Utblick Krönika
Det våras för Trump
Donald Trump har ledningen både i nationella mätningar och i viktiga delstater. Och Joe Biden har problem, både med hur väljarna uppfattar hans hälsa, i Mellanöstern och med ekonomin. Det illustreras inte minst av att flera i hans parti är på rymmen från sin politik, skriver Johan Ingerö.
Det har såklart inte rått några egentliga tvivel. Men i och med Nikki Haleys sorti från det republikanska primärvalet är det nu så officiellt det kan bli. Det amerikanska presidentvalet kommer, om inte hälsoskäl ingriper, att stå mellan Joe Biden och Donald Trump. Och oavsett vem man gillar mest, eller ogillar minst, så ser det väldigt ljust ut för Trump.
Ex-presidenten leder över Biden i RCP:s sammanvägda mätningar. Visserligen endast med två procentenheter, men ledningen har hållit i sig under merparten av det gångna halvåret. Det kan jämföras med förra gången amerikanerna valde mellan dem båda – då ledde Biden över Trump under praktiskt taget hela 2020.
Detta är förvisso nationella siffror, vilket inte behöver betyda så mycket i USA eftersom det är antalet elektorsröster som avgör. Men om vi tittar på de sannolikt avgörande delstaterna, inklusive de som Biden bände loss från Trump 2020, så talar även deras siffror för att Trump återvänder till Vita huset. Trump leder tydligt i Arizona, Georgia, Michigan, North Carolina och Nevada. Dessutom har han en knapp ledning i Wisconsin. Biden har bara lyckats behålla ledningen i sin födelsestat Pennsylvania – och den ledningen är inte statistiskt säkerställd.
Biden har bara lyckats behålla ledningen i sin födelsestat Pennsylvania – och den ledningen är inte statistiskt säkerställd.
Dessutom balanserar Joe Biden på en knivsegg i flera frågor. I de demokratiska primärvalen, där presidenten inte har någon seriös utmanare, har hittills en miljon blanka röster avgivits. Det anses vara en protesthandling mot hans, enligt många partivänner, alltför Israelvänliga Mellanösternpolitik. Biden har nu försökt mota den kritiken med att utlova bygghjälp med en hamn för nödhjälp till Gaza. Men det kommer knappast räcka för de alltmer radikala elementen i Demokraternas väljarkoalition. Man kan inte blockera FN-resolutioner om vapenvila ena dagen och utlova förstärkt nödhjälp nästa, och ändå uppfattas ha handen på styret. Inte med en ångvält som Trump i motsatt ringhörna.
Demokraternas övergripande valstrategi är att ha ”försvaret av vår demokrati” som sin huvudfråga. Det må räcka utmärkt väl för de redan övertygade, men kommer – att döma av hur åtalen mot Trump påverkat opinionen – knappast flytta så många andra. Problemet är detta: väljarna har redan en tydlig bild av Trump. Han är förmodligen världens mest kända människa. Vill man hitta någon som inte har koll på honom så får man leta bland isolerade naturfolk – och sådana röstar inte i amerikanska presidentval.
Därmed kommer valet sannolikt att avgöras av den mycket basala frågan om hur folk tycker att landet sköts. Och på den punkten ser det mörkt ut för Biden. Knappt 40 procent tycker att han gör ett bra jobb, 53 som tycker att han inte gör det. Inte ens var fjärde väljare anser att USA utvecklas åt rätt håll. En förkrossande majoritet tvivlar på att han är pigg nog att klara jobbet, hans hantering av världspolitiken uppskattas inte och väljarna ger honom skulden för både inflationen och boräntorna. Dessutom har krisen vid gränsen mot Mexiko gjort att invandringen har seglat upp som väljarnas viktigaste fråga.
Därmed kommer valet sannolikt att avgöras av den mycket basala frågan om hur folk tycker att landet sköts.
Ett annat, mer subtilt, tecken är hur andra demokrater agerar. 2018 lyckades demokraten Kyrsten Sinema väljas till senator i Arizona, en position som Republikaner haft sitt grepp om i decennier. Men Sinema har i senaten hållit sig i den politiska mitten, för vilket hon kritiserats så hårt att hon 2022 ändrade partibeteckning till ”oberoende”. Nu har hon även meddelat att hon inte kandiderar till senaten igen, vilket förbättrar Republikanernas chans att återta hennes plats.
I Pennsylvania har det motsatta inträffat. Där har senator John Fetterman, som länge profilerat sig inom Demokraternas vänsterflank, plötsligt närmat sig Republikanerna såväl om Israel som om invandring.
Fler exempel? I den starkt demokratdominerade delstaten New York har guvernören Kathy Hochul nyligen beslutat sätta in nationalgardet för att återskapa tryggheten i New York Citys tunnelbana, som blivit alltmer kaotisk sedan Demokraterna börjat rulla tillbaka stadens berömda nolltoleranspolitik. Borgmästaren i samma stad, Eric Adams, begär nu att Biden stoppar inflödet av illegala invandrare. I vänsterbastionen San Francisco har lokala folkomröstningar nu tagit ställning för vissa skattelättnader och utökade befogenheter för polisen.
Många demokrater är alltså på rymmen från sin egen politik, medan andra sparkar ut partivänner vars pragmatism gör dem valbara även där väljarkåren lutar åt höger. Inget av det bådar gott för dem inför valet i november.
Det måste påpekas att åtta månader återstår och att mycket fortfarande kan stoppa Trump – inte minst Trump själv. Men om Joe Biden lyckas bli omvald med de här omständigheterna hängande över huvudet så har han åstadkommit något som ingen annan presidentkandidat har lyckats med. Då blir han lika historiskt framgångsrik som han själv, men få andra, anser att han redan är.