En förlamande blå våg

Det var talande att Donald Trump ägnade merparten av sitt sista valtal på måndagen åt att berätta om renoveringen av spegeldammen vid Washington Monument, i stället för att prata politik. Möjligen visste han vad som var på väg att hända. Många prognoser förutspådde en demokratisk majoritet i båda kamrarna, men den blå vågen blev ändå starkare än så. Republikanerna förlorade senatsvalet i Kansas för första gången sedan 1932 och i Texas för första gången sedan Ronald Reagan var president. De förlorade South Carolina, där Trump vann med 18 procentenheter 2024.

Här är valnatten, summerad i fem punkter.

Hur reagerar Trump på att förlora båda kamrarna?

I skrivande stund ser Demokraterna ut att vinna över 250 platser i representanthuset och 54–56 platser i senaten. Det ger en solid majoritet i båda kamrarna och innebär att Trump nu förvandlas till en så kallad lam anka. Skattefrågor och budget hanteras i representanthuset, utnämningar och internationella avtal i senaten. Presidenten blir i princip begränsad till att styra genom dekret och bedriva utrikespolitik. 

Spekulationerna om vad som skulle hända i detta scenario har gått isär. Man kan tänka sig att Trump av det skälet kommer att fokusera ännu mer på utrikespolitiken – på Ukrainakriget, på Iran och på handelskrigen, i den mån kongressen inte kan sätta stopp. Man kan också tänka sig att presidenten blir mer uppsnärjd i inrikespolitiska strider än tidigare. Sanningen är att ingen vet, troligen inte ens Donald Trump själv. Nyckfullheten hos honom kan inga väljare rösta bort. 

Trump kan förstås försöka hitta blocköverskridande samarbeten, vilket han också antydde att han ville i ett samtal med Fox News på onsdagsmorgonen svensk tid. Man bör dock inte räkna med att det ger någon större reformkraft. Det var åtminstone betryggande att Trump meddelade att han kommer att acceptera valresultatet. För första gången lät han som en ganska god förlorare, vilket fick sin förklaring strax efter, när Trump meddelade att han inte såg det som att han förlorat. Han stod ju inte på valsedeln.

Risk för övermod i Demokraternas vänsterfalang

”Om Abdul kan vinna i Michigan kan vem som helst vinna var som helst”, sa fixstjärnan i Demokraternas vänsterfalang Alexandra Ocasio-Cortez (AOC) för några veckor sedan. Hon syftade på den uppmärksammade Abdul El-Sayed, senatorkandidat i Michigan.

Vänstern anar morgonluft och kommer att göra ett försök att flytta fram positionerna, både i att forma partiets politik i kongressen, driva fler kandidater inför 2028 och framför allt att försöka vinna presidentnomineringen åt AOC. 

Men slutsatsen är felaktig. El-Sayed ser visserligen ut att vinna senatsvalet. Men vinstmarginalen är liten, särskilt med tanke på att Michigan är en relativt enkel stat för Demokraterna. Att segrarna i Texas, Kansas, Iowa, Georgia och Nebraska är betydligt större säger mycket om vilken sorts kandidater Demokraterna måste föra fram för att ha en chans i röda (republikanska) eller lila (delade) delstater. Moderata demokrater eller etablissemangskandidater kan vinna ett nationellt val, progressiva radikaler kan det inte. Mellanårsvalet gav inte ett större mandat till yttervänstern, utan ett mindre.

Det republikanska sönderfallet eskalerar

Demokraterna har gjort ett riktigt bra val, men på de flesta håll genom att låta republikaner kliva i de fällor som de själva eller Donald Trump gillrat. Demokraterna har pratat om bränslepriserna och sjukförsäkringskostnaderna. Nästan ingen republikan har lyckats undkomma de grundläggande, usla förutsättningarna. Under ganska många år har närhet till Trump varit ett absolut krav för att överleva ett primärval. I mellanårsvalet blev samma närhet en belastning. Kandidater har försökt hitta rätt avstånd till Trump, men knappt någon lyckades. Tullarna och Irankriget startade om den inflationsspiral som Biden – pådriven av Demokraternas vänsterfalang – skapade under pandemin.

