Ekonomi Åsikt
Slarva inte bort innovationsförmågan
Hur frågor om immaterialrätt hanteras är avgörande för den svenska kunskapsekonomin. Men i politiken behandlas de som en Svarte Petter, som kastas mellan olika departement. Om vi ska behålla vår innovationsförmåga krävs ett samlat grepp kring frågorna, skriver Christina Wainikka.
Det talas ofta om Sverige som ett framgångsrikt innovationsland. Klart är att Sverige ofta är topprankat, i exempelvis Global Innovation Index och European Innovation Scoreboard. Faktum är dock att detta till stora delar beror på några få storföretag. Ser man till bredden av näringslivet och nyttiggörande av forskningsresultat är bilden betydligt dystrare.
Det gör att Sverige har svårt att försvara sin ställning i kunskapsekonomin. I en tid när innovationers betydelse för konkurrenskraft identifierats av allt fler missar många i Sverige att immaterialrätten är innovationernas valuta.
De immaterialrättsintensiva företagen står idag för 47 procent av EU:s BNP.
De immaterialrättsintensiva företagen står idag för 47 procent av EU:s BNP. Utvecklingen har gått fort: för tio år sedan var motsvarande siffra 39 procent. Samma företag står också för 90 procent av EU:s export, vilket gör att det inte går att tala om internationell handel utan att också tala om immaterialrätt. På företagsnivå vet vi att de företag som använder sig av möjligheten att till exempel registrera varumärken har betydligt högre intäkter än de som inte gör det.
Svenska små och medelstora företag tar inte vara på dessa möjligheter, vilket är bekymmersamt. Dessa företags användning av patent, varumärken och designskydd ligger under EU-snitt. Konsekvensen är svensk eftersläpning i BNP per capita och inte minst dålig tillväxt. EU har också kommit att bli sin egen bromskloss, där det blir allt tydligare att innovation sker någon annanstans.
När frågor om hur immaterialrättens betydelse för att få utväxling på innovation behandlas i det politiska systemet blir det tydligt var problemen ligger, nämligen utspridda. Att frågor ligger inom många olika politikområden gör att det är många som kan ducka och ingen som kan avkrävas ett ordentligt ansvar.
Det senaste året har många fått upp ögonen för hur AI kan användas. Från att ha varit något som det talades om i teorin har många nu hunnit testa verktyg för att ta fram texter och bilder. Ofta görs jämförelser med andra teknologiska revolutioner. Frågan är om vi har lärt oss något alls.
***
Ett problem med teknisk utveckling är att vi ofta betraktar den som i ett vakuum. Vi beaktar inte hur tekniken leder till förändrade beteenden, som leder till förändrade samhällen, som leder till en förändrad värld. Tänk exempelvis på när digitalkamerorna kom. Många av oss köpte en första digitalkamera före millennieskiftet utan att på riktigt se nyttan. Vi använde också kameran som vi använt våra gamla kameror, vi tog bilder för att bevara minnet – för att frysa enstaka ögonblick.
I backspegeln kan konstateras att digitalkameror har fått betydligt större effekt än att bara ge oss en ny teknisk möjlighet till fotografering. De sociala medierna – Facebook, Instagram, SnapChat, TikTok – hade förmodligen inte vuxit fram på samma sätt utan tillgång till digitala bilder som kan läggas ut i samma sekund som de tas. Många har också helt förändrat sitt förhållningssätt till bilder, de är mer flöden än något för att bevara för tid och evighet.
När IT-boomen var som hetast användes ofta uttrycket ”konvergens”. Konvergens handlar inte minst om hur branscher förvandlas och rent av smälter samman. Det finns en mängd exempel på hur teknisk utveckling leder till konvergens, exempel vi alla ser i vår vardag. En gång i tiden var dagstidningar och etermedier två helt olika branscher. I dag arbetar alla dagstidningar också i någon mån med rörlig bild. Etermedierna arbetar numera också med text, på hemsidor och på sociala medier. Vem hade för 30 år sedan tänkt att ett telefonbolag skulle kunna köpa en TV-kanal? Det hände när Telia köpte TV4. Ett annat exempel på konvergens handlar om hur olika prylar smälter samman. Vem köper exempelvis en väckarklocka när det finns alarm i mobilen?
Vem hade för 30 år sedan tänkt att ett telefonbolag skulle kunna köpa en TV-kanal?
Konvergens är något som gått från modeord till praktisk verklighet, både i näringslivet och i privatlivet. Frågan är om detta återspeglas i det politiska livet.
Ett exempel är immaterialrätten, det vill säga hanteringen av de kunskapsbaserade tillgångarna. I kunskapsekonomin är dessa tillgångar avgörande, vilket gör att de borde tas på politiskt allvar. Så sker i många länder, men inte fullt ut i Sverige. När andra länder har tagit fram nationella immaterialrättsstrategier har den politiska hanteringen ofta ägnats stor uppmärksamhet.
Det var en av de stora frågorna i Finland både när de tog fram sin första och när de tog fram sin andra nationella immaterialrättsstrategi. I Brasilien innehåller deras nationella immaterialrättsstrategi tydliga skrivningar om hur dessa frågor ska hanteras på ett samordnat sätt.
