Lars Ericson Wolke:
Som en bro över mörka vatten
Samhälle Essä
Östersjön har alltid varit en militär brännpunkt. Men det svenska Nato-inträdet förändrar dess roll, från de senaste decenniernas vallgravsfunktion till att återigen bli en bro. Militärhistorikern Lars Ericson Wolke blickar ut från kusten och ser ett hav i omvandling.
Den 9 augusti 1914 lättade en eskader ur den ryska Östersjöflottan ankar och stävade ut mot Finska vikens mynning. Syftet var att i förebyggande syfte angripa den svenska flottan, som man trodde hade omgrupperat från Karlskrona till Fårösund. I sista stund hejdades styrkan sedan marinstaben i Petrograd insett att Sverige inte var på väg att ansluta sig till Tyskland, utan förklarat sig neutralt.
Händelsen belyser det tidvis komplexa maktspelet kring Östersjön. Vid en granskning av Östersjöns säkerhetspolitiska historia med anledning av det svenska Nato-inträdet så framträder tre faktorer som även i dag har sin relevans för alla berörda aktörer.
Östersjön kan knappast förstås säkerhetspolitiskt isolerat från Nordsjön, Nordatlanten och Norra ishavet, i synnerhet som vapensystem baserade i ett hav kan åstadkomma verkan i ett annat.
En avgörande fråga är om Östersjön i militärt hänseende är avsedd att fungera som en bro eller en vallgrav? När Sverige förlorade sina baltiska provinser 1710 så försvann brofunktionen, Gotland förklarades vara ”en förmur för Sverige”, och framför den låg vallgraven Östersjön. Detta gällde ända till och med det kalla kriget, för att från 1991 och än mera med Nato-inträdet åter förvandlas till en bro. Med Östersjön som ett Nato-hav blir de ryska behoven att störa Natos förbindelser starka. Så är exempelvis den en gång sovjetiska örlogsbasen Paldiski oerhört viktig för Natos förstärkningar till Estland, och därmed ett potentiellt ryskt mål.
När Sverige förlorade sina baltiska provinser 1710 så försvann brofunktionen.
Östersjön är ett innanhav, om än med förbindelser ut till de stora världshaven. Men de förhållandevis korta avstånden till land kräver också en förmåga att föra strid till lands och i luften. Mark, sjö och luft har varit intimt sammanbundet. Kriget i Ukraina visar också hur viktigt långräckviddigt artilleri och sjömålsrobotar på land har blivit för sjökriget i relativt trånga farvatten.
Östersjön är relativt grund med ett medeldjup på 55 meter, med ett viktigt undantag, Landsortsdjupet mellan norra Gotland och Södertörn, med ett djup upp till 456 meter. Sådana skillnader kräver naturligtvis olika förmågor för väpnad strid till sjöss som ubåtskrigföring.
Fartyg kan passera genom Öresund, klassisk svensk-dansk slagmark, där den för större fartyg farbara rännan är väldigt smal, inte minst i norra änden mellan Helsingør och Helsingborg, och spärrningsförsök har återkommit under olika konflikter. Stora och Lilla Bält är delvis bredare än Öresund, men likväl mycket smala vilket underlättar avspärrningar. Det välbevarade Langelandsfortet (i dag museum) visar hur Danmark och Nato under kalla kriget planerade att spärra den södra delen av Stora Bält.
Söder om de danska öarna ligger Kielbukten med Fehmarn Bält, vid flera tillfällen slagplats mellan de svenska och danska flottorna. Här finns också goda möjligheter att spärra vägen för fientliga sjöstridskrafter, men vattnen kan lätt förvandlas till en fälla för den tyska flottan i Kiel, varför Kielkanalen som leder rakt genom Schleswig-Holstein och fram till Nordsjön och Elbes mynning är en reservutgång. Nu kan man också söka sig till svenska farvatten som Hanöbukten.
