Janerik Larsson: Till kompromissens försvar

Claes-Mikael Ståhl har en lång bakgrund på LO men är sedan 2021 en av två vice generalsekreterare för Europafacket (ETUC). Hans nya bok Om kompromiss – mellan utopi och verklighet (Atlas, 2023) är intressant läsning, även om den delvis är uttryck för en bitvis motsägelsefull samhällssyn som sammanfattas väl i underrubriken ”mellan utopi och verklighet”.

Om man accepterar att det finns fackliga organisationer, vilket jag utan minsta tvekan gör, kan boken ses som ett intressant försök att hantera just den spänning som antyds i bokens underrubrik, och som självklart även en vice generalsekreterare på ETUC måste söka hantera.

Boken är i långa stycken en lovsång till kompromissens betydelse i en välfungerande demokrati.

Ståhl lyfter först och främst fram filosofen Judith Shklar.

När jag läste boken slogs jag av att Ståhl citerade så många intressanta tänkare. I slutet av boken finns en genomgång av det hans bok bygger på i det avseendet. Ståhl lyfter först och främst fram filosofen Judith Shklar som han beskriver med dessa ord: hon har ”med tiden utvecklats till en intellektuell ledstjärna för mig”.

Boken Rädslans liberalism – Judith N Shklar i urval utgavs av Timbro förlag 2019 och i dess tio fristående essäer undersöker Shklar frihetsbegreppet, demokratins gränser och den liberala synen på staten. Ståhl sammanfattar sin syn på denna lettisk-amerikanska filosof med dessa ord: ”På ett klarsynt sätt lyckas hon binda samman politiken med människan”.

I boken återkommer Ståhl gång på gång till försvaret av kompromissen. Han skriver till exempel att kompromisser ibland beskrivs som ”principlöshet. Viljan till samförstånd tolkas som undfallenhet. Det tolkas som ett behov av beslutsamhet och starkt ledarskap”.

Boken utgår i oväntat hög grad från den tidiga 1900-talshistorien; 1902 års politiska generalstrejk för allmän rösträtt, 1905 års verkstadskonflikt, decemberkompromissen 1906 mellan LO och Svenska arbetsgivarföreningen och storstrejken 1909 som med tiden ledde fram till Saltsjöbadsavtalet 1938, som i sin tur ledde till den kollektiva självreglering som gäller i dag.

Att den senare inte är okomplicerad för en LO-man, i toppen på ETUC, förbigår emellertid Ståhl helt.

Om hur självregleringen åsidosattes av LO på 1970-talet, skriver Ståhl att LO inte lyckades upprätthålla relationen med motparten och drev förändringarna lagstiftningsvägen. I själva verket var det en politisk maktfullkomlighet signerad Olof Palme och ett av LKAB-strejken kraftigt försvagat LO som ledde fram till talet om ”ekonomisk demokrati” som skulle lagstiftas fram. Metall hängde på och förslaget om löntagarfonder kom med tiden att rasera mycket av förtroendet både för LO och för det socialdemokratiska partiet inom näringlivet.

Här hade kompromissen inget utrymme.

Kvar står att LAS skadat den dynamik på arbetsmarknaden som Sverige borde haft.

De politiska besluten på 1970-talet om medbestämmande och den djupt skadliga lagstiftningen om anställningsskydd fick hanteras av parterna i utvecklingsavtalet. Men kvar står att LAS skadat den dynamik på arbetsmarknaden som Sverige borde haft och som fortsatt kan studeras på andra sidan Öresund.

Ståhl lyfter med rätta fram krisavtalet i mars 2009 mellan IF Metall och Teknikföretagen, där kompromissen framstod som bättre än alternativen. Det i början mycket kontroversiella avtalet som hjälpte till att hantera den finanskris som utbröt hösten 2008 fick med tiden brett stöd.

Jag arbetade själv på SAF på 1980- och 1990-talen då det i arbetsgivarvärlden fanns en stark reaktion som främst riktade sig mot att politiken undergrävt den kollektiva självregleringen, men också mot vad som med rätta upplevdes som facklig övermakt.

Men allt tal som hördes om lokal lönebildning strandade på insikten att även strejkrätten i så fall rimligen skulle bli lokal. Arbetsmarknadens parter brottades under lång tid med ett illa fungerande system, som ledde fram till nyordningen genom 1997 års industriavtal.

Här för Ståhl bitvis en kritik av det han kallar nyliberalismen, som absolut fanns och finns som en faktor i samhällsdebatten, men som knappast påverkat den ordning som rått sedan 1997. Pendeln mellan ”mer marknad” och ”mer stat” har svängt fram och åter och just de pendelrörelserna är viktiga att hantera genom kompromisser.

Industriavtalet skapades just för att upprätta en sådan balans, som skulle stärka den exportinriktade delen av näringslivet eftersom dess betydelse för samhällsekonomin är fundamental.

Shklar varnar för lösningar som bara vilar på en idé, och här argumenterar Ståhl också mot dem som tror att kommunismen är lösningen på alla problem. Ståhls budskap är att kompromiss måste vara huvudregeln, konflikt undantaget. Det är en diskussion som det finns all anledning att fortsätta framöver.