkohol. Det skulle vara lättillgängligt och det skulle vara kul! ”Vanligt fôlk” körde traktor, sjöng schlager och drack öl. Partiet gjorde riksdagsentré 1991 med hela 6,7 procent av rösterna.

Men maktpositionen krävde seriositet och ju mer allvar som yttrades från partiet, desto mer sjönk väljarnas förtroende. När humorn försvann gjorde Wachtmeister detsamma. År 1994 avsade han sig sitt uppdrag som partiordförande och samma år föll partiet ur riksdagen. Väljarna hade röstat för att få se humor och enkelhet på en plats som krävde seriositet och var komplex – en ekvation som till slut visade sig olösbar.

Om varken socialdemokrater eller entreprenörer kan bemästra humorn i den politiska retoriken, vem kan det då? En romersk retoriker, Marcus Quintilianus, menade att det är svårt för väljare att lita på en politiker som använder sig av humor i hög utsträckning. I sitt kända verk Den fulländade talaren från 95 e.Kr. skrev han: ”En stor svårighet med skrattet är att det som sägs för att locka till skratt ofta är osant, ofta avsiktligt förvanskat och vidare aldrig smickrande.”

Quintilianus sade inte att humor och komik är fel att ha med i sin retorik, men att dessa bör användas sparsamt. Ofta återkommer han till att fyndigheter och ordvitsar är bra, men heller aldrig bör framstå som att de är förberedda. Han skrev: ”Även om jag vidare gärna ser att talaren använder fyndiga uttryck i sitt tal vill jag inte att det skall märkas att han anstränger sig att göra det. Därför bör han inte komma med vitsar så ofta han får tillfälle och hellre någon gång avstå från en vits än att äventyra sin värdighet.”

Som förebilder lyfter han fram både Cicero och Caesar. Retorikern lyfter ett flertal exempel på hur de båda i stunden kommit på diverse kvicka kommentarer som lockat till skratt. Med dagens mått mätt är kommentarerna inte särskilt roliga, men vi får nog lita på att det var kul där och då.

Jan Björklund och Göran Hägglund var personligen omtyckta men lyckades inte göra sina partier populära.

Två svenska politiker som bemästrat denna konst i modern tid, alltså fyndigheter som tycks uppkomma i stunden, är de två före detta partiledarna Jan Björklund och Göran Hägglund. Båda två gjorde sig, mot slutet av sin respektive karriärer, kända för sina klipska ordvitsar och lustiga kommentarer under sina tal. Exempelvis gjorde Björklund succé med sin återkommande vits om de två problemen med energikällan rysk gas: att den är rysk och att det är gas. Han återkom senare med varianten om de två problemen med bostadsmarknaden: det finns inga bostäder och det finns ingen marknad.

Göran Hägglund skämtade i sin tur under ett Almedalstal om hur det politiska landskapet kunde jämställas med en kortlek, i vilken Stefan Löfven utgick från att alla kort var es(S), vilket ledde till att övriga ”fick spader”. Under sin tid som partiordföranden hade de bådas partierna låga väljarsiffror, men i undersökningar av väljarnas förtroende för partiledarna mätte de högt. De var personligen omtyckta men lyckades inte göra Kristdemokraterna respektive Liberalerna lika populära.

Quintilianus menade att komik kan vara en politiskt framgångsfaktor om den används rätt. Det verkar finnas sanning i påstående även i dag. Unga personer, som Julian Kroon från SVT:s dokumentär, dras uppenbarligen till humor. Juholt uppskattas fortfarande runtom på internet och Ian Wachtmeister fick fortsatt en roll i svensk politik, om än bakom kulisserna. Studerar vi i stället väljarbeteenden verkar komik inte vara skäl nog för en röst. Varken Björklund, Hägglund, Wachtmeister eller Juholt hade någon vidare framgång i faktiskt väljarstöd.

Komik inom politiken är en svår konstform. De svenska politiker som försökt bemästra den har inte lyckats i någon större utsträckning. Väl vid valurnorna verkar väljarna inte övertygas av en representant iförd clownnäsa, kanske gör svenska politiker därmed bäst i att lämna den på hyllan.