I Sverige ligger immaterialrättsliga frågor på en majoritet av de olika departementen. Till att börja med bygger immaterialrätten på rättsliga regler. Det gör självklart att Justitiedepartementet har hand om exempelvis utveckling av lagstiftningen inom området. Immaterialrätten och dess rättsliga regler som sådana är emellertid inte det som är det viktigaste.
Det allra viktigaste är vilken funktion dessa rättigheter har när det gäller innovation. Och innovationsfrågorna ligger i sin tur på Klimat- och Näringsdepartementet. Det är också det departement som ansvarar för Patent- och registreringsverket. Vad det verkar har immaterialrättsfrågorna emellertid hamnat i skymundan på departementet, där personer med immaterialrättslig kompetens blivit alltmer sällsynta.
Innovationsfrågorna ligger nära det som handlar om nyttiggörande av forskning. Dessa frågor ligger dock inte på Klimat- och Näringsdepartementet utan på Utbildningsdepartementet. Häromåret gjordes exempelvis en utredning för Utbildningsdepartementets räkning om innovationsstödsystemet, där bland annat immaterialrättsfrågorna pekades ut som avgörande för att forskningsresultat ska kunna nyttiggöras. Departementet tycks dock ha stoppat utredningen i en låda. Det är till och med så illa att departementet vid förfrågningar inte ens verkar veta vilka frågor som ligger var. När det gäller hur upphovsrätten påverkar nyttiggörande hänvisade Utbildningsdepartementet på Kulturdepartementet.
Kulturdepartementet uppmärksammar dock upphovsrättsliga frågor i olika sammanhang. Detta inte minst eftersom upphovsrätten får betydelse för exempelvis kulturskapares villkor och även för de kulturella och kreativa näringarna. Lagstiftningsfrågorna kring upphovsrätten ligger dock ändå på Justitiedepartementet.
Tar det slut där? Absolut inte. Regeringen presenterade nyligen en ny strategi kring internationell handel, något som Utrikesdepartementet ansvarar för. I den strategin gjordes tydlig koppling till hur viktiga immaterialrättsfrågorna är från ett handelsperspektiv. Det handlar om allt från handel som görs med spjutspetsteknologi inom telekom, till handel kopplad till skandinavisk design. Hur detta kopplar till vad som ligger på Utbildningsdepartementet vad gäller nyttiggörande av forskning eller till Klimat- och Näringsdepartementets arbete kring innovation är dock oklart.
Det tar faktiskt inte slut där heller. På Socialdepartementet har kompetens byggts upp kring Life Science. Inom Life Science är immaterialrättsfrågorna ofta helt avgörande för vilka investeringar som görs i forskning och utveckling, frågorna är också avgörande för hur det går för företagen i branschen. Därför är det självklart bra att kompetens byggs upp där. Här kan också konstateras att kompetens delvis tagits från andra departement, såsom Justitiedepartementet.
Bara av denna enkla uppräkning blir tydligt att det är en röra när det gäller den politiska hanteringen av de immaterialrättsliga frågorna i Sverige.
Det skulle alltså behövas en politisk konvergens som sätter in immaterialrätten i sina rätta sammanhang.
Det skulle alltså behövas en politisk konvergens som sätter in immaterialrätten i sina rätta sammanhang. Det är inte rimligt att frågorna, som är avgörande för svenskt välstånd, hanteras genom att olika aktörer i det politiska systemet ständigt kan hoppa över att ta eget ansvar eller peka på andra för det som de själva borde ansvara för.
Det finns vissa bistra sanningar om hur resultat kan nås. En sådan bister sanning är att ingenting kan bli bättre än sin styrning. Om ingen tar det övergripande ansvaret kommer inget gott kunna komma ut. Det blir som att olika delar av statsapparaten säger olika saker, vilket får till följd att kunskapsbaserade tillgångar helt enkelt slarvas bort.
En annan bister sanning är att ingenting blir bättre än sin uppföljning. När frågorna ligger utspridda blir det till att mäta sådant som kanske leder helt fel. Ett exempel är att forskningspolitik ofta mäts utifrån ”pengar ut”. Vad sägs om att i stället mäta vilka resultat som kommer ut? Hur många spinoffs har vi från våra svenska lärosäten? Hur många licensavtal har tecknats? Hur skulle det vara om Klimat- och Näringsdepartementet diskuterade med Utbildningsdepartementet om vad som mäts, hur det mäts och varför?
Det enda sättet att möta de utmaningar som vi står inför i form av ytterligare konvergens i näringslivet, som en följd av en ny teknisk verklighet, är att också ha en konvergens inom politiken. Inte minst skulle en gemensam målbild behövas.
Sverige är på många sätt en ekonomi som är beroende av de kunskapsbaserade tillgångarna. I februari lyftes detta i en riksdagsdebatt om immaterialrätt. Det är väldigt bra att samtliga åtta riksdagspartier delade denna bild, i alla fall enligt vad som sades i talarstolen. Men vi skulle också behöva konkret verkstad om hur vi kan göra saker bättre.