”De kan bygga allt detta, men inte fixa det jävla vattnet?”

Det tar inte många sekunder från att bilen svänger upp på Saginaw Street tills att den fylls av en sötaktig doft. En timma norr om Detroit ligger cannabisodören som ett dimmoln över huvudgatan i Flint, Michigan,. Mellan bilhandlare och Kinarestauranger syns krossade fönsterrutor, ödetomter och hus som passar på en skala mellan renoverings- och rivningsobjekt.

Här bor 80 000 människor, majoriteten tillhörande den våg av afroamerikaner från sydstaterna som under efterkrigstiden vallfärdade norrut för att arbeta i Mellanvästerns tunga industri. General Motors grundades i Flint 1908, och här tillverkades Buick och Chevrolet ända fram till 1990-talet.

Sedan kom globalisering och offshoring samt konsolidering till allt större fabriksenheter. Flint blev ännu en i raden av små- och medelstora städer som såg tusentals arbetstillfällen försvinna, ibland över en natt. Från att ha anställt över 80 000 personer i slutet av 1970-talet hade General Motors bara 8 000 anställda i Flintområdet 2010. I dag är befolkningen mindre än hälften så stor som vid toppnoteringen 1960.

Vid flodens strand, nedanför Flints upprustade downtown, står grävmaskiner. Staden anlägger en park. En man passerar oss på bron, och innan vi vet ordet av tar han upp vattenkrisen.

– De kan bygga allt detta, men inte fixa det jävla vattnet?

Vi frågar honom om han brukar dricka stadens kranvatten. Han svarar att han har svårt att lita på myndigheterna. 

– Folk har ihjäl sig med det där.

2014, under en av Flints många finansiella kriser, bytte staden dricksvattenkälla i ett försök att spara pengar. I stället för ytvatten från Huronsjön skulle invånarnas kranvatten komma direkt från Flintfloden. Men politikerna och tjänstemännen missade att man måste tillsätta korrosionshämmare till flodvattnet. Bly från ledningarna började läcka ut i dricksvattnet. 

Katastrofen var ett faktum. Efter att invånarna försökt få myndigheternas uppmärksamhet i två år tvingades president Obama slutligen att utlysa nödläge. Under en presskonferens sippade presidenten försiktigt på ett glas filtrerat vatten. Klippet spreds som en löpeld. Presidenten som menade att vattnet var okej att dricka efter filtrering vågade inte ens ta en hel klunk.

Kanske är det inte konstigt att Flintborna, trots att vattnet varit drickbart sedan 2018, ännu föredrar att köpa vatten på flaska.

***

En timma söderut ser det annorlunda ut. Dearborn, Michigan är en ren och välhållen stad. Medianinkomsterna är högre än delstatens snitt och brottsligheten är lägre än inne i Detroit, som Dearborn är en förort till. Matbutiken vi går in i framstår som mer välsorterad än någon butik jag besökt i Sverige.

Dearborn är USA:s mest arabiska stad. Nära 55 procent av befolkningen har bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika; de största grupperna är libaneser, jemeniter och irakier. I övrigt utgörs befolkningen av en för östra Mellanvästern typisk mix av tyskar, polacker och irländare. 

En del av araberna har invandrat på senare år. Men majoriteten kom som flyktingar redan på 1980-talet och fick snabbt jobb i bilindustrin. I den här delen av Michigan är ”industrin” synonymt med Ford Motor Company, som byggt bilar i Dearborn sedan första världskriget och vars huvudkontor är beläget här.

På Qahwah House serveras jemenitiskt kaffe kryddat med kardemumma. Small business for Abdul, står det på en skylt i fönstret mot den soliga innergården. Det är en av de första politiska skyltar vi ser i Dearborn. Kanske är det för att opinionsbildning inte riktigt behövs här. Stadens väljare röstar nästan alltid på demokraternas presidentkandidater, ett vanligt mönster i Mellanvästerns industrisamhällen. 

Undantaget är 2024. Under kriget mellan Hamas och Israel ansåg många väljare att Bidenadministrationen varit för undfallande gentemot den israeliska regeringen. Dearborns väljare kom att bli tungan på vågen som gav Michigans elektorsröster till Donald Trump. Många demokratiska väljarevalde att stanna hemma eller att rösta på det gröna partiets eviga presidentkandidat Jill Stein.

