Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

S nya samhällsanalys: det var bättre förr

Just de 30 år som allmänt uppfattas som mänsklighetens bästa, är enligt Socialdemokraternas politikutvecklingsarbete de sämsta. Detta framstår som det utmärkande resultatet från det pågående S-interna grupparbetandet, skriver Stefan Stern.

Sverige var som bäst på 1980-talet, menar Magdalena Andersson och Socialdemokraternas politikutvecklingsgrupper. Foto: Magnus Lejhall/TT

Sätt totalt 35 utvalda socialdemokrater i arbete. Dela sedan in dem i 11 temagrupper med uppdraget att prestera en ”samhällsanalys” – och ut kommer att trilla eldiga beskrivningar som med kollektiv avsmak betraktar de tre senaste decennierna. Sverige var som bäst på 1980-talet, som även S-ledaren Magdalena Andersson slog fast när analysarbetet presenterades.

Detta är egentligen ganska anmärkningsvärt. För dessa årtionden motsvarar de 30 år som den stora majoriteten av den fria västvärldens rimliga politiska krafter tvärtom lyfter fram för dess positiva spiral av mänskliga framsteg.

Ett växande välstånd, med förbättrad hälsa, ökade reallöner och levnadsstandard, färre väpnade konflikter, framstående teknik- och forskningssprång, kommunismens sammanbrott, den liberala demokratins och rättsstatens utbredning liksom kraftigt minskad extrem fattigdom. Allt detta som världen, i Hans Roslings anda, hyllar som mänsklighetens bästa trettioåriga period. 

Det var under denna period som kollektiva politiska lösningar gick ur tiden.

De flesta politiskt aktiva i alla de svenska riksdagspartierna, inkluderat Socialdemokraterna, skulle förstås generellt omfamna framstegen. Men om vi ska förstå grupparbetarnas motvilja inför denna epok, så handlar det snarare om att det var under denna period som kollektiva politiska lösningar gick ur tiden.

För det var under decennierna efter 1980-talet som det offentligas grepp kring den nationella ekonomin, företagsamheten och människors vardag gick förlorad. Det ”gemensamma” trängdes tillbaka. Det slog hårt mot den S-interna självbilden av att politiken inte blott fördelar, utan är den aktör som driver och skapar. ”Samhället har under decennier släppt kontrollen över det som byggt Sverige rikt”, som en typisk grupparbetsformulering lyder.

Den S-märkta sociala ingenjörskonsten stötte denna tidsperiod på avgörande strukturella hinder. Samtiden kom att präglas av en växande sammanflätning av världens ekonomier, med globalisering och fria kapitalflöden, monopolens avskaffande, marknadsekonomins utbredning, digitaliseringens tekniksprång, urbanisering, avregleringarnas segertåg, liksom regelförenklingar och individualisering vid sidan av budgetrestriktioner och åtstramningar i statens kassa. Allt detta pekas av S-temagrupperna ut som roten till att de politiska verktygen slutade att fungera.

Politikens överhöghet är fortfarande en bärande idé för de flesta S-medlemmar. 

Detta med ”politikens överhöghet över enskilda och marknaden” är fortfarande en bärande idé för de flesta S-medlemmar. De ser det som avgörande för det allmänna bästa. Resurser ska allokeras centralt. Tänk bara på hur den parlamentariskt svaga S-regeringen tycktes få tillbaka energi under pandemiåren. Länge hade den offentliga makten trängts tillbaka i förhållande till individens och marknadens frihet. Krisen ledde plötsligt till att statens roll i ekonomin åter stärktes. Statsråd och myndigheter fattade beslut med direktiv som alla i det övriga samhället hade att anpassa sig efter.

