Utblick Krönika
Den oväntat liberala staden
Staden har de senaste åren blivit ett av de bästa exemplen på självsäker liberal sakpolitik, något som resulterat i dynamiska företag, levande kultur och kreativa miljöer. Johan Norberg är på resande fot och stannar till i en oväntat inspirerande huvudstad. Vart är vi på väg?
I en epok när alla politiska krafter tycks kampanja på någon variant av ”ta tillbaka kontrollen”, vart ska man söka sig för att hitta exempel på en framgångsrik marknadsliberal reformagenda att inspireras av?
Spanien.
Spanien!?
Vi svenskar hör väl mest om ett land med vänsteragenda nationellt och aggressiv separatism regionalt. Nu även med Vox högerpopulism. Men i Madrid finner vi också Europas förmodligen bästa exempel på självsäker liberal sakpolitik.
Jag ska medge att jag alltid hyst en viss misstänksamhet mot Spaniens huvudstad. Överdrivet pampigt, mitt i landet, långt från kusten och med bara den minsta av floder, som de dessutom bestämt sig för att omringa på båda sidor med en sexfilig motorväg, så att stadsborna hör tutande bilar i stället för fågelsång och porlande vatten. Men för varje gång jag kommer till Madrid känns staden lite mer välmående och spännande. Här hittar man allt oftare dynamiska företag, levande kultur och kreativa miljöer.
Bakom Madrids framgångshistoria ligger två decennier av kämpande marknadsliberalism.
Statistiken backar upp mina intryck. Madridregionen har upplevt en snabb ekonomisk expansion och har på 20 år ökat sin andel av Spaniens BNP från mindre än 15 till 20 procent. Hälften av arbetskraften är faktiskt invandrade, från andra länder eller andra regioner. Mer än 70 procent av de utländska investeringarna går numera till Madrid. Regionen har blivit rikare än Rom och är snart ikapp Berlin.
Det går till och med bättre i fotboll. Real Madrid har vunnit fem Champions League av de tio senaste, medan FC Barcelona har blivit ett krislag på ruinens brant.
Bakom Madrids framgångshistoria ligger två decennier av kämpande marknadsliberalism. Madrid gjorde ett medvetet val att bli en öppen stad, förklarar Diego Sánchez de la Cruz, en liberal ekonom som både har inspirerat regionens reformer och som har beskrivit dem i boken Liberalismo a la madrileña. Det har inneburit en öppenhet för människor, öppenhet för företagande och öppenhet även under pandemin. (”Ja, just det kanske inte imponerar på er svenskar, men det var ovanligt i Spanien”, tillägger han.)
***
Bakom varje framgångsrik stad står en stark kvinna, men i det här fallet två. Initiativtagarna var två järnladys från den liberala falangen i Spaniens stora borgerliga parti, Partido Popular (PP), Esperanza Aguirre och Isabel Díaz Ayuoso, som tillsammans har genomfört mer än 50 skattesänkningar.
Ett genomsnittligt hushåll betalar nu ungefär en månadslön mindre i inkomstskatt. Det har lett till fler företag och fler jobb och därmed till både mer intäkter till det offentliga och lägre skulder. ”Genom att sänka skatterna, får vi in mer pengar”, som Ayuso citeras i en utmärkt genomgång av Carl-Fredrik Jaensson i Tidningen Näringslivet. Efectos dinámicos, por favor.
Aguirre blev regionguvernör 2003, öppnade sjukvården för privata alternativ och införde ett friskoleliknande system, med en ambitiös satsning på tvåspråkighet. Med både spanska och engelska skulle Madrid bli en kosmopolitisk stad. Dessutom privatiserade hon alla tänkbara tillgångar som inte behövde ägas av det offentliga. Det angreps hårt av vänstern. Diego berättar att det stående skämtet om hennes framträdanden var: ”Ridån går upp. Aguirre gör entré… och privatiserar ridån.”
Isabel Diaz Ayuoso, som tog över som guvernör 2019 är Aguirres ideologiska arvtagare, men där Aguirre hade en mer aristokratisk framtoning är Ayuoso en fighter med rapp retorik. Ayuoso blev kontroversiell men också mycket populär genom att hålla Madrid öppet under pandemin. Hennes mest avgörande insats är emellertid ett substantiellt avregleringsprojekt, med snart 200 liberaliseringar, som bland annat har frigjort byggandet.
En nyckel till framgången är ”administrativ tystnad”.
Den spanske ekonomen Daniel Lacalle säger att en nyckel till framgången är ”administrativ tystnad”. Madrid har gjort det mycket enkelt att starta företag, expandera, anställa, investera och migrera. Lacalle ger mig en lång lista med rankingar som visar att Madrid inte bara har Spaniens bästa ekonomi, utan också bättre kvalitet på utbildning och sjukvård.
I det nationella valet förra året misslyckades PP att vinna regeringsmakten, men i Madrid utökade Ayuoso till och med sin ledning till absolut majoritet. Det rörde sig inte bara om en skillnad i utstrålning mellan den energiska Ayuso och den lite stelare partiledaren Alberto Núñez Feijóo. Medan PP nationellt mest kampanjade på att socialisterna var dåliga, hade Ayuoso ett positivt, inspirerande budskap centrerat kring ett enda begrepp, som innehåller så mycket: ”Frihet”.
När Feijóo talade till partifolket under valnatten avbröts han av talkören ”Ayuoso! Ayuoso!”. Madrid kan mycket väl vara en föraning om hela Spaniens framtid, men jag är övertygad om att många andra länder och partier också skulle vinna på att studera denna iberiska framgångshistoria.
M-30, då? Den där bedrövliga ringvägen som bröt sönder staden och isolerade Manzanaresfloden? Vid mitt senaste besök var den mirakulöst försvunnen. Det visade sig att de hade grävt ned bilarna och befriat floden. Ovanpå trafikleden har en nästan en mil lång park anlagts, full av flanörer, joggare och höga tallar som skänker skugga.
Fåglar, rävar och uttrar har nu hittat tillbaka till centrala Madrid – liksom entreprenörer, äventyrare och unicorns.