Valförlusten leder till bittra tårar i Republikanerna men säkert också till en del lättade suckar. Lojaliteten till Trump är inte längre ett absolut måste, åtminstone inte för hela partiet. Det sönderfall som påbörjats under mandatperioden kommer att eskalera, och i ruinerna ska partiet byggas om. Hur den nya koalitionen formas och vem som kommer att leda den är för tidigt att säga, men det är inte troligt att närhet till eller likhet med Trump kommer att vara ett krav eller en fördel. 

Vad gör Demokraterna med sitt mandat?

Utöver att prata om levnadskostnader har många demokratiska kandidater riktat udden mot vad man uppfattar som en eskalerande korruption i Trump-administrationen. Det är förstås rimligt. Trump-familjen såväl som närstående har berikat sig rejält sedan de tog över Vita huset. Att begränsa korruption, utkräva ansvar och sätta gränser för framtida presidenter är troligen ett nödvändigt projekt. 

Men att ägna de kommande två åren åt riksrättsprocesser och korruptionsfrågor är också förknippat med politisk risk. Det kan uppfattas som ”lawfare”, att Demokraterna bara ville ha makten för att kunna använda den mot sina motståndare. Oavsett sanningshalten innebär det också att Demokraterna inte lägger tid och kraft på att lösa folks problem.

Korruptionen må vara en brännande fråga, men valet 2028 kommer, som alltid, att handla om ekonomi.  

Presidentvalet 2028 börjar nu

Med mellanårsvalet lagt till handlingarna är spelplanen för presidentvalet framlagd. Nu börjar förberedelserna för primärvalen som drar igång i januari 2028. På den republikanska sidan är fältet både öppet och oklart. Vicepresident JD Vance leder i tidiga mätningar men kommer att straffas av sin närhet till Trump. Vance har dessutom, trots stora ansträngningar, dokumenterat svårt att göra MAGA-rörelsen till sin. Det är inte givet att han behåller Trumps välsignelse, men vem som i så fall får den är lika svårt att säga. Den mer beskedlige Marco Rubio hade varit en välsignelse efter dessa år, men man måste räkna med att han får ännu svårare att fånga upp den mer ilskna basen.

Demokraterna har plötsligt en rad intressanta kandidater att välja mellan. Kamala Harris står som platshållarnamn i opinionsmätningarna men går att räkna bort redan nu. De verkliga favoriterna hittas snarare i de senaste valens succér, inklusive årets. James Talarico gjorde succé i Texas och benämns som en ”once in a generation”-kandidat. Liknande saker sägs om Jon Ossoff, som vann senatsplatsen i Georgia med ännu mer övertygande marginal och som samlat in mer pengar än någon annan kandidat i landet. Gretchen Whitmer, tidigare guvernör i Michigan, ryktas samla en rejäl kassa inför en kampanj. Josh Shapiro, guvernör i Pennsylvania, är en annan kandidat som kan tänkas hitta brett stöd i partiet. 

Listan går att göra längre. Gavin Newsom har byggt en nationell profil som Trump-tjafsande guvernör i Kalifornien, men det är tveksamt om det räcker särskilt långt. J.B. Pritzker är populär guvernör i Illinois, men kan i likhet med Newsom inte bidra med en delstat som annars hade gått till Republikanerna. Pete Buttigieg, transportminister under Biden, har en trogen skara fans men kanske inte så mycket mer än så. Andy Beshear, guvernör i Kentucky, är en möjlig dark horse.

Och så finns förstås AOC. Hon kommer som enda DSA-kandidat att komma stadd i kassa och med en bataljon av engagerade aktivister. Hon kan kanske också dra nytta av att ”mittfältet” är uppdelat på en mängd kandidater som kan splittra rösterna, medan vänsterväljare kan samlas hos henne. Det vore ett stort misstag av Demokraterna att nominera Ocasio-Cortez, men det vore inte heller första gången partiet gör ett stort misstag.