Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Nyamko Sabunis diskreta charm

I en polariserad politisk debatt är det befriande med en partiledare som vågar ta intervjuer utan att fastna i talepunkter, skriver Svend Dahl. Nyamko Sabuni vågar tala som en riktig människa, och hon vågar säga förlåt när hon klantat sig.

Nyamko Sabunis reflekterande ton är en tillgång för svensk borgerlighet. Foto Stina Stjernkvist/TT

Man bör inte överdriva de negativa effekterna av så kallad medieträning. Jag har själv genomfört sådan, i rollen som PR-konsult, även om det var många år sedan nu. Rätt genomförd får medieträningen resultatet att politikern eller företagsledaren uttrycker sig begripligt, om ett beslut eller ett händelseförlopp. 

I medieträning ingår dock också annat. Att ”brygga över”, det vill säga att snabbt hoppa vidare från ett kortfattat svar på journalistens fråga till det man egentligen vill ha sagt. Och att ”hålla sig till budskapet”, det vill säga att oberoende av fråga försöka svara med den information man vill förmedla. Det kan vara rimligt – för såväl den intervjuade som för målgruppen – till en viss gräns. 

För att bygga långsiktig trovärdighet måste man låta som en riktig människa.

Det är dock inte utan skäl som ”medietränad” blivit lite av ett skällsord. Många upplever att politiker och andra makthavare inte svarar på frågorna. Att de låter som papegojor, som upprepar välformulerade budskap med syfte att komma ut bra i intervjun, snarare än att möta läsarna och tittarna. De spelar med andra ord ett spel vars regler på sin höjd är relevanta för de politiska journalisterna och partiledarnas staber.

För att bygga långsiktig trovärdighet måste man låta som en riktig människa, och svara på människors frågor.

Det försöker Nyamko Sabuni göra. Med blandad framgång, eller hur man säger.

Låt oss dra bakgrunden kort: Nyamko Sabuni blev riksdagsledamot 2002, när dåvarande Folkpartiet gjorde ett strålande val. Hon blev integrationsminister 2006, när integration började bli en stor fråga. Hon var tydlig, tidig och modig i integrationsfrågorna. Så modig, skulle vissa säga, att hennes eget parti tog integrationsfrågorna i från henne. Några år senare valde Nyamko Sabuni att helt lämna politiken, till förmån för ett toppjobb i näringslivet. När Jan Björklund hade kört Liberalerna i botten vann Sabuni omröstning efter omröstning runtom i partiet – och stod slutligen utan utmanare på det extra landsmötet. 

Sabuni stod vid sidlinjen och såg Decemberöverenskommelsen. 

Hon har med andra ord stort stöd i sitt parti. Och hon vet att hon inte behöver vara partiledare för att få en väl tilltagen månadslön. Det är nog snarare så att hennes prislapp kan sättas betydligt högre bortom partipolitiken. 

Sabuni stod vid sidlinjen och såg Decemberöverenskommelsen. Hon stod vid sidlinjen och såg Januariavtalet. Under flera år av ultimativa krav – framförda via medier – och låsta positioner – trots en föränderlig omvärld – stod Sabuni utanför och såg svensk politik utvecklas. Därefter gav hon sig tillbaka in i den.

Läs också:

Men hon gav sig in i leken på sina egna villkor. Det tycks uppenbart att hon har dragit andra slutsatser av Decemberöverenskommelsen, Januariavtalet och den politiska debatten sedan Fredrik Reinfeldts avgång än många andra politiker. Hon vägrar fastna i enkla svar. Hon vägrar hålla sig till färdigformulerade talepunkter. Istället samtalar Sabuni. Hon svarar på journalisters frågor. Hon resonerar, reflekterar. Ibland blir det otydligt. Ibland blir det lite långt. Så som människors svar i ett samtal brukar bli, när de inte är skrivna på förhand. 

Kan det inte rentav vara så att Sabunis reflekterande ton behövs i svensk borgerlighet?

Sabuni har den senaste veckan fått en hel del kritik för sitt sätt att ta intervjuer. Och visst – man kan föredra en Annie Lööf eller en Ebba Busch. Den senares insats i SVT:s 30 minuter var ett konstverk. Vad Anders Holmberg än frågade, så hade Busch ett hundra procent tydligt och välformulerat svar. Ebba Busch vet exakt hur många vargar hon vill ha här i landet. Sabuni, å sin sida, som medverkade i programmet en vecka tidigare, hon var inte lika tydlig. Inte lika välformulerad. 

Men är vi helt säkra på att det är någonting negativt? Kan det inte rentav vara så att Nyamko Sabunis reflekterande ton behövs i svensk borgerlighet? Och – kan det inte vara just detta som faktiskt också ur ett historiskt perspektiv är Folkpartiets roll? Såväl Bertil Ohlin och Per Ahlmark som Bengt Westerberg och Lars Leijonborg målade världen i många nyanser. Deras svar byggde sällan på svart eller vitt, ja eller nej. Att vara socialliberal är att vara kluven. 

Och i en allt mer polariserad värld, där man antingen som Miljöpartiet tror att vindkraft är energikrisens lösning, eller som Moderaterna i Stockholms län tror att några vindkraftverk flera mil från kusten kommer förstöra utsikten från badstranden – kan det inte vara rätt bra med en borgerlig liberal politiker som vågar vara nyanserad och resonerande? Som undviker ultimativa krav i media? Som undviker att ge definitiva svar om framtiden, utan först vill se hur den utvecklar sig? För om det är något de två gångna mandatperioderna borde ha lärt oss är det att det sällan kommer något gott ur ultimativa krav – hur välformulerade de än är och hur många gånger de än upprepas.

Så mycket ogillar de Sabuni att de hellre ser sitt parti gå under än låter henne lyckas som partiledare. 

Igår läckte det – som alltid från interna Liberala sammanhang – att Nyamko Sabuni hade skickat ett sms till partistyrelsen. I sms:et bad hon om ursäkt, för att hon i ett försök att faktiskt svara på journalisternas frågor hade varit otydlig i en intervju. Tänk så befriande, en högt uppsatt politiker, en partiledare, som ber om ursäkt. 

Det var naturligtvis jättedumt. Skicka inte ett sms till Liberalernas partistyrelse, någonsin, om du inte vill läsa det i tidningen. Det gänget läcker som ett såll. Det viktiga, för dem som läcker, är nämligen inte att Liberalerna gör ett bra valresultat i september och kan genomföra liberal politik. Så mycket ogillar de Sabuni att de hellre ser sitt parti gå under än låter henne lyckas som partiledare. 

Men som ni kanske minns från mandatperioden 2006–2010: Nyamko Sabuni är en modig politiker. Hon gjorde sin grej. Hon drev de frågor hon trodde var absolut viktigast på integrationsområdet. 

Nu gör hon samma sak igen. Hon säger förlåt, för att hon vill säga förlåt. Även om det sker till priset av att en tredjedel av hennes partistyrelse omedelbart skärmdumpar och skickar till Aftonbladet. Hon samtalar, och vågar låta som en riktig människa, även om det är ett betydligt svårare spel än talepunkter och oneliners.

Kanske gör Nyamko Sabuni analysen att svensk politik blir bättre om politiker vågar komma till intervjuer utan färdigformulerade svar. Och att hennes syfte, som liberal partiledare, är att göra politiken bättre.