Lös vattenbristen med högre priser

I sommar, liksom förra sommaren, uppstod vattenbrist på flera håll i Sverige. Kommunerna, som ansvarar för vattenförsörjningen, har svarat med olika åtgärder. I 26 kommuner har bevattningsförbud införts.

Bevattningsförbud och andra restriktioner är dock trubbiga verktyg för att se till att vattnet används till de mest angelägna ändamålen. En amerikansk studie beräknar att vattenransonering skapar ganska stora effektivitetsförluster för samhällsekonomin. Vatten har många användningsområden som värderas olika högt av olika personer. Kommunala politiker och tjänstemän kan inte veta om individer hellre drar ned på dusch och tvätt än ser gräsmattan gulna. Den som ändå inte är så noga med gräsmattan kommer kanske inte att förbruka mindre vatten över huvud taget på grund av ett bevattningsförbud. Byråkratiska åtgärder är ett dåligt sätt att hushålla med vatten.

En bättre lösning är att helt enkelt höja priset på vattnet, för att ge hushåll och företag incitament att dra ned på förbrukningen, men samtidigt ge dem möjlighet att bestämma själva vad de ska prioritera bort. Så fungerar det på andra marknader – även marknader för livsnödvändigheter som mat och energi. Vatten är billigt i Sverige: I snitt omkring fem öre per liter för en villaägare.

Internationell forskning visar att vattenanvändningen påverkas av priset. En forskningsgenomgång fann att priselasticiteten för vatten i genomsnitt har uppskattats till cirka 0,3, vilket innebär att en höjning av vattenpriset med tio procent minskar efterfrågan med tre procent.

Problemet är att kommunerna inte får höja priset för att hantera vattenbrist. Enligt lagen om allmänna vattentjänster får VA-taxan inte vara högre än vad som motsvarar kostnaderna (den så kallade självkostnadsprincipen). Det finns en möjlighet att variera taxan med säsongen, men snittpriset över året får inte vara högre än kostnaden. Det är i grunden en god tanke att kommunerna inte ska kunna utnyttja sitt vattenmonopol för att smygbeskatta medborgarna genom VA-taxan, men effekten blir också att kommunerna inte får höja priset för att minska efterfrågan i en bristsituation.

Vatten är en förutsättning för mänskligt liv, men dess värde speglas inte i vad vi betalar för det.

Det outtalade antagandet bakom självkostnadsprincipen är att endast infrastrukturen är värd att ta betalt för – att vattnet inte har något värde. De senaste somrarna har det blivit uppenbart att vatten i många fall är en knapp resurs som måste hushållas med. Då är det orimligt att inte ta betalt för det.

Lagen bör därför ändras så att kommunerna får rätt att göra avsteg från självkostnadsprincipen om vattenbrist hotar. Extravinsterna från VA-verksamheten kan användas till att sänka kommunalskatten.

Prissättningen av vatten är skev i Sverige, men i många andra länder, särskilt fattiga sådana, är det ännu värre. Vattenpriserna är så låga att de inte ens räcker till att finansiera infrastrukturen. Resultatet blir underinvesteringar, brist och artificiellt billigt vatten till den privilegierade medelklass som är ansluten till vattennätet – något som uppmärksammades av Fredrik Segerfeldt i boken Vatten till salu (2003) och i en Smedjanartikel förra året.

Vatten är en förutsättning för mänskligt liv, men dess värde speglas inte i vad vi betalar för det. Att slösa med en värdefull resurs kostar alldeles för lite. Just för att vatten är så viktigt behöver politikerna inser att ekonomins lagar gäller även vatten, och att det måste ha ett korrekt pris.