Utanför de danska sunden är Kattegatt och Skagerrak centrala för kontroll över tillfarten till Östersjön, vilket den tyska Skagerrakspärren mellan norra Jylland och södra Norge visade åren 1940-45.
Flera områden längs den södra och östra Östersjökusten har en hel del undervattensgrund i form av klippor eller sandbankar som gör att transport längs vattenvägarna kräver goda sjökort eller lokalkännedom. Det gäller inte minst Finska viken. Längs dess norra kust ligger skärgård och i söder stora sandbankar under vattnet, vilket gör att seglingsrännorna in mot S:t Petersburg är relativt smala.
Redan 1704 varnades för att ryssarna ”måtte bringa en sjömakt i Östersjön”, vilken skulle bringa ”skada och omkostnad” för Sverige.
Inte minst under 1900-talet har en lång rad försök gjorts att kontrollera Finska viken med minor, flyg, kustartilleri, ubåtsnät och fartyg, med varierande framgång. När Sankt Petersburg och flottbasen Kronstadt år 1703 grundades vid Nevamynningen på resterna av den svenska staden Nyen, så växte tunga strategiska intressen fram i området. Redan 1704 varnades för att ryssarna ”måtte bringa en sjömakt i Östersjön”, vilken skulle bringa ”skada och omkostnad” för Sverige. Misslyckade svenska landstigningar på Kronstadt gjordes redan 1705.
De nordligaste farvattnen, Bottenhavet och Bottenviken, har komplicerade djupförhållanden samtidigt som avstånden till land är ännu mycket mindre än längre söderut.
Förlusten av Finland till Ryssland 1809 ökade den militära betydelsen av Nordkalotten, vilket har resulterat i Bodens fästning (klar 1914) och senare kanonerna i Kalix- och Älvdalslinjerna samt kustartilleri i bland annat Luleå skärgård och längs Norrlandskusten.
Kopplingen mellan Åland, Bottenhavet och Nordkalotten är tydlig. Alltifrån 1930-talet och framåt har det varit ett prioriterat svenskt mål att ingen fiende skulle få tränga norr om Åland och ytterst hota försvaret av övre Norrland. Det resulterade i flera planer för ett svenskt besättande av Åland, i samverkan med finska förband eller på egen hand. Med de båda ländernas Natoanslutning blir all sådan planering betydligt enklare.
***
Även icke-kustägande stormakter har haft intressen i regionen: Nederländerna under 1500- och 1600-talen, Storbritannien från 1600- till i dag och USA alltifrån 1945. De stora kuststaterna Tyskland och Ryssland har tidvis, med begränsad framgång, försökt stänga Östersjön för utifrån kommande stormaktsflottor.
För Sverige har stormaktsintresset tidvis inneburit en möjlighet till allianser, som under krigsåren på 1710-talet och 1808-09 då britterna aktivt stödde den svenska flottan mot den ryska flottan. Storbritannien sedan 1600-talet haft ett strategiskt intresse i Östersjöområdet och Royal Navy har tidvis etablerat baser i området. Under Napoleonkrigen gav Sverige bunkringsmöjligeter i Hanöbukten och Göteborgs skärgård, liksom för de brittisk-franska flottorna i Fårösund under Krimkriget 1854. Den brittiska erövringen i Köpenhamn av hela den danska flottan (”flåderånet”) 1807 var ett annat utslag av brittisk maktpolitik. Efter den ryska revolutionen angrep brittiska torpedbåtar år 1919 örlogsbasen Kronstadt och sänkte flera ryska fartyg, så att de inte skulle kunna användas av Lenins bolsjevikregering.
Oron för fientliga angrepp djupt in i Finska viken påverkade den sovjetiska marinen. I planer och övningar tilldelades 1939-40 övervattensfartygen defensiva uppgifter, medan flygstyrkor skulle göra insatser mellan de estniska öarna och Gotland, ubåtsförband grupperas mellan Baltikum och Östergarn respektive mellan Karlsöarna och Ölands norra udde, liksom utanför Stockholms norra skärgård och södra inloppet till Ålands hav. Den ryska vallgraven Östersjön skulle skyddas.
