Ropen på stabilitet och mittensamarbete ekar i den svenska politiken. Mark Brolin ser sig om utanför Sverige och frågar sig om mittfältsstabilitet verkligen är det som krävs i en tid av stora förändringar.
Det är svårt att tänka sig ett på ytan mer tilltalande vallöfte än stabilitet.
Breda uppgörelser. Färre tvära kast. Mer samarbete och mindre konflikt. Lugn och ro efter år av politisk friktion.
Centerpartiet har gjort saken särskilt tydlig med sitt krav på en ”stark mittenregering”. Socialdemokraternas slutspurt bygger samtidigt uttryckligen på att partiet ska ”skapa stabilitet” och ”samla Sverige”. Miljöpartiet talar om långsiktighet och ett Sverige som håller ihop.
Orden varierar. Lockelsen är densamma: vi står för lugnet och ansvarstagandet. Risken finns någon annanstans. Men tänk om riskbedömningen är fel? Rentav helfel?
En politik kan vara oerhört stabil och ändå föra ett land åt fel håll. Inte minst på grund av ett klassiskt riskhanteringsfel: kostnaden för förändring granskas in i minsta detalj medan kostnaden för att ligga kvar på fel kurs knappt prissätts alls. Status quo förväxlas på så vis med trygghet.
Detta trots att om en skuta driver mot grund därför att kaptenen missbedömt farvattnet så är ambitionen att hålla rodret stilla knappast den mest trygghetsvärnande.
Sverige och Tidö hade goda skäl att ändra kurs.
Under den gångna mandatperioden har flera redan påbörjade skiften förstärkts och andra lagts till. Migrationen har stramats åt ytterligare. Kriminalpolitiken har lagts om. Kärnkraften har åter fått en central plats i energipolitiken. Försvaret har rustats upp snabbare. Sådant som ganska nyligen betraktades som politiskt närmast otänkbart har blivit möjligt att både diskutera och genomföra.
Det går att hävda att Tidöpartierna gjort enskilda misstag och om dåliga reformer ska förstås sådana korrigeras. Men själva viljan att korrigera har aldrig varit problemet.
Risken är mer subtil: att mittfältskompromissen åter gör minimalistreform till sin signaturmelodi.
Det är här talet om den starka mitten blir intressant. S, C och MP tycker olika om mycket, och en gemensam regering skulle knappast rulla tillbaka varje Tidöreform. Risken är mer subtil: att mittfältskompromissen åter gör minimalistreform till sin signaturmelodi. Det är trots allt den ordning dess viktigaste stödtrupper är mest bekväma med.
Redan i helgen kom en liten illustration. Socialdemokraterna lovade att stoppa det bidragstak som riksdagen beslutade om i våras och som i huvudsak ska börja gälla 1 januari 2027. Oavsett var man ställer sig i sakfrågan påminner beskedet om den fråga som stabilitetsretoriken gärna glider förbi: stabilitet kring vilken kurs?
Det är också därför uttrycket ”ny riktning”, som Socialdemokraterna använder parallellt med stabiliteten, förtjänar följdfrågor. Ny i förhållande till Tidö? Ny i förhållande till den egna politik som folket tappade förtroende för och gjorde Tidö möjligt? Var är konkretionen?
Ett stort missnöjesparti växte trots allt inte fram ur tomma intet. Sverigedemokraternas framväxt kan ogillas hur starkt som helst utan att man för den skull bör behandla själva missnöjet som en naturkatastrof som råkade drabba Sverige.
Här blandas orsak och verkan lätt ihop. Motreaktionen får bära skulden för en polarisering som till stor del vuxit fram ur den smygradikalism Tidö ärvde – små steg, var för sig odramatiska, som tillsammans flyttade politiken långt från tidigare normalläge.
Att hävda något annat – som Team S+C+MP envisas med att göra – är en farlig bekvämlighet.
