Den politiska verkligheten slår tillbaka

Mot slutet av 2021 och i början av 2022 svämmade underrättelsekanalerna över av information. Rykten och uppgifter om vad Ryssland egentligen planerade med sina militärövningar och sin truppuppbyggnad cirkulerade vilt och spreds både på internet och i medier. Det var i den situationen som USA provade en ny strategi: transparens. Tidigare hade man varit försiktig i hur man bemött desinformation, bland annat för att man var rädd att röja källor eller metoder för underrättelserna. Nu offentliggjorde man snabbt sina uppgifter och berättade rättframt vad Ryssland planerade. Amerikanerna började till och med ägna sig åt ”prebunking”, det vill säga att ligga steget före rysk desinformation och att på förhand avslöja planer som exempelvis falsk flagg-operationer.

Det finns en parallell här till den svenska regeringsbildningen, där partier som Socialdemokraterna och Centerpartiet i stor grad försöker ägna sig åt spel och förflyttning under ytan, genom läckt information till medier och genom rykten sätta en bild av vad som pågår.

Vänsterpartiet å sin sida talar bara om vad som pågår, vilket taktiskt spel de andra ägnar sig åt och hur de själva förhåller sig till det (de tänker inte ändra sig). Inga liknelser i övrigt, förstås, alla partier står bakom Ukraina mot Ryssland, men den transparenta strategin har visat sig effektiv i båda fallen. De flesta som följer nyhetsrapporteringen förstår V:s linje, och har svårt att begripa vad Socialdemokraterna och Centerpartiet egentligen vill uppnå.

Under ytan av debatt, utspel och positionering finns också en reell, konkret och regelstyrd ordning för hur den svenska politiken fungerar.

Det handlar inte bara om öppen kommunikation och ”raka rör” i medierna. Den transparenta strategin är snarare en naturlig följd av att V insett det som både S och C kämpat med åtminstone sedan januarisamarbetets kollaps 2021: man måste ha en idé om hur man faktiskt ska genomdriva sin politik. Under ytan av debatt, utspel och positionering finns också en reell, konkret och regelstyrd ordning för hur den svenska politiken fungerar. Det handlar om hur statsministrar och talmän utses, om hur budgetar vinner stöd i riksdagen, om hur ärenden hanteras i utskott och kammare. Kort sagt om demokratins verkliga institutioner, de sammanhang där siffran 175 inte går att prata bort med talepunkter.

För att hantera denna konkreta nivå av politik krävs inte bara en kommunikationsplan utan en parlamentarisk strategi. Januarisamarbetet hade en halvfärdig sådan; man kunde få Stefan Löfven vald till statsminister och budgetar antagna av riksdagen. Men man saknade en riksdagsmajoritet att driva sin sakpolitiska agenda utifrån, så när oppositionen på båda sidor om samarbetet förenades i motståndet mot regeringen föll konstruktionen samman.

I journalisterna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilssons nya bok L’amour Toujours: Berättelsen om Tidö (Albert Bonniers förlag, 2026) återges hur Moderaterna långsamt inser att de, för att vara relevanta i svensk politik, måste formulera en fungerande parlamentarisk strategi. De kunde i längden varken ignorera eller isolera Sverigedemokraterna.

Även Liberalerna och Vänsterpartiet lärde sig läxan. V meddelade tidigt att de inför nästa mandatperiod inte, som 2019, skulle tillåta en socialdemokratisk regering tillträda på deras mandat utan att de också ingick i regeringen.

Bara Socialdemokraterna och Centerpartiet blev kvar i de övre lagren av politiken, de mer esoteriska nivåer där kommunikation och positionering trumfar genomslag och vinster i sak.

Bara Socialdemokraterna och Centerpartiet blev kvar i de övre lagren av politiken, de mer esoteriska nivåer där kommunikation och positionering trumfar genomslag och vinster i sak. För Socialdemokraterna tycks det spela mindre roll. Partiets viktigaste fråga är sedan lång tid att ha statsministerposten, sak samma med vems budget eller kriminalpolitik. Därav huvudbudskapet i valet om att ”rösta på en stark statsminister”.

För Centerpartiet, ett parti rotat i bondförnuft, pragmatism och jordade värderingar, borde avsaknaden av en maktstrategi vara mer kännbar. Att det inte blivit så hittills beror kanske på att frågan inte ställts på sin spets. Mandatperioden efter januariavtalets fall gick på tomgång och sedan kom Tidösamarbetets riksdagsmajoritet och tog över.

Valnatten förändrade det. Nu står S och C ensamma utan andra verktyg än spinn, läckta citat till politiska journalister, rykten om ”press på Vänsterpartiet”. Dagens talmansval – där Vänsterpartiets ledamöter valde att stödja Andreas Norlén i stället för socialdemokraten Johanna Haraldsson – visade på den grundläggande svagheten i att försöka bedriva politik på det sättet. I slutändan förlorade Socialdemokraternas och Centerpartiets kandidat. Och om det fortsätter kommer det bara att bli den första i raden av pinsamheter.