Med Nato-utvidgningen blir Östersjön ett Nato-hav och den ryska marinen stängs åter in i Finska viken, men också i Kaliningradområdet (norra delen av det före detta tyska Ostpreussen). Därmed får alliansen en formell kontroll som varken 1600-talets svenska stormakt, Nazityskland eller Sovjetunionen förmådde uppnå. Ur rysk synvinkel är det strategiska läget nu det sämsta sedan år 1710, med undantag för krigsåren 1941-44.
***
Förmåga att föra strid i skärgårdsmiljö har alltid varit väsentlig för Sverige. Östersjön kräver både stora havsgående fartyg och mindre skärgårdsfarkoster. I dag är förmågan till skärgårdskrigföring en unik svensk och finsk förmåga, som övriga Nato-länder har relativt liten erfarenhet av.
Försvaret av en ö handlar till betydande del om att störa angriparens transporter över havet. Men om det inte går, återstår att försöka försvåra en landstigning eller luftlandsättning, eller med motanfall slå ut de brohuvuden som angriparen eventuellt lyckats upprätta. Om det inte lyckas återstår bara möjligheten att hålla ut på en del av ön till dess undsättning förhoppningsvis anländer. Men risken är att försvararen varken kan sända förstärkningar eller retirera från ön utan betydande förluster.
Förmåga att föra strid i skärgårdsmiljö har alltid varit väsentlig för Sverige.
Ett sådant resonemang är framför allt giltigt för en friliggande ö som Gotland. Den militära historien kring de kustnära Öland och de estniska Dagö och Ösel – i kontrast till de friliggande Gotland och Bornholm – understryker detta. Åland hamnar någonstans mitt emellan dessa ytterligheter.
Gotlands militära historia innehåller även en kort rysk ockupation 1808. Av oro för att få sjöförbindelserna till Riga avskurna drog sig dock ryssarna tillbaka. Under 1900-talet utvecklades öns försvar med befästningar i Fårösund, Tingstäde och Lärbrolinjen, så att man kunde hålla den nordvästra delen av ön i förhoppning om hjälp utifrån. I dag täcks Gotland av ryska missilsystem baserade i Kaliningradområdet, vilket komplicerar försvarsuppgiften.
I samband med den tyska kapitulationen i maj 1945 landsteg 8 000 sovjetiska soldater på Bornholm. Först i april 1946 drogs de sovjetiska trupperna bort. Bornholms öde 1945-46 illustrerar väl svårigheterna för en liten stat att på egen hand återta en ö som en stormakt lagt beslag på.
I dag ligger Nato-öarna Bornholm och Gotland nära det ryska Kaliningradområdet, vilket gör dem känsliga för snabba angrepp från rysk sida, men de kan också utgöra framskjutna baser om Nato vill hota de ryska förbanden i Kaliningrad. En komplicerande faktor är idag Moskvas hot att använda kärnvapen om kontrollen över Kaliningrad hotas.
Mot bakgrund av historien är det lätt att se att ett svenskt inträde i Nato innebär en viktig pusselbit i Östersjöns förvandling från en vallgrav till en bro ur ett Nato-perspektiv. Försvaret av de tre baltiska staterna och Polen underlättas därmed betydligt. Hur olika aktörer tidigare i historien har agerat för att bemästra Östersjöns speciella egenheter, men också närheten till Nordsjön och Norra ishavet, ger en aning om de komplexa möjligheter och svårigheter som väntar Nato, den nya medlemmen Sverige men också Ryssland.
Omslagsfoto föreställande det amerikanska amfibiestridsfartyget USS Kearsarge i samband med ett besök i Stockholm 2022: Fredrik Sandberg/TT