Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Essä

Nu vill inte ens nationalisterna lämna EU

Från att ha gått till val på att lämna EU har högernationalistiska partier i land efter land bytt uppfattning. Nu upplevs EU som ett gemensamt försvar för den västerländska civilisationen snarare än som ett hot mot den, skriver Andreas Johansson Heinö.

Jimmie Åkessons parti (SD) driver inte längre på för att lämna unionen. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Trenden har varit tydlig i några år. Marine Le Pen, som för inte så länge sedan ville bli kallad ”Madame Frexit”, övergav löftet om en folkomröstning om utträde ur unionen redan efter förlusten i presidentvalet 2017. När hon mötte väljarna igen förra våren insisterade hon på att Frankrike skulle stanna i EU, även under hennes ledning.

I Italien har Giorgia Meloni hållit fast vid en EU-positiv linje under sitt första halvår som premiärminister. Hennes parti Italiens bröder, vars fascistiska rötter väckte stor uppmärksamhet i samband med valsegern och vars framgångar på sätt och vis representerar radikaliseringen av den nya generationen europeiska nationalister, har ingen EU-kritisk falang, hävdar hon. Italien hör hemma i EU och Meloni vill där driva en konservativ agenda, tillsammans med andra likasinnade partier.

Mönstret upprepas över hela kontinenten. Europas nationalistpartier är inte längre EU-motståndare. De är såklart fortfarande kritiska till överstatlighet och vill stärka nationalstaterna på bekostnad av bland annat Bryssel, men nöjer sig numera med att försöka reformera EU inifrån, utan vare sig krav om utträde eller förhoppningar om att unionen ska rasa samman.

I Europaparlamentet är de nationalistiska partierna fördelade på två partigrupper. ECR – den konservativa gruppen som före Brexit dominerades av brittiska Tories och som traditionellt stått för en mjuk ”euroskepticism” – rymmer idag Italiens bröder, polska Lag och rättvisa, spanska Vox liksom Sverigedemokraterna och några östeuropeiska mindre partier. När Sverigedemokraterna gick in i gruppen 2018 sade partiets dåvarande Europaparlamentariker att linjen var glasklar: SD vill lämna EU och det närmare samarbetet med bland andra Dansk Folkeparti och Sannfinländarna (som gå ingick i ECR) var ett tydligt steg mot en Swexit.

Men mindre än ett år senare övergav SD sitt krav på folkomröstning och partiet har inte drivit utträdesfrågan sedan dess. Och ECR, som man fortfarande ingår i, framställer sig numera som en förnuftig mellanväg mellan federalister och de som helt vill överge EU-projektet. 

De sistnämnda blir dock allt färre. Inte heller den mest radikala partigruppen för nationalistpartier, ”Identitet och demokrati” (ID), vill längre lägga ner EU. Här finns visserligen nederländska PVV som håller fast vid den gamla linjen och tyska AfD som har rört sig från att vilja lämna eurosamarbetet till att idag förespråka ett tyskt utträde ur unionen. Men de tunga medlemmarna som Marine Le Pens Nationell samling och italienska Lega avvisar tanken på utträde för sina länder. ID:s portalformuleringar rymmer bekanta resonemang om vikten av att stärka nationalstaterna och begränsa maktöverföringen till federal nivå, men längre vill man inte gå.

Så sent som för tio år sedan framstod den här utvecklingen som otänkbar. Den hårdföra EU-kritiken var då starkt bidragande till framgångarna för nationalistiska och högerpopulistiska partier. Inför EU-valet 2014 mobiliserade Le Pen, Geert Wilders och många andra kring en kompromisslös hållning gentemot ”monstret i Bryssel”. 

72 procent av EU:s invånare tycker att medlemskapet är gynnsamt för deras land.

Vill man förstå förändringen går det förstås inte att bortse från Brexit, vars efterdyningar effektivt punkterat illusionen om en smärtfri väg ut ur unionen. Rysslands invasion av Ukraina har naturligtvis också spelat roll, även om de stora förskjutningarna ägde rum före kriget. De nationalistiska partierna är precis som alla andra känsliga för opinionsförskjutningar och måste nu anpassa sig till en verklighet där stödet för EU ligger på rekordnivåer. Sett till hela EU anser idag 72 procent av invånarna att medlemskapet är gynnsamt för deras land. Det är en ökning med mer än 20 procentenheter på ett drygt decennium.

Italiens premiärminister Giorgia Meloni tar emot EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i Rom. Foto: AP Photo/Gregorio Borgia

Bakom siffrorna döljer sig också en kvalitativ förändring. Som Caroline de Gruyter påpekar håller EU i väljarnas ögon på att förvandlas från en plats till ett hem. Allt fler väljare lyfter fram EU som en garant för fred och säkerhet, vid sidan av den ekonomiska nyttan med medlemskapet. Skiftet från materiella till identitetsrelaterade argument är särskilt påtaglig i norra Europa.

Detta är en utveckling som paradoxalt nog kan göra det enklare för nationalister att motivera sin EU-pragmatism ideologiskt.

Visst lär de nationalistiska partierna förbli skeptiska till överstatlighet. Men idén om ”nationernas Europa” behöver inte nödvändigtvis formuleras i kamp mot EU. Snarare lär man vilja förvandla EU till ett verktyg i kampen för den västerländska civilisation man tror sig vara kallade att försvara. 

För medan EU-fientligheten länge varit definierande för de här partierna har de i praktiken formulerat sina nationella värden på sätt som kraftigt överlappar. Dels med varandra, på så sätt att svenska, nederländska, danska och österrikiska nationalister säger sig försvara slående lika värderingar. Men också genom att dessa värderingsprojekt numera ofta explicit formuleras i transnationella termer, som försvar av europeiska eller västerländska eller västkristna eller rentav judisk-kristna värden. Och steget från att se sig som bärare av en europeisk kultur till att också vilja använda EU i detta syfte är förstås kort. 

EU-valrörelsen 2019 var den första där inget svenskt parti tog strid för utträde.

Nationalistpartiernas förändrade syn på EU möblerar om det idépolitiska landskapet med konsekvenser även för andra partier. EU-valrörelsen 2019 var den första i Sverige där inget parti tog strid för ett utträde, strax innan SD hade även Vänsterpartiet mildrat sitt motstånd. Men de gamla skiljelinjerna kvarstod och såväl Centern som Liberalerna gjorde kampen mot populismen och extremismen till ett huvudnummer.

Den retoriken kommer att behöva omprövas inför 2024. I synen på själva medlemskapet har SD nu närmat sig Moderaterna och Kristdemokraterna (som i senaste valrörelsen drev kravet att EU skulle bli “lagom igen”). Men samtidigt kvarstår stora skillnader i synen på vad EU ska göra. Och här blir förskjutningen från Europa som en plats till ett hem relevant. För tjugo år sedan kunde man fortfarande höra federalistiska folkpartister som önskade bygga en europeisk identitet uppifrån och ner; om bara institutionerna och incitamenten var de rätta skulle nog alltfler börja identifiera sig som européer. Det var en lösning på ett problem som ingen annan såg.

Den nationalistiska tanken är omvänd: att låta EU bli ett hem för de europeiska nationerna, ett politiskt samarbete för att lösa högst konkreta problem: migration, brottslighet och yttre hot. Det är på sätt och vis en spegelbild av hur gröna och socialistiska partier tänker kring EU, fast med helt andra problemformuleringar. 

Men det är också väsensskilt från den borgerliga eller marknadsliberala synen på EU som en plats för fri rörlighet och fri handel. Vill man ta strid för den håller en ny, svårare, motståndare på att segla upp.