Lita inte på SD i vinstfrågan
Vinstfrågan anses i breda kretsar vara avgjord. Vänsterblocket står på ena sidan, högerblocket på den andra. Sverigedemokraterna har i denna fråga valt högersidan. Men att frågan skulle vara avgjord är ett lika bedrägligt som farligt antagande. Vågar vi lägga ett under decennier framarbetat valfrihetsarbete i händerna på SD, trots att vågmästarpartiet har sitt bästa förhandlingsläge någonsin?
Vinstfrågan är ren skuggboxning. Det finns ingen riksdagsmajoritet för något som ens liknar förslagen i Ilmar Reepalus utredning. Frågan drivs uteslutande av medierna. Regeringen spelar med för att kunna behålla Vänsterpartiet som budgetpartner ett litet tag till, men är egentligen rätt ointresserad av att få igenom något vinststopp. De vill mest använda konflikten som valfråga.
Så där har det låtit mellan skål och vägg i borgerliga korridorer ett ganska bra tag nu. Kanske för att man inte riktigt vill ta in att trettio års valfrihetsarbete faktiskt står på spel, kanske för att man inte tillräckligt noga följer det parlamentariska spelet. Men grundantagandet är att den proposition som förr eller senare läggs kommer att stödjas av regeringen plus Vänsterpartiet, samt förkastas av alliansen och Sverigedemokraterna. Därmed har högersidan segern i en ask.
Det första är förmodligen sant. Det andra är mer komplicerat. Tiotusenkronorsfrågan lyder: Kan vi räkna med att Sverigedemokraternas nuvarande linje håller till andra sidan voteringen? Två saker talar emot det. För det första är partiets försvar av valfriheten ganska färskt – förra mandatperioden tyckte de något helt annat.
Det andra och viktigare skälet är att de mycket väl kan se den parlamentariska potential som frågan rymmer. Lek med tanken att regeringen lägger ett förslag som kanske inte går fullt så långt som utredaren föreslår, men likväl är för svårsmält för något alliansparti. I det läget kan den strategiskt begåvade Jimmie Åkesson säga ungefär så här: ”vi håller med regeringen om att det finns vissa problem med vinsterna, även om de de går väl hårt fram. Men om vi ska stödja alliansens linje så måste de göra ett par mindre justeringar…”
Det skulle omedelbart placera SD i centrum för debatten, dessutom på en attraktiv mittenposition. Det skulle tvinga alliansen att välja mellan att kasta ett köttben till SD, och att passivt åse genomförandet av den mest genomgripande vänsterreformen sedan löntagarfonderna.
För SD är nackdelarna obefintliga. Frågan påverkar inte deras väljarstöd i någon mätbar utsträckning. De har redan bytt hållning i frågan en gång, de har råd att göra det igen. För regeringen är detta heller inte något större problem. De får antingen en politisk seger eller en tacksam valfråga. Allianspartierna, däremot, blir sittande med Svarte Petter.
Kommunerna har ingen möjlighet att klara av äldreomsorgen utan de resurser och lokaler som finns i den privata sektorn. Samma sak gäller landstingen.
Detta är alltså en politisk strid med väldigt många rörliga delar. I dagsläget vill den ansvarige ministern Ardalan Shekarabi inte utlova att propositionen kommer att innehålla något vinststopp. Det beror rimligen på att han fortfarande hoppas hitta gemensam mark med alliansen. Men en sådan uppgörelse måste i så fall ske så sent som möjligt, eftersom Vänsterpartiet då kommer att lämna budgetsamarbetet och därmed göra regeringen mer sårbar.
Borgerlighetens bästa vapen är tills vidare frågan i sig. Tvivlet på vinststoppet finns även djupt i Socialdemokraternas egna led. Den tidigare partisekreteraren Lars Stjernqvist, i dag kommunalråd i Norrköping, och Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård från det annars vänsterlutande Stockholmsdistriktet har öppet ifrågasatt förslaget. Att de båda är just kommunpolitiker är knappast en slump. Kommunerna har ingen möjlighet att klara av äldreomsorgen utan de resurser och lokaler som finns i den privata sektorn.
Samma sak gäller landstingen. En av Timbros senaste rapporter visar att ett vinststopp tvingar vårdcentralerna att på mycket kort varsel svälja uppemot fem miljoner nya patientbesök per år, och det klarar de inte av. Väljarna må vara delade i synen på vinsterna, men om välfärden börjar skaka på allvar kommer de snabbt att enas mot den som bär skulden.
Men där är vi inte än. Nu har politikerna att hantera och balansera en krass verkligheten från kommunernas och landstingens vardag, framgångsrika och samhällsviktiga företag, en gigantisk prestigefajt frampiskad av en förenklad mediedramaturgi, miljoner människors förskolor, skolor, äldreboende och vårdcentraler samt en paralyserad riksdag. Och som det nu ser ut ligger allt detta i Sverigedemokraternas händer.
Så nej, vinstfrågan är långt ifrån avgjord.