Hade Trump deporterat Kristina från Duvemåla?

På statyn som står i Lindstrom, Minnesota tittar Karl Oskar framåt och Kristina bakåt. Det är också hur de porträtteras i Sista brevet till Sverige, den sista boken i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Kristina är bakåtblickande, har ständig hemlängtan, hon lär sig inte språket, ger sig knappt ut från gården.

Hon blir aldrig integrerad.

Karl Oskar, däremot, kämpar på. Han säljer sina bushels med majs på marknaden, lär sig att läsa tidningen och rösta på Lincoln, bygger stock för stock sitt hem i det nya landet. Han har blicken mot framtiden.

Fast kanske är det inte riktigt meningen att statyn i Lindstrom ska knyta an till boken på precis det sättet. Skulpturen är nämligen en kopia av den som står i Karlshamn i Blekinge, och den enda större skillnaden är att originalet inte visar Karl Oskar och Kristina specifikt, utan enligt skulptören är ett mer generellt utvandrarmonument. Statyn avtäcktes dock av Vilhelm Moberg själv. 

Moberg står för övrigt också staty här i Lindstrom, dels som byst mitt emot Karl Oskar och Kristina, dels i helfigur med sin cykel. Det var här i Chisago County som författaren lade grunden till sitt storverk genom att trampa runt bland gårdar och göra efterforskningar. 

Lindstrom är en charmig avkrok en halvtimme norr om Minneapolis. Det är en småstad som både tar sitt svenska arv på allvar och på äkta amerikanskt vis paketerar det till en säljbar produkt. Ibland med större respekt för det svenska arvet – det historiska sällskapet har bevarat familjen Linns hus, som Moberg modellerade sina karaktärer utifrån – och ibland med mindre. I souvenirbutiken serveras vi provsmakningsglas av glögg, och föreståndarinnan berättar att den gärna dricks ihop med brandy, trots att hon nyss har blivit glad över att höra att vi är svenskar. Köttbullarna på Swedish Inn serveras inte med lingonsylt och brunsås utan med bechamel och majs. Kryddningen sitter åtminstone fint. 

***

När På spåret-domaren Fredrik Lindström för några veckor sedan pratade om Karl Oskar och Kristina som flyktingar satte högertrollen på X igång för fullt. De flydde inte från krig och förföljelse, var en av invändningarna. Det är sant, även om Utvandrarsviten också skildrar de som lämnar Sverige av religiösa skäl. Karl Oskar och kompani kanske snarare bör kallas ekonomiska flyktingar. 

Som sådana skilde de sig samtidigt mycket från dagens ekonomiska migranter – vilket var en annan del av kritiken mot Lindström. Karl Oskar och Kristina fick ingen hjälp, inga språkkurser eller bidrag, inga sjukvårdsförsäkringar. I den skillnaden finns en viktig del av förklaringen till att migrationspolitiken blivit central i USA och i Sverige. 

De senaste decennierna är det inte skandinaver och tyskar eller italienare och polacker som emigrerat till Minneapolis och St Paul, utan främst somalier, mexikaner och personer från hmong-folket med ursprung i Kina, Laos, Vietnam och andra sydöstasiatiska länder. 

Minnesota är hem för den största somaliska diasporan i USA. Invandringen från landet har pågått sedan mitten av 1990-talet, och både ekonomiskt och kulturellt finns det tydliga tecken på framgångsrik integration. Somalier är numera sysselsatta i lika stor utsträckning som befolkningen i allmänhet, vilket betyder att siffrorna för andra generationens invandrare sannolikt är högre än för amerikaner i stort. En avhandling som följde ett antal studenter med somalisk bakgrund fann att de behållit sin somaliska identitet, men samtidigt adderat amerikanska kulturella värderingar, förmågor och seder. Att somalier i Minnesota tycks ha lyckats bättre än i Sverige har också studerats och debatterats här på hemmaplan, bland annat i en studie från Lunds universitet där statsminister Ulf Kristersson deltog, då i egenskap av socialborgarråd i Stockholm.

