Torkild Strandberg är ett fenomen. Han är liberalen som har styrt (upp) Landskrona.

Socialbidragen har halverats, barnfattigdomen likaså. Skolresultaten har förbättrats.

Skattekraften har ökat. Brottsligheten har minskat kraftigt, och den upplevda tryggheten ökat markant. 

Antalet jobb i den privata sektorn har ökat med i runda slängar 3 000 under senare år – i en kommun med 47 000 invånare. Landskrona har samtidigt vuxit rejält, befolkningen har ökat med 10 000 personer sedan millenieskiftet. 

Det är inte illa pinkat. 

Därför är det heller inte konstigt att Liberalerna har 37,8 procent av väljarna bakom sig. Av dem satte 4 av 10 ett kryss för Torkild Strandberg, som fick hela 3 795 personröster i valet 2022. 

Torkild Strandberg har valts in i riksdagen vid fem tillfällen, men har för det mesta valt kommunpolitiken – han gjorde en mandatperiod i huvudstaden 2002-2006. Sedan dess har han varit Landskronas ”starke man”, kommunstyrelsens ordförande. I en stad som i decennier hade styrts av Socialdemokraterna. 

Han stiger in i Stadshuset med sin sedvanligt godmodiga, men bestämda uppsyn. Jag ska för transparensens skull nämna att jag har känt Torkild Strandberg i nära 30 år och har följt hans politiska resa i Landskrona. Som chefredaktör för samhällsmagasinet Neo skrev jag 2008 ett långt reportage om den då luggslitna staden. 

Därför vet jag också att Torkild Strandberg har något så ovanligt som – för att vara ”folkpartist” – en dräpande humor. Med sofistikerad ironi kan han låta omgivningen förstå vad han anser, Torkild Strandberg vet vad han vill.

På ett sätt är Torkild Strandberg en one man show. Han är en mycket välkänd profil i sin födelsestad. Han är förvisso en profilerad företrädare för Liberalerna, men han har alltid gått sin egen väg. Att han tidigt valde att styra Landskrona med hjälp av Sverigedemokraternas mandat var oerhört kontroversiellt på sin tid, även internt i det egna partiet. Men han resonerade som så att det viktigaste var att få igenom sina förslag i fullmäktige för att vända den negativa trenden i staden. Innehållet i besluten prioriterades framför att profilera sig med det ”rätta” umgänget. 

”Den viktigaste förändringen är att Landskrona har blivit en mer normal stad.”

Men Torkild Strandberg är inte ensam. Och det är han medveten om, fastän han är en färgstark och kraftfull politiker. Min första fråga när vi ses på hans arbetsrum, med utsikt över vattnet och det tämligen nya spahotellet i stan, är vad han är mest stolt över. 

– Den viktigaste förändringen är att Landskrona har blivit en mer normal stad. Det kan jag känna stolthet över. Men om man liknar en kommun som en orkester, kan jag inte spela ett enda instrument. Möjligtvis kan jag vara en bra dirigent som gör att alla spelar samma stycke. 

Han har dels starka partikollegor, som Lisa Flinth som länge var ordförande för utbildningsnämnden och lade om skolpolitiken. Förmår man inte styra förvaltningen, hitta kompetenta chefstjänstemän som både kan navigera i en genomreglerat miljö och samtidigt vara entreprenöriella – samt få med sig folk – kan man som politiker aldrig genomföra vad man vill och uppnå goda resultat.

Och det är bara konkreta resultat som räknas i kommunalrådets ögon. 

– Goda intentioner är väl bra, men det ska ju omsättas i någonting. Man måste vara besjälad av att det alltid är resultatet som räknas. 

Kommunikationsstrategier som inte vilar på solitt sakinnehåll ger han inte mycket för: 

– Det går inte att kommunicera bort en stads dåliga självförtroende eller problem. Vi var väldigt tydliga från början med att det inte gällde att ”bygga varumärke” utan att det gällde att barnen skulle lära sig något i skolan. Att tobaksaffärsinnehavaren inte skulle bli rånad varje vecka. Att det skulle finnas ett jobb att gå till. Att det inte skulle gå att leva på bidrag oupphörligen. 

Show, don’t tell, helt enkelt.

”Vi har agerat för att inte vara nordvästra Skånes socialtjänst.”

– När vi tog över makten var Landskrona en ö med omedelbar tillgång på alltifrån ettor till femmor – i ett omgivande hav av bostadsbrist. Då flyttade naturligtvis många med försörjningsstöd hit. Det inflödet har vi vänt. Vi har tillfört arbetstillfällen och infört krav på motprestation för socialbidrag. Vi har agerat för att inte vara nordvästra Skånes socialtjänst. Andra kommuner måste också ta ansvar för de som behöver hjälp och stöd. 

Han fortsätter resonemanget: 

– Vi ville att medelklassen skulle vilja bo hos oss och för att få goda råd gick vi till Internationella handelshögskolan i Jönköping. I Vägval Landskrona 2010 pekade de på att människor måste upptäcka en stad och sedan kommer företagsetableringarna. Vi ordnade därför fram nya bostadsområden för att få fler att göra en livsinvestering här. Vi lät bygga hundratals bostads- och äganderätter nära havet – och attraktiva villor. Vi har också rivit en del i miljonprogramsområden, men inte jättemycket. Som kommun har vi även blivit bättre på att lyssna och välkomna näringslivet. Allt detta har medfört att Landskrona har förändrats. 

