Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Myten om den rikaste procenten

Vänsterns favoritekonomer har dragit fel slutsatser om inkomstskillnader. Låg- och medelinkomsttagare har inte sett sina löner stagnera de senaste årtiondena utan gjort stora vinster. Vad vänsterekonomerna missar är att de som var låginkomsttagare för flera decennier sedan ofta har rört sig uppåt till en ny inkomstgrupp i dag.

I början av 2014 pratade plötsligt ”alla” i det politiska Sverige om en nästan 700 sidor lång bok om tillväxt och fördelningen av kapital- och löneinkomster. Den franske ekonomen Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet var inte en typisk bladvändare, men dess budskap fick fäste i den svenska debatten. Pikettys tes att kapitalinkomsterna har växt snabbare än ekonomin i stort gav empiriskt stöd åt idén att den rikaste procenten samlat de senaste årtiondenas ekonomiska vinster på hög. Piketty förespråkade därför till exempel att Sverige skulle återinföra arvs- och förmögenhetsskatter, men allra helst ville han se en global skatt på förmögenheter. 2014 drog han fulla hus i Almedalen, dit han blev inbjuden av Socialdemokraterna och LO.

I en studie som publicerades i maj i år med fokus på USA fortsätter Piketty tillsammans med Emmanuel Saez och Gabriel Zucman att måla upp en dyster bild av inkomstspridningen. De kommer fram till att inkomstökningarna för de 50 procent som tjänar minst i princip har uteblivit före skatter och transfereringar mellan 1980 och 2014, samtidigt som inkomsterna för den rikaste procenten blivit tre gånger så stora. Utifrån sådana data är det lätt att dra slutsatsen att det bara är en liten grupp höginkomsttagare som har vunnit på de senaste årtiondenas tillväxt och att i stort sett alla andra har förlorat.

Piketty med flera missar dock en viktig aspekt: det är inte samma personer som befinner sig i de olika inkomstskikten 1980 som 2014. ”Stillbilder” på olika grupper och tidpunkter, så kallade tvärsnittsdata, fångar inte det faktum att olika inkomstgruppers sammansättning har förändrats över tid. Det beror till exempel på invandring, en allt större andel äldre personer som inte jobbar alls, färre giftermål och fler skilsmässor (vilket kan leda till överskattningar av hur mycket hushållens inkomster minskat) samt den allmänna rörligheten mellan olika inkomstgrupper.

Barn som växt upp i de fattigaste familjerna tjänade dubbelt så mycket på 00-talet som deras föräldrar gjorde 30 år tidigare.

Studier som i stället följer samma människor över tid ger en annan bild. En studie av välfärdsforskaren Julia Isaacs för partipolitiskt oberoende Pew Charitable Trusts kom till exempel fram till att barn som växt upp i de fattigaste familjerna tjänade dubbelt så mycket på 00-talet som deras föräldrar gjorde 30 år tidigare. De individerna hade också de största inkomstökningarna i absoluta tal, medan barn som växt upp bland de rikaste tjugo procenten i genomsnitt varken lyckades bättre eller sämre än sina föräldrar.

En ny rapport av nationalekonomen David Splinter vid den amerikanska kongressens Joint Committee on Taxation kommer också den fram till att när man följer samma personer mellan 1980 och 2014 är den rikaste procenten 1980 faktiskt i genomsnitt fattigare 2014. Samtidigt var det de 20 procent som tjänade minst 1980 som gjorde de största ekonomiska vinsterna fram till 2014. Över tid minskade alltså inkomstskillnaderna mellan dem som var rikast respektive fattigast 1980.

Dessa studier ger inte en heltäckande bild av hur och varför inkomstskillnader har förändrats över tid, men de bör mana till eftertanke. För det första utmanar studier med paneldata bilden av att tillväxt bara gynnar de rika; ekonomisk tillväxt är inte ett nollsummespel där några vinner på andras bekostnad. I Sverige har den fattigaste tiondelen aldrig haft högre levnadsstandard än i dag. För det andra borde borgerliga politiker och debattörer påminna socialdemokrater och vänsterpartister om varför de själva en gång var med och avskaffade skadliga och snedvridande företeelser som arvsskatten. (Den försvårade bland annat generationsskiften i familjeföretag och ledde faktiskt till ökande ojämlikhet i förmögenhet.)

Alarmismen om klyftor har skymt hur brett vinsterna av de senaste årtiondenas tekniska utveckling och globalisering har fördelats. För att se till att den positiva utvecklingen fortsätter behövs en ekonomisk politik som stimulerar innovationer, företagande och arbete och lyfter de allra fattigaste, inte straffskatter som införs med jämlikhet som ett självändamål.