Har USA passerat ”peak asshole”?

Donna Arthur, mamma till den demokratiska kandidaten till guvernör i Ohio, Amy Acton, sitter i en stol och pratar långsamt in i kameran. ”Det är inte lätt för en mamma att säga det här, men min dotter har problem. Hon har ljugit hela sitt liv … låt inte henne bli guvernör.”

Det var en chockerande film, så grov i anklagelserna att även de hårdaste attackfilmerna som mellanårsvalet bjudit på bleknade i jämförelse.

Annonsen slog också ned som en bomb, om än inte på det sätt som Vivek Ramaswamy – Actons republikanske motkandidat – hade hoppats. Filmen publicerades i sociala medier och saknade sådana markeringar om ursprung och finansiering som är obligatoriska för politisk annonsering i USA, men Ramaswamy-kampanjen tog snart ansvar och försvarade beslutet att publicera. 

Ohios väljare behövde veta, menade kampanjen. Och veta fick de. Acton-kampanjen svarade med ett enkelt uttalande där de pekade på familjens historia. Amy Acton och hennes bror hade enligt syskonen blivit utsatta för sexuella övergrepp av mannen som deras mor levde med, för övrigt tidigare dömd för våldtäkt mot barn. Anklagelserna från syskonen prövades aldrig rättsligt eftersom mannen flydde delstaten. Donna Arthur följde med och lämnade barnen.

Motreaktionen mot Vivek Ramaswamy och republikanerna blev enorm, och en dryg vecka efter publiceringen meddelade kampanjen att man drar tillbaka filmen.

Nyhetsmedierna plockade naturligtvis snabbt upp Actons berättelse, och snart hade inte bara väljare över hela Ohio fått hela bilden, utan väljare över hela USA. Donald Trump och hans vicepresident JD Vance backade som väntat upp Ramaswamy, men de flesta republikanska politiker som tillfrågades om filmen tog avstånd från den. Mike DeWine, delstatens sittande republikanska guvernör, fördömde utspelet och passade i förbifarten på att ge komplimanger till Amy Acton, som han tidigare jobbat ihop med. Jon Husted, republikanernas senatskandidat, sade att han ”inte skulle ha kört den annonsen”. 

Motreaktionen mot Vivek Ramaswamy och republikanerna blev enorm, och en dryg vecka efter publiceringen meddelade kampanjen att man drar tillbaka filmen. Det har naturligtvis ingen betydelse för nattens val. Annonsen var spiken i kistan för Ramaswamy, och kanske även för Jon Husted.

Politiska poddare spekulerar till och med i att filmen kan tänkas få konsekvenser i presidentvalet 2028. Att JD Vance backade upp en så grov och vårdslös attack skulle kunna hållas emot honom, är tanken. 

Det är antagligen en överdrift. Men Ramaswamys bakslag kan möjligen ändå få mer långsiktiga följder. Under Donald Trumps tid i amerikansk politik har det politiska tonläget blivit allt grövre. Presidenten själv är en mästare i personangrepp, inte minst genom sin skolmobbarliknande förmåga att tilldela sina motståndare öknamn, och många av hans politiskt närstående har försökt efterlikna honom.

Det de inte förstått, men som börjar bli allt mer tydligt, är att ingen kommer undan med plumpheter på samma sätt som Trump. Man kan tycka vad man vill om saken, men presidenten har något – en glimt i ögat, en slags satirisk ton, en antydan om att de som fördömer honom är tråkmånsar – som många väljare älskar och som ännu fler har överseende med. När JD Vance, försvarsminister Pete Hegseth eller för den delen Vivek Ramaswamy i Ohio försöker sig på samma sak framstår de bara som simpla mobbare.

Ohämmad populism kan vara effektiv kommunikation, men det kräver en tonträff som ingen i amerikansk politik förutom Donald Trump har.

Ohämmad populism kan vara effektiv kommunikation, men det kräver en tonträff som ingen i amerikansk politik förutom Donald Trump har. Och mellanårsvalet är början på slutet för hans era. Han kommer inte att vara presidentkandidat 2028, och även om det är svårt att se att han drar sig tillbaka i stillhet kommer han inte heller att ha tillnärmelsevis samma inflytande över sitt parti eller över primärvalen. 

Ytterligare en sak talar för att hösten 2026 kommer att betraktas som ”peak asshole”, de personliga påhoppens krön: det faktum att attackannonserna tycks ha förlorat i effektivitet. De negativa annonserna är en institution i amerikansk politik och kommer inte att försvinna, men trots att Republikanerna pumpat ut hundratals miljoner dollar i politisk annonsering de senaste veckorna – merparten så kallad ”negative campaigning” – har opinionssiffrorna snarare rört sig i Demokraternas riktning.

Till sist finns också frågan om vad en attack säger om den som attackerar. Trump har döpt Texasdemokraten James Talarico till ”Talafreako” och Georgiasenatorn Jon Ossoff till ”Peewee Herman”, men kommer på onsdagsmorgonen att se sitt parti förlora mot båda två. Vem kommer efter det att uppfattas som svag?