Om Tidösidan förlorar bör det vara för att väljarna önskar en mer vänsterinriktad politik – inte för att människor i onödan blivit skrämda. Det skriver Sakine Madon.
Vad vi än får för valresultat är det fantastiskt att människor får säga sitt på söndag. Som barn till politiska flyktingar är jag tacksam över att få leva i ett fritt land. Och kanske är det därför jag är extra känslig för desinformation om den svenska demokratin.
Inför förra riksdagsvalet kallade försvarsminister Peter Hultqvist (S) och migrationsminister Anders Ygeman (S) till presskonferens för att varna för ett regeringsskifte. De tunga S-profilerna påstod att det kunde äventyra vår säkerhet och utrikespolitik. Med samma alarmism påstod Magdalena Andersson sedan, efter regeringsskiftet, att ”SD:s högerregim” hotar grunderna i vår demokrati och att deras drömmar om ”totalitarism börjar ta form”. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg dundrade i somras till med en text rubriksatt ”Vi har det värsta läget för demokrati sedan 30-talet”, med underrubriken ”De borgerliga har slutat hålla rent”. ”Fara å färde för vårt land”, som Magdalena Anderssons företrädare Stefan Löfven hade uttryckt det.
I själva verket ligger Sverige skyhögt i internationella demokratirankningar. Som Timbros idéchef Adam Danieli påpekade på DN Debatt i veckan har Sverige inte alls rört sig från sin plats bland världens högst rankade länder i de fyra stora internationella demokratiindexen V-Dem, Freedom House, The Economist och Idea. Samma mönster kan man se i index för pressens frihet, korruption och rättsstatlighet. Domstolarnas oberoende står starkt, utnämningsmakten har blivit mindre politiserad, svensk public service får alltjämt betydligt mer pengar än motsvarigheterna i grannländerna. Även statliga bidrag till civilsamhällesorganisationer är större än i jämförbara länder.
I den politiska debatten kan man få intrycket att minsta lilla justering skulle hota demokratin. Men om bidrag dras in för exempelvis studieförbundet Ibn Rushd, kopplad till islamistiska Muslimska brödraskapet, kan det snarare stärka demokratin. Och när nu människor röstade fram Tidöpartierna måste det rimligtvis få märkas i politiken. Om något förtjänar regeringen kritik för att knappt ändra något i villkoren för public service. Den klassiska borgerliga kritiken mot det alltför breda innehållsuppdraget har varit som bortblåst under mandatperioden.
I den politiska debatten kan man få intrycket att minsta lilla justering skulle hota demokratin.
Samtidigt tolkas all kritik som hot. När moderaten Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, häromdagen lade ut en oklippt version av en längre intervju blev det pinsamt tydligt att SVT-reportern Kristina Lagerström hade missförstått hur plattformen X fungerar. Hon ställde därför ministern till svars för något han inte har ansvar för. Han var tydlig med att han spelar in intervjun och lade ut den oklippt.
Ändå är det nu Bohlin som av filosofiprofessor Åsa Wikforss anklagas för att ha gjort något ”extremt farligt” och “aggressivt”. När statsminister Ulf Kristersson kallar kritiken mot sin minister för ”lite prinsessan på ärten” anses det vara ”ansvarslöst” av en ”häpen” Ulrika Hyllert som är Journalistförbundets ordförande. Även Reportrar utan gränsers talesperson Erik Larsson är oroad.
Carl-Oskar Bohlin själv menar att det snarare är bra att ”allmänheten ibland ges en inblick i hur utfrågningar som sedan kondenseras ner till någon minut i ett reportage faktiskt går till”. Han ser det ”som ett bidrag till demokratin snarare än motsatsen”. Hade ministern på något sätt fulklippt den långa intervjun hade kritiken varit rimlig. Men nu? En politiker kan väl ändå inte beskyllas för att en journalist på SVT gör en usel intervju. Mediekritik kan ses som en chans att försöka bättras. Ändå varnar regeringens motståndare för något påstått ”extremt farligt”.
När Magdalena Andersson i SVT:s Utfrågningen pressades på sina tidigare påståenden om hotad demokrati fick hon medge att våra demokratiska institutioner står starka. Hon påstod däremot att Sverige skulle ha blivit ett tystare land, ”inte minst om det fortsätter i den riktningen”. Skrapar man på ytan av begrepp som ”högerregim” är det den sortens vaga och oprecisa påståenden som gömmer sig.
Demokratin är bland det bästa vi har. Vi lever i ett av världens absolut bästa länder och så kommer det fortsätta oavsett valresultat. Om Tidösidan förlorar bör det vara för att väljarna önskar en mer vänsterinriktad politik – inte för att människor i onödan har skrämts upp.
Fotograf: Anders Wiklund / TT