Men integrationsfrågor är, som vi ska se, sällan helt svartvita. Rapporter om klanstrukturer kopplade till moskéer, gängvåld, månggifte, arrangerade äktenskap och andra uttryck för hederskultur finns även i Minnesota. Sådant tenderar att väga tyngre för invandringskritiska väljare och politiker.

”De bidrar inte med någonting”, sade president Donald Trump i slutet av 2025, på en presskonferens där han försvarade att ha skickat gränspolisen Immigration and Customs Enforcement, ICE, till Minnesota. Han kallade samtidigt den somalisk-amerikanska kongressledamoten Ilhan Omar för ”skräp” och sade att ”vi är på väg åt fel håll om vi fortsätter släppa in skräp i vårt land”.

Den cyniske skulle säga att Operation Metro Surge, som ICE-räderna kallades, lokaliserades till Minnesota av just det skälet.

Ett par veckor senare svepte ICE-räderna över delstaten. Fler än 2 000 agenter skickades för att hitta och deportera illegala invandrare. Många ingripanden blev våldsamma. I början av januari 2026 sköts författaren Renée Good av en agent, vilket resulterade i stora protester i centrala Minneapolis. Ett par veckor senare dödades sjuksköterskan Alex Pretti av två ICE-agenter i samband med protesterna.

Allt detta skedde i samma stad där George Floyd dödades av en polis 2020, ett mord som uppmärksammades över hela världen och ledde till en kraftig tillväxt för Black Lives Matter-rörelsen.

Den cyniske skulle säga att Operation Metro Surge, som ICE-räderna kallades, lokaliserades till Minnesota av just det skälet. Det är en blå delstat, så solitt demokratisk att Trump ändå inte skulle förlora några röster om saker gick för långt. Den styrs av en demokratisk guvernör som varit vicepresidentkandidat åt Kamala Harris. Den har en historia av protester som kunde bidra till att understryka hur mycket vänstern älskade invandrare. Ett kulturkrig med faktiska kulor.

Men Trump hade också ett officiellt skäl att fokusera på Minnesota. Presidenten pekade på den stora bidragsskandal som gradvis avslöjats sedan 2022, som kretsade kring den ideella organisationen Feeding Our Future, dit många personer med somalisk bakgrund var knutna. Den bildades i Minnesota 2016 och växte starkt under pandemin, när den vann ett kontrakt från delstaten om att leverera mat till skolbarn som på grund av skolstängningar satt hemma. 

***

Misstankar om att allt inte stod rätt till i Feeding Our Future fanns redan 2019, och i februari 2020 förändrade det amerikanska skatteverket IRS organisationens status eftersom man menade att den inte längre kunde betraktas som ideell. Det hindrade dock inte delstaten från att teckna avtal med organisationen. När misstankarna stärktes stoppade Minnesotas skolmyndighet utbetalningar under en period, men när man stämdes av organisationen valde man att återuppta utbetalningarna i stället för att utreda verksamheten på djupet.

Ett par år och 250 miljoner dollar senare var katastrofen ett faktum. Aimee Bock, en vit kvinna som grundat Feeding Our Future, dömdes till 41 års fängelse. Rättegångar och utredningar pågår fortfarande, men i skrivande stund har ytterligare ett sjuttiotal personer, de flesta med somalisk bakgrund, dömts i domstol eller erkänt brott. Merrick Garland, Joe Bidens justitieminister, kallade skandalen USA:s största ”covid-bedrägeri”, det vill säga fusk med de stora medel och stimulanser som myndigheterna spenderade under pandemin. Det var naturligtvis pinsamt för Minnesotas politiska ledning, men än mer bestickande var det faktum att försök att avslöja bedrägerierna hade motarbetats av skolmyndighetens ledning, som hindrat tjänstemän från att besöka platserna där Feeding Our Futures matleveranser påstods ske. 

Till råga på allt menade en utredare på delstatens enhet för bedrägeriutredningar, som för övrigt själv var somalier, att Waltz-administrationen hade varit motvillig att utreda bedrägerierna av rädsla för att anklagas för rasism.

