Terrorismen och ansvarsbördan

I fredags, 15 mars, mördades 50 människor i staden Christchurch i Nya Zeeland. En rasistisk terrorist attackerade personer som begett sig Al Noor-moskén respektive Linwood-moskén för att be fredagsbön. Utöver de 50 dödsoffren lär lika många ha skadats, somliga allvarligt.

Dådets vidrighet behöver inte påpekas. Inte heller de skador terroristen i fråga, Brenton Tarrant, har åsamkat hundratals offer och anhöriga, eller vilken samhällsutveckling hans dåd bidrar till.

Ändå tyckte en svensk vänsterpartist, Rose-Marie Fältskog, kommunfullmäktigeledamot i Flen, att hon behövde rikta ett anklagande finger mot dem som hon menar har ”möjliggjort” attacken och andra liknande attacker:

Ett stort ansvar. De må inte vara de som utför dåden men de möjliggör & stöttar hatet på fegt avstånd. Jag tror inte de bryr sig dock. Bara de får sina likes & swish så är de nöjda.

Därefter pekade hon ut dem hon menar stöttar och möjliggör rasistisk terrorism: den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali, frilansjournalisten Joakim Lamotte, debattören Katerina Janouch och skribenten och M-politikern Ann Heberlein.

Hur den som exempelvis engagerar sig i Moderaterna i Sverige stöttar och möjliggör terrorattentat framgick inte av Fältskogs tweet, men det går att fylla i på den streckade raden. Det är långt ifrån första gången personer som varken har anknytning till våld, eller på något vis försvarar våld, anklagas för att bidra till det.

Exempelvis menade han att Ivar Arpi, som granskat jämställdhetsintegreringen av svenska universitet, bar ett ansvar för bombattrappen.

Några veckor före jul placerades en bombattrapp utanför Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet. På vänstertidningen ETC:s ledarsida skrev Andreas Gustavsson att personer som riktar kritik mot genusforskning bär ett ansvar för hot mot genusvetare. Exempelvis menade han att Ivar Arpi, som granskat jämställdhetsintegreringen av svenska universitet, bar ett ansvar för bombattrappen. Victor Pressfeldt, doktorand i historia vid Lunds universitet, följde upp med motsvarande anklagelser:

Det börjar med antifeministisk raljans från Ivar Arpi och Hanif Bali med en uppviglad svans som följd. Sedan kommer bomberna. Våldet mot den fria forskningen sker inte i ett vakuum.

Gustavsson och Pressfeldt, bland andra, föreställer sig att det löper en röd tråd från opinionsbildare på högerkanten till våldshandlingar. På ett liknande sätt framfördes i Metoo-debatten ofta påståenden på temat att män i allmänhet och maskulina män i synnerhet är ansvariga för förekomsten av sexuellt våld, oavsett om de aldrig gjort en fluga något förnär. ”Vi män och våra föreställningar om manlighet är problemet”, skrev till exempel ledarskapsprofessorn Robert Egnell och barn- och ungdomsvetaren Gary Baker i Aftonbladet. De kallade det ”samhälleligt våld”.

Terminologin för tankarna till den norske freds- och konfliktforskaren Johan Galtung, som menade att det finns tre typer av våld: direkt, strukturellt och kulturellt. Direkt våld är fysiskt våld, alltså vad de flesta av oss menar när vi använder begreppet. Strukturellt våld är, förenklat, olika typer av ojämlikhet mellan grupper. Kulturellt våld, slutligen, är alla typer av uttryck som kan rättfärdiga – ”möjliggöra” – allt från fysiskt våld till ojämlikhet. Det kan handla om ideologier, kulturer eller till och med ordval som försvarar, normaliserar eller osynliggör existensen av strukturellt eller kulturellt våld.

Den som inbillar sig att det finns en värdegemenskap mellan Moderaterna och rasistiska terrorister (facit: det finns det inte) kan alltså också få för sig att de förra ”möjliggör och stöttar” de senare.

Med en sådan utgångspunkt kan man lyckas med konststycket att förvränga individers ideologiska ställningstaganden, exempelvis deras partipolitiska engagemang, till ett möjliggörande av en våldshandling. Den som inbillar sig att det finns en värdegemenskap mellan Moderaterna och rasistiska terrorister (facit: det finns det inte) kan alltså också få för sig att de förra ”möjliggör och stöttar” de senare.

2012 hävdade journalisten och författaren Maria Sveland apropå terrorattentatet på Utöya året dessförinnan att ”hatet mot mångfalden hör ihop med antifeminismen som blomstrar i medierna bland reaktionära ledarskribenter, högerkonservativa och liberala tankesmedjor som Timbro och Axess, bloggar och nätdebattörer”. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg plockade upp tråden:

Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de ”politiskt korrekta” och det anständiga Norge.

Det är en föreställningsvärld han delar med fler, i tidningarnas kommentarsfält, på rasistiska bloggar som Avpixlat eller i tankesmedjor och kotterier som just Genusnytt, Axess och Timbro. I varierande grad.

Tillsammans utgör de en miljö som skapar och återskapar ett nytt åsiktsklimat. Brutaliseringen börjar oftast på nätet, men sprider sig sedan till etablerade medier, ungdomsförbund och partier.

Resonemanget passar som hand i handske med Galtungs teorier. Står man så långt till vänster att man ser det som hatiskt att kritisera feministiska ståndpunkter eller problematisera mångkulturalism, kan man utifrån teorin om kulturellt våld hävda att den som ger uttryck för sådana värderingar – kanske genom att engagera sig i Moderaterna – har bidragit till att skapa ett samhällsklimat där individer som Anders Behring Breivik eller Brenton Tarrant kan få för sig att det är acceptabelt att mörda muslimer.

När såväl Breivik som Tarrant hade som uttalat mål att öka polariseringen i det västerländska samhället, vore det lämpligt att undvika att göra dem till viljes.

I själva verket kunde Brenton Tarrant förmodligen inte bry sig mindre om vad ett par politiker och opinionsbildare på andra sidan jordklotet skriver på Twitter, på ett språk han förmodligen inte ens förstår.

Däremot förekom Stockholm faktiskt i det manifest Tarrant publicerade inför dådet. Enligt nyhetssajten News.com.au skrev terroristen att terrordådet på Drottninggatan 2017 var den första händelsen som ”inspirerade” honom att genomföra sin attack, och han påstår sig vilja hämnas en elvaårig flicka som dog i attentatet i Stockholm.

I själva verket hade förstås 50 slumpmässigt utvalda muslimer på Nya Zeeland lika lite med IS-terrordådet i Stockholm att göra som opinionsbildare i Stockholm har med det rasistiska terrordådet på Nya Zeeland att göra. Att trots det försöka porträttera svenska högerprofiler som möjliggörare för attacken i Christchurch är att göra terrorismen till ett slagträ mot egna inrikespolitiska politiska motståndare. När såväl Breivik som Tarrant hade som uttalat mål att öka polariseringen i det västerländska samhället, vore det lämpligt att undvika att göra dem till viljes.