Särskilt eftersom Sverige samtidigt befinner sig mitt i ett omvälvande teknikskifte. En gammal skuta kan behöva lägga om en kurs inte bara för att undvika ett grund utan också därför att andra håller på att bygga betydligt snabbare och modernare fartyg. AI, energi, försvarsteknik och global konkurrens gör reformovilja minst lika riskabel som ogenomtänkta reformer.
Det är därför begreppet ”stabilitet” egentligen säger väldigt lite.
Tyskland erbjuder ett färskt exempel med en hel del bäring på svenska förhållanden. I söndagens delstatsval i Sachsen-Anhalt landade AfD på 43,8 procent av rösterna. CDU och SPD – kärnan i den federala regeringen – fick tillsammans 26,5 procent. I förra delstatsvalet 2021 fick samma två partier tillsammans 45,5 procent av rösterna. Samtidigt har AfD mer än fördubblat sitt stöd.
Vad finns det för anledning att tro att en svensk mittfältsregering skulle utvecklas kraftigt annorlunda än Tysklands?
Resultatet är inte enkelt överförbart till Sverige men gör det i alla händelser svårare att hävda att en bred, självutnämnt ansvarstagande mitt automatiskt stabiliserar det politiska läget. I Sachsen-Anhalt ser utvecklingen snarare ut att ha gått åt motsatt håll: mitten har krympt kraftigt samtidigt som missnöjespartiet vuxit explosionsartat.
Vad finns det för anledning att tro att en svensk mittfältsregering skulle utvecklas kraftigt annorlunda än Tysklands? Först en kollektiv lättnadssuck hos det mittfält som dominerar det offentliga samtalet. Därmed också sänkt tonläge. Men sedan börjar vardagen.
Ingen dramatisk återgång till gårdagens värsta politik – även mittenpartierna har förstått att det loppet är kört. Den större risken är mer svårupptäckt: regeringar som tämligen planlöst administrerar vidare, håller möten, baxar igenom andefattiga kompromissbudgetar och ägnar resten av tiden åt att avvärja nästa omedelbara kris.
Problemen som alla redan känner till biter sig fast. Länder som snabbare anpassar sig till en ny verklighet drar steg för steg ifrån. Polariseringen tilltar på nytt.
Till slut börjar samma fråga höras allt oftare: Jaha – och nu då? Då hjälper det föga att regeringen fortsätter att bedyra sin stabilitet.
Britterna har ett användbart uttryck för regeringar som behärskar statsapparatens processer men saknar tydlig riktning: managed decline. Förvaltad tillbakagång.
Det förenklar knappast att en eventuell mittenregering över den gamla blockgränsen samtidigt kan bli beroende av Vänsterpartiets mandat – trots att Centerpartiets hela mittenprojekt bygger på att hålla V utanför avgörande inflytande.
Reformer för reformernas egen skull är förstås lika dumma som status quo för stabilitetens skull. Det svåra är att känna igen när det gamla slutat fungera eller drivits in absurdum. Samt undvika att låsa fast Sverige i lösningar som gör nödvändig korrigering ännu svårare.
Att utlova omedelbar stabilitet mitt under en brytningstid vittnar därutöver om en märkligt statisk omvärldsförståelse. Uppgiften är inte att frysa nuläget utan att tillåta förändring i takt med verkligheten och på så vis nå fram till ett nytt och mer hållbart jämviktsläge.
Det förenklar valets kanske viktigaste fråga:
Vilket regeringsunderlag har störst förmåga – och vilja – att korrigera kursen just när verkligheten kräver det? Tidö? Eller ”den starka mitten” – med eller utan Vänsterpartiet som nödvändig stödtrupp?
Den som följt svensk politik de senaste åren bör själv lägga handen på hjärtat.
En sak bör ändå vara klar. Den som tror att stabilitet kan kommenderas fram mitt under en samhällsomvälvning har usel förståelse både för förändringens kraft och politikens begränsningar.
Omslagsfoto: Fredrik Sandberg/TT