Men cirka 75 000 kvarvarande S-medlemmar utgör inte mer än drygt en procent av väljarkåren. De har kvar en särskild kollektivistisk demokratisyn som inte nödvändigtvis omfamnas av befolkningen. Sedan 1980-talet har allt fler, årtionde efter årtionde, genomgått högre utbildning. De flesta känner sig kapabla att forma sin egen vardag. I de flesta delarna av livet är vi som individer numera medskapare, inte längre passiva mottagare. Redan den statliga Maktutredningen från 1990 visade att det var på de samhällsområden som stod längst från marknadens logik, som medborgarna kände att de hade som allra minst möjlighet att påverka.

Minst två andra allvarliga problem uppstod därför under denna trettioåriga period som den S-märkta gruppanalysen unisont beskriver med aversion.

Det ena är att väljarna under dessa tre decennier också slutade att koppla ständiga standardförbättringar i samhället till politiska beslut, såsom de tidigare gjort. Det gällde de flesta väljargrupper, men inte minst yngre. ”Unga har aldrig upplevt den tid där man röstade på Socialdemokraterna för att det gav stabilitet och stora samhällsreformer som förbättrade vardagen – år efter år”, som en nyckelmening lyder.

Det andra problemet beskrivs som att utrymmet för en ekonomisk politik lutad åt vänster försvagats. ”Ojämlikheten, sedan 1980-talet, har ökat snabbt i Sverige. De rikaste har blivit betydligt rikare framför allt på grund av ökade kapitalinkomster och en snedvriden beskattning. Stora grupper med lägre inkomster har lämnats efter på grund av att otryggheten på arbetsmarknaden har ökat och offentliga försäkringssystem har urholkats” heter det i texterna.

Nästa steg i grupparbetandet pågår i detta nu: att identifiera konkreta politiska reformer. För att hämta hem dessa, ur S-perspektiv, tre förlorade decennier så höjer arbetsgrupperna förväntan rejält på omfattningen av de förslag som snart ska presenteras. ”För att vända utvecklingen räcker det inte med att justera lite här, lite där. Det krävs ett grundläggande och kraftigt politiskt omtag om samhällsutvecklingen” är en typisk formulering. ”Samhället kommer behöva genomföra insatser som vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett” är en annan.

De flesta skulle betrakta det som sipprat ut som en vänstergir i synen på ekonomi och företagande.

Men redan av de presentationer som gjorts kan vi skönja en riktning. Här nämns förslag såsom nya bankskatter, höjda kapital- och förmögenhetsskatter, lagstiftad generell arbetstidsförkortning, begränsad individuell valfrihet, utbyggda transfereringssystem vid sjukdom och arbetslöshet liksom införandet av ett underskottsmål för statens budget. De flesta skulle betrakta det som sipprat ut som en vänstergir i synen på ekonomi och företagande.

Mest extern uppmärksamhet har hittills dock grupparbetet kring invandring och brottslighet fått. Här idkas en hel del självkritik. Framför allt förespråkas att inte ta politisk konflikt med riksdagsmajoriteten i ”bortaplansfrågor” som stram migrationspolitik, skärpta straff, fler poliser och uppbyggd inre säkerhet. Det är snarare kring det angränsande området integration som S-grupparbetet förväntar sig framtida politiska konflikter. För S-grupperna slår fast att den svenska befolkningen på strukturell nivå genom tvingande politiska beslut måste börja blandas.

Det kokar därför ner till en politisk spagat mellan å ena sidan en längtan till en ekonomisk politik som kraftigt drar åt vänster, och å andra sidan kapitulationen inför Tidö-partiernas lösningar inom brottslighet och migration som drar åt höger.

Vad talar då för att de 35 personernas grupparbetande verkligen ska resultera i något som helst konkret? Efter den svidande valförlusten 2022 så vill nog få S-aktiva i ytterligare en valrörelse gå till val blott på budskapet att ”Magdalena Andersson är kompetent och Sverigedemokraterna är rasister”.

Med den senaste tidens misstag ser ledarskapet heller inte ut att kunna bära narrativet av ett högt förtroende. Detta talar emot att S-ledningen kommer att ha styrka och mandat att stoppa sitt partis längtan efter vänsterpolitik – den som helt ska omdana samhället bort från effekterna av de avskyvärda 30 åren.