Så högt blir priset för miljardärsskatten

I mitten av 1970-talet skrev Astrid Lindgren Pomperipossa i Monismanien, där hon klagade på att betala 102 procent i marginalskatt. Totalt var Astrid Lindgrens skatt mindre än hundra procent, men på den sista intjänade slanten var den mer än så. Nu senast har Skatteverket testat exitskatt på finansmannen Ola Nordquist. Det medialt uppmärksammade fallet har särskilt lyfts fram av Aftonbladet i ett flertal reportage. Sammanlagt har kravet varit på totalt 129 procent i skatt.

Inför valet kampanjade två av de partier som nu utgör del av det största blocket i Riksdagen, på att införa extra skatter på de rika. Dagens politiker tycks ha glömt att Sverige tidigare, när det inte lönade sig att äga företag i landet, hade en massiv utträngning av investeringar, entreprenörer och jobbskapande. Resultatet blev en total avsaknad av nettojobbtillväxt i den privata sektorn, trots att befolkningen växte kraftigt. 

År 2005 fanns 50 900 färre jobb i privat sektor jämfört med 1970. Trots att befolkningen vuxit med 966 600 personer. Anledningen var att många företagare, investerare och företag lämnade Sverige. Det var inte lönsamt att äga företag eftersom man, som Astrid Lindgren, riskerade att bli dubbelbeskattad. När familjeföretag gick i arv kunde kravet på skatter bli så höga att företagen fick läggas ned för att kunna betala skatten.

Vändningen kom först efter omfattande ekonomiska reformer. Under 2003 och 2004 infördes nya regler om näringsbetingade aktier, som innebar att vinster av bolag i rent ägar- och kontrollsyfte förblir skattebefriade så länge de behålls i bolagssektorn och inte delas ut. Skatt betalas först när pengarna tas ut av investeraren. I början av 2005 hade arvs- och gåvoskatterna avskaffats och ett par år senare avskaffades även förmögenhetsskatten.

Det var först efter dessa reformer som majoriteten av de topp-50 rikaste svenskarnas förmögenheter åter fanns hos individer bosatta i Sverige. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet fanns nära tre fjärdedelar av de topp-50 rikaste svenskarnas förmögenheter hos individer bosatta utomlands.

Efter reformerna mellan 2003–2007 blev Sverige åter attraktivt att äga i. Långsamt återvände kapitalet. I dag finns nära tre fjärdedelar av de mest förmögna svenskarnas inkomster bland individer bosatta i Sverige. Det kan snabbt vända om miljardärsskatt och exitskatt införs. 

Jag har i tre böcker och två rapporter sedan 2013 studerat hur det var tidigare, när skatterna gjorde det olönsamt att äga företag i Sverige. I Sällskapsresefilmerna ser man det gamla Sverige, där det fanns regler om hur mycket pengar man fick föra ur landet. Semesterkassan fick smugglas ut i knäckebrödspaketet. Mellan 1974 och 1984 var det ändå mer än 1 100 svenskar som fick tillstånd att föra ut en miljon kronor – motsvarande nära åtta miljoner kronor i dag. 

I en ny rapport har jag räknat på hur det blir om Sverige med miljardärskatt och exitskatt åter går mot att majoriteten av de rikastes ägande finns utanför landet. Då kommer Sverige få 227 600 färre jobb, eftersom företag flyttar och eftersom planer på nya tillväxtinvesteringar skrotas.

Det blir i så fall 213 miljarder kronor mindre i värdeskapande som skapas, så den samlade ekonomiska produktionen BNP faller rejält. Cirka 68,8 miljarder kronor mindre i skatt betalas när det blir mindre ekonomiskt aktivitet. Det är osannolikt att de nya skatterna kan skapa i närheten lika mycket intäkter. 

Samtidigt som investerare och entreprenörer hör varningar om miljardärsskatt, exitskatt och kanske även förmögenhetsskatt i Sverige, blir det allt fler länder med soligt klimat som kämpar om att bli mera attraktiva. I soliga Grekland har nyligen skatten på bonusar och utdelningar för hedgefonder och riskkapitalbolag från 15 till 5 procent. Sverige behöver också bli mer, inte mindre, attraktivt för entreprenörer och investerare.