Om Palestinafrågan fick Dearborns väljare att överge Demokraterna för två år sedan, har den i dag fått dem att sluta upp bakom partiets kandidat. Abdul El-Sayed heter han, egyptiskättad epidemiolog som besegrade etablissemangskandidaten Haley Stevens i Michigandemokraternas primärval till senatsvalet med en knapp marginal på 15 000 röster. I Dearborn fick El-Sayed 80 procent.

I en park längs Michigan Avenue håller två personer på att vika ihop en Palestinaflagga.

– Min viktigaste valfråga är Gaza, säger Stan, en gänglig, solbränd hippietyp med en vattenmelon formad som Palestina – Israel utraderat – på sin orangea t-shirt. Priti som står bredvid visar upp tygstycken hon broderat med revolutionära budskap. Hon säljer dem i välgörenhetssyfte, berättar hon.

– Jag har gjort det här varje dag sedan det började för tre år sedan. Folkmordet, alltså.

Stan kommer direkt från vallokalen; han har precis röstat på El-Sayed i senatsvalet, “the big one” som han kallar det. Priti ska snart göra samma sak.

Så vem är Abdul El-Sayed egentligen? Vad vill han göra i senaten?

Som politiker är han svår att få grepp om. Hans primärvalskampanj understöddes av socialister som Alexandria Ocasio-Cortez och Bernie Sanders. Själv menar El-Sayed att han inte är socialist, utan en kapitalist som menar att kapitalismen inte längre fungerar som den ska. Något som låter misstänkt likt hur demokratiska socialister brukar uttrycka sig. 

Hans kampanjkontor ger inte mycket hjälp i att förstå politikern Abdul El-Sayed – när vi knackar på och presenterar oss som journalister blir vi snabbt ivägkörda.

Många känner viss skepsis mot El-Sayed på grund av hans umgänge. Utöver Sanders och Ocasio-Cortez har han kampanjat med influencern Hasan Piker, som bland annat sagt att USA ”förtjänade” 11 september-attackerna. Han har varit kritisk mot USA:s allians med Israel och motsatt sig vapenleveranser till landet. Påstådda familjeband till Muslimska brödraskapet har också vållat rubriker.

När en synagoga i Detroit utsattes för ett attentat i våras tycktes El-Sayed urskulda attentatsmannen. Terroristen hade nyligen förlorat familjemedlemmar i ett israeliskt flyganfall i Libanon, vilket fick El-Sayed att fälla kommentaren “hurt people hurt people”. När han sedan bad om ursäkt för formuleringen ansågs det av kritiker vara tämligen halvhjärtat. Bland Michigans judar – en traditionellt demokratisk väljargrupp – överväger en del att rösta på Republikanernas Mike Rogers.

Det är inte den enda väljargruppen som är skeptisk till Abdul El-Sayed. Flints registrerade demokrater röstade för Haley Stevens i primärvalet. Och runt om i Detroitområdet hörs samma farhågor – att svarta väljare ska stanna hemma eller rentav rösta på Rogers. Abdul El-Sayeds upplevda vänsterradikalism och fokus på en konflikt en halv värld bort verkar inte imponera på Demokraternas fattiga, svarta arbetarbas. 

Det illustrerar en växande klyfta i Demokraternas väljarbas som partiet kommer att behöva hantera framöver. Traditionella arbetarklassväljare vinns på rent materiella frågor, men är i allmänhet positiva till den amerikanska ekonomins grundläggande funktionssätt. Särskilt de svarta väljarna tenderar att verka som en modererande kraft på Demokraterna. Fokus på Mellanösterns konflikter, och allt för radikal vänsterpolitik, riskerar få denna viktiga väljargrupp att stanna hemma.

Väljarna i Flint kan naturligtvis också sympatisera med krigsdrabbade människor i Mellanöstern, men samtidigt ligger frågan långt ner på den politiska prioriteringslistan. I Flint är det viktigaste att någon fixar det jävla vattnet.