ICE-agenterna lämnade Minneapolis i februari 2026 och inga protester pågår längre i staden. Men Feeding Our Futures-skandalen och de efterföljande utredningarna i delstaten har fått politiska konsekvenser. (Sedan dess har andra bedrägerier avslöjats inom bland annat missbruksvården och den personliga assistansen.) Ilhan Omar, kongressledamoten som Trump gärna kallar okvädesord, tog 2022 emot bidrag till sin kampanj från Feeding Our Future. Omar har förnekat kännedom om bedrägerierna, och donerat de 7 400 dollar som hon fick av organisationen till välgörenhet. När Minnesotas bedrägerienhet begärde ut mejlkonversationer mellan henne och företrädare för organisationen vägrade hon dock att lämna ut dem, och demokrater ska ha blockerat försök att kräva ut dem genom en rättslig process. Möjligen var det mot den bakgrunden som federala agenter mitt i valrörelsen 2026 sökte igenom Ilhan Omars hem. Det är också, med tanke på vem som är president, fullt möjligt att justitiedepartementet försöker skada en politisk fiende till administrationen.

Guvernör Tim Waltz, vicepresidentkandidat till Kamala Harris 2024, meddelade tidigare under året att han drar sig ur sin omvalskampanj och att han ska ägna slutet av sin mandatperiod åt att fokusera på bidragsbrotten. I senatsvalet ställs hans viceguvernör Peggy Flanagan mot tidigare NFL-reportern Michelle Tafoya, och det är i skrivande stund betydligt jämnare än vad Demokraterna i Minnesota är vana vid.

Men även om Flanagan vinner och delstaten fortsätter att vara klarblå finns resterna av en polariserad migrationsdebatt i Minnesota kvar. Donald Trumps xenofobiska kommentarer och aggressiva agenter är den ena sidan av problemet. Den andra är en vänster som fördömer rasismen men som samtidigt retirerar från att hantera de problem som faktiskt finns – och upplevs agera tafatt i kampen mot korruption och bidragsfusk.  

Hösten 2024 besökte jag Springfield, Ohio, platsen där blivande vicepresident JD Vance spred rykten om att haitier grillade folks husdjur till middag. Det var naturligtvis påhittat, syftat att piska upp främlingsfientliga stämningar. Men det ledde också till att demokrater, enligt fritidsledaren Randy Smoot som jag intervjuade (Rostbältets spruckna röst, Timbro förlag 2025), inte kunde förmås att erkänna några problem i Springfield över huvud taget. Att hyrorna i staden rusat, att priserna på bilförsäkringar dubblats, att sociala normer förändrats. Allt sopades under mattan. Det gick så långt att Smoot, en svart väljare som egentligen lutade åt vänster och som föraktade Trump-administrationens lögner, kände att han höll med JD Vance mer än Tim Waltz. Att döma av valresultatet i Ohio 2024 tänkte många andra väljare likadant.

Polariseringen syns också i hur många demokratiska politiker hanterade ICE-räderna i Minnesota. Man hade kunnat kräva återhållsamhet från myndigheterna, att agenter som överskred sina befogenheter skulle åtalas, att de skulle tvingas bära kroppskameror som inte gick att stänga av. 

Det lät som en ny variant på budskapet om att ”defund the police” som många aktivister under Black Lives Matter-protesterna skrek om.

I stället gick demokrater som vänsterstjärnan Alexandra Ocasio-Cortez och senatskandidaterna Abdul El-Sayed och Troy Jackson ut och krävde att ICE skulle upplösas. Det lät som en ny variant på budskapet om att ”defund the police” som många aktivister under Black Lives Matter-protesterna skrek om. Men den som föreslår att myndigheten för gränskontroll ska läggas ned är naturligtvis enkel att framställa som extrem, som någon som i grunden förespråkar öppna gränser. De väljare, och de är rätt många, som förespråkar en stram men human migrationspolitik, tvingas därmed till Republikanerna.

