Samhälle Krönika
Äganderätten i skogen är svårt rötskadad
Skogsägare får avverkningsstopp på grund av vanliga växter och fåglar, eller på grund av att en skalbagge eventuellt i framtiden kan vandra in från en grannes mark. Är det för mycket begärt av regeringen att även enskilda skogsägare ska få skydd för det hon äger, undrar Anders Gustafsson.
I många av landsbygdens rödfärgade mangårdsbyggnader ligger människor sömnlösa. Var eviga dag har de manat sig själva att göra rätt – trodde de.
När andra barn åkte på semester var de med far och mor och planterade skog. Farmor kom med fika. Farfar övervakade. När de blev tonåringar och fick gå med röjsågen i ungskogen och vara med och arbeta upp vindfällen med motorsågen klagade de inte. I stället var de stolta över att upptas i de vuxnas värld.
Sakta men säkert växte insikten inom dem att deras eget slit utgjorde en kugge i en väldig släktsaga. Skogen som höggs ner hade en anfader en gång i tiden planterat. Stengärdsgårdarna längst med åkrarna eller dikena i skogen, en vittnesbörd om tidigare generationers svett och tårar. Deras eget slit – för nästa generations skull.
Men många av dem är nu förtvivlade. Skogen, som lagfarten säger är deras, tas ifrån dem. Generationers arbete kan i Sverige utraderas med ett pennstreck av aktivister och byråkrater. Och grundlagens egendomsskydd, som de trodde skulle skydda dem, visar sig många gånger vara en illusion när det allmänna förvägrar dem ersättning för intrånget i deras äganderätt.
Här finns systrarna Margot och Marita i Ångermanland som fick avverkningsförbud på en del av sin fastighet – på grund av att en hotad art kanske någon gång i framtiden skulle kunna vandra in från grannfastigheten till deras skog.
Här finns Roland i Dalarna som riskerar inkomstbortfall på hundratusentals kronor för att växten knärot finns på hans mark.
Här finns paret Olle och Anneli i Västra Götaland som fick kraftiga avverkningsinskränkningar på grund av eventuellt tjäderspel – på grannens mark. Förlusten på en halv miljon kronor fick de ingen ersättning för.
Olle och Anneli i Västra Götaland fick avverkningsinskränkningar på grund av eventuellt tjäderspel – på grannens mark.
Det är ingen underdrift att konstatera att äganderätten i skogen har blivit svårt rötskadad.
Det ska också tillföras att många av de arter som ruinerar enskilda långtifrån är så ovanliga som man kan förledas att tro av medierapporteringen. Knäroten finns på miljontals platser i Sverige. Tjädern finns över hela landet, utom på Gotland. Det är fritt fram att skjuta hur många man vill när det råder allmän jakttid på den. Lavskrikan, en annan fågel som ställt till mycket bekymmer för enskilda skogsägare, finns det gott om från Skandinavien i väster genom Ryssland vidare österut mot Stilla havet. Ja, många av de ”hotade arter” vi läser om i media visar sig vid en närmare granskning vara ovanligt vanliga för att vara ”hotade”.
Problemen med artskyddet och ersättningsfrågan är inga nyheter för politikerna. I januariavtalet fanns tjusiga skrivningar om att äganderätten skulle stärkas. ”Stärk rättssäkerheten för markägare och företag och säkerställ att markägare ska få ekonomisk kompensation för inskränkningar i ägande- och brukanderätten”, stod det i avtalets punkt 26. Men efter en skogsutredning på 1 261 sidor och en artskyddsutredning på 1 710 sidor har ingenting hänt i frågan.
Många hade hoppats att den sittande regeringen snabbt skulle ha tagit tag i problematiken – för i opposition var ju engagemanget stort. Men agerat, det har den inte gjort – åtminstone inte vad som kommunicerats utåt. När den nya skogsutredningen presenterades häromveckan fanns inte frågor om artskyddet och hur ersättningsrätten kan stärkas med. Inte heller berördes den orimliga tolkningen av Århuskonventionen som innebär att enskilda kan tvingas in i långa domstolsprocesser för att försvara myndighetsbeslut – bara för att några aktivister vill det.
Artskyddet skulle i stället avhandlas i ett eget spår, upplystes vi om. Det behöver nödvändigtvis inte vara fel eftersom möjligheten då finns att nödvändiga förändringar kan komma på plats fortare än om det klumpas ihop med en mängd andra stora skogsfrågor som Göran Örlander har utreda.
Men det är nu verkligen upp till bevis om äganderätten i skogen för regeringen.
De 300 000 tusen enskilda skogsägarna är den minsta kuggen i ett väldigt skogsmaskineri som bär upp svensk samhällsekonomi. Skogsnäringen sysselsätter totalt 120 000 personer över hela landet. Skogsindustrin svarar för 9-12 procent av svensk industris totala sysselsättning, export, omsättning och förädlingsvärde. 2021 låg det totala exportvärdet på 164 miljarder kronor.
Och inte minst handlar frågan om rättvisa, att även den lilla människan ska vara garanterad ett skydd för det hon äger och har skapat. Är det för mycket att begära av denna regering, Peter Kullgren (KD)?