– För 15 år sedan fanns det inte på kartan att Alfa Laval skulle etablera sig här. Nu gör de det. Liksom många andra bolag, såsom Pågen och logistikföretaget Dachser. För staden är annorlunda.

Hur lyckades ni bryta utanförskapet?

– Det handlar om att uttrycka förväntningar på människor. Inte om att säga det, utan att leva så. Bara för att man kommer från ett annat land betyder det inte att man inte kan räkna eller göra läxor. Samma sak gäller när det gäller försörjningsstödet. Vi sade att det var ett uttryck för en vedervärdig människosyn att passivt skicka pengar till vuxna – bara de höll sig hemma och inte störde. Det vi började göra 2006 var extremt kontroversiellt, men framstår nu som en normalitet.

Hur ser du på dagens gängkriminalitet och kultur i vissa kretsar?

– Som samhälle måste man se till att valet att bli kriminell inte är möjligt att göra för en ung människa. Det är centralt att vara extremt tydlig med att ett visst levnadssätt är oacceptabelt – praktiskt, idémässigt och socialt. Det är avgörande att man stänger dörren till en brottslig bana helt, med kraft. 

Så långt kommunens roll. Var har föräldrarnas – eller rent av individens – ansvar blivit av i den offentliga debatten?

– Ofta är det enkelt att lösa ett litet praktiskt problem, här och nu. Men signalmässigt ger det ofta katastrofala följder. Det uppstår till exempel regelbundet en diskussion huruvida elever i lågstadiet ska serveras frukost i skolan. Varför skulle de? Att sätta mat på bordet är föräldrarnas ansvar på en kolossalt basal nivå. 

Torkild Strandberg utvecklar varför samtalet ändå ofta stannar där: 

– Politiken söker hela tiden nya arenor för att lösa i sammanhanget små problem. Det handlar om att de riktigt stora frågorna är väldigt svåra. Politiker flyr därför från dem. Det är enklare att hantera frukosten än ett föräldraskap som fallerar. Det är enklare att hantera symtomen, helt enkelt. 

” Stagnation kostar.” 

– Vi borde tala mer om vilken privat sektor vi ska ha, hur näringslivet ska kunna växa, hur vi ska kunna få fler uppfinningar. Mer tillväxt. Men det står inte högt på den politiska dagordningen, trots att det borde det. Stagnation kostar. Den danske liberalen Lars Løkke Rasmusson har uttryckt det väl: ”I en värld som ständigt förändras och utvecklas är stillastående det samma som att backa.”

– För vår stad är det avgörande att fler företag öppnar här, och vi mäter varje år antalet nya jobb men även kommunens väntetider för bygglov med mera. I Svenskt Näringslivs ranking för företagsklimat låg Landskrona på plats 256 av 290 när vi tog över styret. Nu ligger vi på femtonde plats. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Torkild Strandberg har suttit i partistyrelsen och är nu ordförande i Skånedistriktet, men han fokuserar all kraft på Landskrona.

– Jag undviker landsmöten och kommunala riksmöten. Så gott det går, skrattar han. 

En avgörande framgångsfaktor som han lyfter fram är att Liberalerna i Landskrona aktivt har sökt upp och engagerat personer som både kan och vill saker – och som inte nödvändigtvis har haft en bakgrund i ungdomsförbund eller på partiexpeditioner. 

Men ni som har uppvisat så många goda resultat, kommer kommunpolitiker och tjänstemän från andra kommuner hit för att lyssna och lära?

– Nja, ganska lite faktiskt. Många känner nästan en misstänksamhet – kanske är det för att vi tidigt normaliserade relationen till Sverigedemokraterna? Eller så beror det låga intresset på ett dåligt självförtroende i samhället. Vi har så många problem och kriser – och då blir många obenägna att förhålla sig till andra på ett vettigt sätt. 

– En del som kommer hit tror felaktigt att det är vilken kanal man använder som är det viktiga, men bara kommunikation hade varit helt meningslöst för att vända utvecklingen i Landskrona. Man måste leverera det man säger att man ska leverera. Det måste finnas substans.

Mottagarna måste också vara intresserade. Alla budskap går inte hem – att skicka ut brev om genusteori på förskolan funkar inte. 

***

Torkild Strandbergs fokus på faktiska praktiska resultat, kombinerat med hans konsekventa motstånd till en utbredd omhändertagandekultur, är två viktiga ingredienser i hans framgångsrecept. Men också att han är en entreprenöriellt lagd person, som ser till att få saker gjorda – på nya sätt om så krävs.

I en svensk konsensus- och jantelagskultur framstår han därför som modig – eller som en udda figur. Personer som Torkild Strandberg, som viger sitt liv åt att handgripligen försöka lyfta sin hemstad, växer inte på träd. 

Liberalerna är fyllt av starka individualister, många smarta som få, men Torkild Strandberg tillhör de mest streetsmarta – och det är menat som en komplimang. Han har lyckats förena starka värderingar med ren implementering. I åratal. Och bli populär på kuppen. 

Hans uttalade målsättning är att få en hårt arbetande medelklass att sätta ner bopålarna i Landskrona. Liberalerna behöver rekrytera fler av Torkild Strandbergs kaliber. 

Eller förresten, många svenska städer och samhällen behöver denna typ av excentriska personer som ägnar sig åt kommunpolitik. Att vara en lokal ledare är komplext: Se vad som är viktigt, komma på bra lösningar, identifiera dem som kan genomföra det och kunna hantera folk. Och så måste man gilla att vara ”Torkild” med alla Landskronabor. 

Omslagsfoto: Sofia Nerbrand