I mellanårsvalet 2026 spelar det kanske ingen roll. Motreaktionen mot ICE är stark, inte minst bland de latinoväljare som hjälpte Republikanerna till makten för två år sedan. Just dessa väljare är sannolikt också bland dem som drabbats hårdast av rusande drivmedelspriser. Men det kommer snart nya val, och i dem kommer migrationsfrågorna fortsatt att vara viktiga, även för latinos med ”big ass trucks”.

Hur somalierna i Minnesota integreras är en fråga för framtiden. Många indikatorer pekar som sagt åt rätt håll. Mycket tyder, föga förvånande med tanke på USA:s historia som invandrarland, på att gruppen haft lättare att hitta hem i Minnesota än i Sverige. 

Att ett drygt femtiotal personer är inblandade i en bedrägerihärva säger i slutändan inte särskilt mycket om en folkgrupp som omfattar flera hundratusen personer. Men om man ska lära sig någonting av det senaste decenniets migrationsdebatt är det att rimliga krafter inte har råd att ignorera reella problem. Hedersvåld, klanstrukturer, gängbrottslighet och arrangerade äktenskap är inte problem som kan viftas bort.

Det handlar om att våga se både invandringens förtjänster och dess kostnader. Kristina från Duvemåla kanske inte integrerades, men hon kostade inte heller samhället något. I dag är välfärdssystemen utbyggda, både i Minnesota och i Sverige och folk bryr sig om hur resurserna används. Det gäller extra mycket om man ser sådant som man uppfattar som orättvisa eller fusk. Att migrationsfrågan blivit så stor handlar inte främst om uppiskade stämningar från populistiska politiker, utan om legitima anspråk på ett politiskt område som har stor påverkan på samhället. 

Det är också i det ljuset man ska se både Republikanernas kommande tillbakagång i mellanårsvalet och Sverigedemokraternas eftervalsdebatt. Det har funnits en efterfrågan på att hantera invandringens problem och att, så långt det är möjligt, förvandla den till en tillgång. Den breda basen av väljare har däremot aldrig efterfrågat aggressiva ICE-agenter eller etnonationalism, som delar av SD vill se och som Trump gjort till överideologi, i strid med USA:s 250 år gamla öppna nationalism. Väljare som röstat för en striktare och mer kravställande migrationspolitik reagerar även mot den andra extremen.

Kristina från Duvemåla kanske inte integrerades, men hon kostade inte heller samhället något.

I Ola Larsmos roman Swede Hollow (Albert Bonniers förlag, 2016) skildras det slumområde i St Paul som fick sitt namn av att många utslagna svenskar bosatt sig där. En av poängerna, som Larsmo återkommer till i en aktuell kolumn (DN 6/10), är att även svenskar kunde vara illa sedda, förknippas med smuts, alkoholism och brottslighet. I rättegången kring Dinky Town-morden, skriver Larsmo, menade försvarsadvokaten att man måste ta hänsyn till de tilltalades kultur: ”De kom från Västergötland, där det var mycket vanligt att man slogs med kniv, ofta med dödlig utgång.”

Visst finns det en viktig påminnelse där. Fördomar och motsättningar mot invandrargrupper kan drabba även grupper som senare ska visa sig bygga fantastiska samhällen.

Men man kan även dra andra och kompletterande slutsatser från historien om svenskarna i Minnesota – exempelvis att kulturrelativism är lika fel oavsett om den riktas mot svenskar i St Paul under slutet av 1800-talet eller mot invandrare i västerländska samhällen i dag. 

Svenskarna förväntades försörja sig själva, bygga sina hus och sina liv och anpassa sig till sitt nya land. På det lilla museet i Lindstrom läser jag om första och andra generationens svenskar som stred på unionens sida mot sydstaterna. 

Samma förväntningar kan och bör vi naturligtvis ha även på invandrare i dag. Allt annat vore, om än på ett helt annat sätt än det som Donald Trump står för, främlingsfientligt.