Medelklassen kvävde popkulturen, skriver Martin Aagård och Natalia Kazmierska i en ny bok. I själva verket var det dock inte småborgerlighet och medelklassvärderingar som fick finkulturen att äta upp populärkulturen, utan den reflexmässiga progressivismen.
Sverige har gått från ett relativt homogent till ett väldigt heterogent land, och övergången har varit skakig. I en ny bok beskriver Lars Åberg Sveriges integrationsproblem och skådar den humanitära stormakten i sömmarna.
Veronica Palm har skrivit en feministisk idébok om karriärkvinnor och systerskapet. Kvinnors enda långsiktiga framgångsrecept, menar hon, är sluta göra karriär på mäns villkor och i stället uppgå i Systerskapet, med separatistiska nätverk och ovillkorlig gemenskap. Blanche Jarn kommer inte att ansöka om medlemskap i klubben.
Lars Leijonborg är politikern som möjliggjorde Sveriges mest långlivade borgerliga regering, samtidigt som han beklagade högervridningen. Han satte startkablar på den svenska integrationsdebatten, men vänder sig mot uppfattningen att man måste hälsa med handskakningar. Johan Ingerö läser en memoarbok full av intressanta självmotsägelser och ledtrådar till dagens politiska karta.
America Vera-Zavala fortsätter att omvandla Kungliga Dramatiska Teatern till ett forum för postkolonial seminarieverksamhet. I den nya föreställningen får publiken lära sig att om det inte vore för islamofobi, så skulle Tensta framstå som den vackraste orten på jorden.
Vad ska vänstern prata om när klass, arbete och kapital inte längre engagerar? The Guardian-krönikören George Monbiot gör i boken Ur ruinerna: En ny politik för en värld i kris ett försök att skapa en ny berättelse för den traditionella vänstern. Det går ganska dåligt.
Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok ”Det lilla landet som kunde” är en rolig, allvarlig och tragisk skildring av vår tids Sverige och landets största frågor, där integrering och invandring är ett ständigt återkommande tema.
Svenska Akademiens glansperiod tog slut redan 1986 då Sture Allén efterträdde Lars Gyllensten som dess ständige sekreterare. Med postmodernismens intåg och den så kallade Rushdieaffären beseglades institutionens öde. Svenska Akademiens utveckling hade sannolikt sett helt annorlunda ut om Kerstin Ekman tagit över rodret efter Gyllensten, menar David Andersson.
Donald Trump och Emmanuel Macron, på ytan så olika, är båda resultatet av liknande politiska strömningar. Man behöver bara blicka tillräckligt långt tillbaka i USA:s och Frankrikes historia för att se det. Carl-Vincent Reimers har läst en nyutkommen bok om de gränsöverskridande vid makten.
När röster nu höjs för att Svenska Akademien ska ”öppnas upp” och ”demokratiseras” i spåren av den senaste tidens turbulens, beror det sällan på omsorg om Akademiens väl och ve utan snarare på en motvilja mot allt som inte underkastar sig det politiska systemet och samtidens trender.
Jordan B Peterson har på kort tid blivit något av en akademisk rockstjärna. Hans bok 12 rules for life har blivit en storsäljare. Stefan Olsson har läst en rörig bok som både försöker vara en psykologisk självhjälpsskrift och ett filosofiskt och politiskt verk, men som ändå säger något viktigt om hur människans biologiska arv kan tyglas med urgamla berättelser.
Det som beskrivits som en kris i Svenska Akademien kan och kommer kanske att snabbt lösas när spelplanen nu ritats om och det som tidigare framstod som det minst turbulenta alternativet har omvandlats till ett katastrofscenario. Johan Lundberg försöker reda ut taktiken bakom att lämna och att överväga att lämna Svenska Akademien.
Helena Edlund var präst i tolv år. Nu har hon skrivit en bok om Svenska kyrkans interna konflikter och dess orsaker. Det är en läsvärd guide till en organisation som kommit att bli genompolitiserad, giftig och ständigt krympande, skriver Jacob Sidenvall.
Johannes Anyurus hyllade bok ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är värd alla priser och goda recensioner, men inte alltid av de skäl som anges. Medan den rasistiska framtidsdystopin är svår att ta på allvar, är Anyurus skildring av den avhumaiserande processen att skiljas från sitt eget land, och av den skönhet som ryms i människans goda val, mästerlig.
Från att ha betraktats som suspekt har prepping och krisberedskap blivit ord på snart sagt allas läppar. Anna-Maria Stawrebergs Prepping är ännu en bok som surfar på preppingtrenden. Tyvärr gör det snäva formatet och den hårda redigeringen att innehållet känns tunt och rumphugget. Den som kan det minsta om krisberedskap får inte med sig mycket nytt.
I boken Hunger beklagar sig författaren över samhällets inställning till hennes fetma. Boken har alla de väntade identitetspolitiska dragen, men samtidigt har den en poäng. Samhället, i betydelsen det offentliga, anser sig ha alldeles för mycket att säga till om vad gäller individens kropp.
Bo Hammarlund nya biografi om Magnus Jacob Crusenstolpe tillför dessvärre inte mycket nytt. Den långtgående kontextualiseringen gör dessutom att huvudpersonen själv hamnar i skymundan. I stället borde Crusenstolpe och hans texter ha stått i fokus, menar Björn Hasselgren.
Filmen The Death of Stalin, som går på bio nu, gör komedi av maktkamperna inom Sovjetunionens elit. Att få skratta åt den styrande eliten i ett ondskefullt system är ett nöje, bara man inte glömmer bort vad det är man skrattar åt.
Brexit blir så dåligt att Storbritannien måste få ändra sig, skriver Liberal Democrats tidigare partiledare Nick Clegg i en ny bok. Det är en övertygande kampskrift för EU-vänliga liberaler, men för att övertyga den ljummet intresserade mittenväljaren krävs mer, skriver Mikaela Hellman.
De identitetspolitiska slagorden skallar svagare än för ett par år sedan i den svenska debatten. Detta tolkas av vissa som att identitetspolitiken är ett överspelat kapitel. Historien visar dock att det är när slagorden tystnar som idéerna fått fäste vid institutionerna och börjar implementeras i praktiken. Vi har med andra ord bara sett början på identitetspolitiken.