Politiker ska sköta sitt jobb eller avgå
Politiker är anställda av folket att tillvarata dess intressen och skydda dess frihet. Om de inte vill utföra det arbetet eller om de inte klarar av det borde samma sorts avtal som gäller andra anställningar gälla, nämligen avsked.
Vilhelm Moberg berättade en gång i ett radioprogram att han fått besök i sitt hem av en gammal bonde från hans hembygd i Småland. När mannen såg Mobergs välfyllda bokhyllor frågade han:
– Har du skrevet alla desse böckera själv, eller har du köpt en del också?
Vilhelm Moberg konstaterade att så tänkte man i självhushållets värld. Själv är bäste dräng och man lejer inte folk för det man kan göra själv. Lika självklart som att en skomakare gör sina egna skor, skriver givetvis en författare sina böcker själv. I det samhället förde också var och en som fick sin talan på sockenstämma och i byalag. Sådant lejde man inte andra till.
Men en stat kan inte fungera som ett byalag, eftersom de frågor staten har att ta ställning ofta är krångliga och ett parlament bestående av statens samtliga medborgare vore en omöjlighet. Då blir vi så illa tvungna att leja folk till det vi inte själva klarar av. Våra politiker är alltså anställda av landets medborgare för att utföra ett arbete i enlighet med invånarnas önskan.
Politiker måste kontrolleras och styras för att de skall utföra ett gott arbete åt oss.
Det krävs ibland att vi påminns om detta självklara faktum. Jag blev påmind om det då jag läste Benjamin Constants (1767–1830) lilla skrift De la liberté des Anciens comparée à celle des Modernes, ett föredrag han höll i Paris för nära tvåhundra år sedan, 1819. I den mån folk i dag alls vet vem Constant var, är det för den hänt-i-veckan-aktiga kunskapen om hans förhållande med Madame de Staël. Att han också var en av den tidiga liberalismens tänkare är det färre som vet. Han verkade för demokrati i en tid då själva tanken var ny och hans skrift går ut på att visa att en modern demokrati blir något helt annat än den demokrati som fanns i antikens Grekland.
Det representativa systemet, säger Constant, går ut på att en nation anställer några människor för att utföra det arbete de själva inte kan eller vill utföra. Det kan jämföras med att människor som har råd hyr in arbetskraft. Folket vill att dess rättigheter och friheter försvaras eftersom de själva inte har möjlighet att göra det. Alla arbetsgivare som inte är ”idioter” – ja, det är Constants skarpa formulering – kommer givetvis att hålla reda på om de anställda utför sina uppdrag eller om de är slarviga, korrupta eller inkapabla. Folket måste alltså ”övervaka överheten” (för att än en gång citera Vilhelm Moberg).
Skillnaden mellan antikens demokrati och den moderna är enligt Constant individens frihet. För antikens människor var kollektivet viktigare än individen. Plikten mot gruppen var viktigare än individens frihet och lycka. Numera – alltså 1819, men det verkar väldigt modernt – är vi så upptagna av vår individuella frihet att vi alltför lätt lämnar ifrån oss vår politiska makt för att vi tycker att vår individuella lycka är viktigare. Och det finns de som mycket gärna tar hand om den makten och utlovar både lycka och all frihet utom friheten från att lyda och betala skatt. Men låt dig inte luras, säger Constant. Politiker måste kontrolleras och styras för att de skall utföra ett gott arbete åt oss.
När politiker i Sverige halvannan månad efter valet fortfarande dricker kaffe och inte förmår att sammanställa en funktionsduglig regering utför de inte det arbete de uppbär lön för att utföra. Den som inte utför det arbete hon är anställd att sköta brukar bli av med både anställning och lön. Och i stället anställs någon som är bättre på att utföra jobbet.