De identitetspolitiska slagorden skallar svagare än för ett par år sedan i den svenska debatten. Detta tolkas av vissa som att identitetspolitiken är ett överspelat kapitel. Historien visar dock att det är när slagorden tystnar som idéerna fått fäste vid institutionerna och börjar implementeras i praktiken. Vi har med andra ord bara sett början på identitetspolitiken.
Darkest Hour, den nya filmen om Winston Churchills första tid som premiärminister, lyckas föredömligt med balansen mellan realism och spänning. Att skildringen av det förra århundradets viktigaste karaktärer inte vann någon Oscarsstatyett är överraskande, skriver Mårten Ericson.
Fredrik Evers briljerar i dramatiseringen av Michel Houellebecqs roman Underkastelse på Göteborgs stadsteater. Det är en skildring av ett Frankrike som styrs av ett islamistiskt parti, i vad som av författaren beskrivs som Europas självmord. Johan Lundberg har sett pjäsen och tvivlar på att den hade satts upp, eller att boken ens givits ut, om den skrivits av en svensk författare.
Kulturpolitiken har blivit en angelägenhet för de närmast sörjande. Den ambitiösa ansatsen att ordna en rikstäckande mässa för den kulturpolitiska sektorn i form av Folk och kultur i Eskilstuna satte fingret på några av kulturpolitikens centrala problem. Regionaliseringen har skapat en svällande byråkratisk överbyggnad som inte engagerar andra än de som arbetar i den.
Jan Guillou har skrivit skönlitteratur om 1968. Det är en hyllning till det förgångna, ett starkt fokus på klassmarkörer, och en slutsats som inte alls följer ur premisserna. Som alltid när dåtiden kommer för tätt inpå i en historisk roman, skaver de konstnärliga friheterna snarare än att stimulera fantasin.
Den nya Dag Hammarskjöld-biografin tar avstamp i en underlig svensk FN-vurm. Dag Hammarskjöld var en imponerande person, men organisationen han ledde får egentligen bara något gjort när den inte fungerar som den ska.
Ingvar Kamprad var ett förkroppsligande av framgångsnormer som länge präglade svensk kultur: strävsamhet, plikttrogenhet och sparsamhet. Kombinationen av den kulturen och vad som då ännu var ett företagsvänligt lågskatteland bidrog till Ingvar Kamprads gärning, och det är smickrande för Sverige att associeras till en sådan unik entreprenör.
Ingvar Kamprad var inte bara en framgångsrik företagare, utan också ett starkt personligt varumärke. Med största sannolikhet har han och hans företag betytt mer för Sverigebilden än den samlade svenska regeringen.
I Per Landins nya bok Langbehns testamente skildras Tysklands 1900-talshistoria genom en rad individuella öden. Det rör sig om personer i utkanten av den stora händelsutvecklingen. Martin Neuding Skoog har lästs och fascinerats av en bok vars enda brist är att den inte blev längre.
De senaste omkring två hundra åren har varit ett enda stort undantag i en global världshistoria med Asien i centrum. I boken Sidenvägen: en ny världshistoria korrigerar Peter Frankopan bilden av västerlandet som civilisationens ständiga centrum. Problemet är bara att han i sin iver att balansera historieskrivningen faller i den ädle vilden-fällan.
Den nya Star Wars-filmen saknar logik, berättelsen är tunn, handlingen ogenomtänkt, djuren för Disney-gulliga och slapstick-humorn pinsam. Orsaken till att andra givit den så höga betyg kan bara vara att de så gärna ville att den skulle vara bra, att de varit beredda att bortse från att den inte är det.
Författaren Michael Wolff har utnyttjat Trumpstabens brist på erfarenhet och rutiner till att vandra runt i vita huset, samla på sig citat och skriva en enormt framgångsrik skandalbok om USA:s president. Resultatet, boken Fire and Fury, är som Donald Trump själv: Underhållande men alltför omdömeslös.
När John F Kennedy dog trädde hans lillebror Robert fram ur skuggorna. I en ny biografi beskrivs hans politiska gärning – mindre storslagen, men mer humanistisk, än storebroderns.
Författaren Thomas Engström och ledarskribenten Lisa Magnusson efterlyser en konservatism som går ut på att bevara den liberala samhällsordningen. En sådan konservatism riskerar dock att stanna vid en fin gest, menar Jacob Sidenvall och pekar på att dagens liberalism tenderar att undergräva det sammanhang den sprungit ur och därmed också sina egna förutsättningar.
I den brytning mellan två tidsåldrar som utspelades kring förra sekelskiftet förvandlades delar av kulturlivet till en häxbrygd som svämmade över sina bräddar. För en generation bohemer, diktare och ideologer omdanades hela tillvaron till en teaterscen, med första världskriget och de påföljande revolutionerna som hävstång för förverkligandet av det egna konstverket. Den italienske diktaren, dandyn och krigshjälten Gabriele D’Annunzio drev denna roll till makaber fulländning.
Vad skall vi frukta mest, extremhögern eller jihadisterna? Den muslimska invandringsvågen ställer Europa inför val och beslut som får långtgående konsekvenser. I en ny bok skildras hur dagens europeiska politiker och debattörer famlar i historiens mörker för att finna argument för just sin linje i migrationsdebatten.
Johnny Bode, känd som sångare, bedragare, sinnessjukförklarad, festprisse, nazistkollaboratör och mytoman, har blivit föremål för en dokumentärfilm. Han var en antites till den svenska självbilden och levde länge utstött ur samhället. Samtidigt förtjänar även avvikare och utstötta att lyssnas på – särskilt när de är gudabenådade sångare, skriver Mattias Svensson.
Den befogade kritiken mot Svenska Akademiens agerande visavi den så kallade ”kulturprofilen” har efterhand ersatts av missunnsamhet och illa dold avundsjuka från delar av Kultursverige. Det påstås att det är Akademiens rikedomar och autonomi som är orsaken till de problem som kommit i dagen, men i själva verket skulle Sverige behöva fler institutioner som Akademien.
I Finland blev Okänd soldat snabbt en publiksuccé. Aku Louhimies tolkar Väinö Linnas klassiska roman mästerligt. Den nakna och gripande skildringen av en finsk kulspruteplutons öden i Karelen under Fortsättningskriget lämnar ingen oberörd. Den styvmoderligt behandlade svenska versionen är tyvärr rejält rumphuggen men ändå mycket sevärd.
Star Trek har alltid varit en god skildrare av samtida frågor. Den nya serien Discovery har sina brister, men är träffande som allegori över Västs oförmåga att ta tag i uppenbara problem. Det är inte en slump att antagonisternas utseende har blivit mindre mänskligt, och att de organiserar sig på sätt som påminner just om Västs huvudfiender i dag.