Europa kan inte planera sig till strategisk suveränitet

Meeting di Rimini. Ett katolskt Davos, ett italienskt Almedalen, vid adriatiska kusten. Förra året stod Mario Draghi på scen. Han hade kommit dit för att dödförklara en världsordning.

Europa blomstrade efter murens fall: vi integrerade marknader, flyttade makt till teknokratiska byråkratier, utvecklade internationella regelverk, tryckte på för kinesiskt medlemskap i WTO.

Den globala kapitalismen lyfte tusen miljoner människor ur extrem fattigdom.

“But this world no longer exists. And many of its defining features have disappeared.”

McKinsey ställde samma diagnos, i ett uppmärksammat papper: ”the era of markets” varade från 1989 till 2019.

Konsulterna ville inte säga vad som kommer härnäst. Men Draghi vet:

“Where once the state saw its powers reduced, today all available means are mobilized in its name.”

Europa har alltid slitits mellan två arv: det maritima och det kontinentala. Nederländerna-Storbritannien. Frankrike-Preussen. Handel eller självförsörjning. Marknadstillträde eller mark. Under det amerikanska imperiets beskydd stärktes Europas maritima instinkter. Men efter att den maritima traditionen förlorat sin tyngsta aktör i Brexit – efter att det amerikanska imperiet övergett sina ideal – har de kontinentala reflexerna återvänt.

Politikens tillskyndare anar upprättelse: nationalister, gaullister, protektionister, socialister. I stället för att låta marknader organisera effektivitet ska staten organisera säkerhet.

Kontinentalisterna har tre argument: den transatlantiska alliansens sönderfall, konkurrensen från kinesisk statskapitalism och supermakternas alltmer aggressiva handelspolitik, som utnyttjar ekonomiska beroenden för politiska syften.

För att möta utmaningen måste Europa uppnå ”strategisk autonomi”. Detta ska uppnås genom massiva statliga satsningar på strategiska industrier och teknologier. Följaktligen har EU:s statsstödregler justerats och kompletterats till oigenkännlighet. 

Så här skriver Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys:

”Att vi nu är beroende av Kina för avancerad teknik är ett självförvållat problem. Europa har struntat i att investera i framtiden och i stället upphöjt åtstramningspolitik till religion. Det har funnits ett tabu mot ekonomisk planering […] När det finanspolitiska ramverket och balansmålet nu helt nödvändigt läggs åt sidan […] måste även den gröna omställningen in i den nya krigs-ekonomi som Tyskland, Frankrike och EU tar initiativ till […] Tiden för statlig svensk industripolitik är nu.”

Näringslivet kan omfamna denna kontinentala framtid. Uppmuntra den svenska staten att kopiera tysk och fransk industripolitik. Mobilisera sina lobbyister i konkurrensen om subventioner och bidrag.

Jag ser flera skäl för näringslivet att i stället bjuda motstånd.

I subventionsracets Europa vinner inte bolagen med bäst affärsidé.

Det första är ren självbevarelsedrift. I subventionsracets Europa vinner inte bolagen med bäst affärsidé utan bolagen med tillgång till de största nationella investeringsfonderna. I den genren kommer svenska företag alltid att förlora.

Det andra är konsekvenserna för den inre marknaden. Statsstödsreglerna var alltid en del av paketet. Subventionerna är tänkta att skydda europeiska företag i osund konkurrens från subventionerade kinesiska företag – men asymmetrin mellan små och stora länder reproducerar samma problem inom Europa. Tyska företag skyddas från kinesiska men inte svenska från tyska. 

Det tredje är erfarenheterna från länder som länge tillämpat ”krigsekonomins” principer. Den franska statens ägande i näringslivet är svårkvantifierat, men direkt och indirekt omfattas ett tusental bolag, jämfört med några tiotal i Sverige. Statsstödens andel av BNP är mer än dubbelt så stort. Politiska prioriteringar trumfar affärsmässighet. Resultatet av den statliga styrningen: Frankrike har lägre köpkraftsjusterad BNP per capita, lägre tillväxt och lägre sysselsättning. Den offentliga sektorns skuldsättning är 115 procent av BNP, mot Sveriges 35 (Maastrichtskuld, 2025). Senast franska staten uppvisade överskott var 1974. 

Världsläget skapar enorma utmaningar för Europas öppna ekonomier – utmaningar som måste mötas med pragmatism. Men säkerhet och effektivitet är inte konkurrerande värden – ineffektivitet är också en säkerhetsrisk. 

Europa ligger efter USA och Kina inom ett antal kritiska teknologier: AI, cloud computing, batterier… Enorma resurser måste mobiliseras, om vi ska komma i kapp. Draghi med fler har identifierat småskaligheten i det europeiska näringslivet som ett problem. Men om politiker ska välja ”champions” kommer de att välja fel.

Det finns en annan väg för Europa: inte inåt utan utåt, inte tullar utan diversifiering, inte reträtt utan expansion, inte återreglering utan avreglering, inte mindre marknad utan mer.

Tillsammans med likasinnade mellanmakter kan Europas länder hålla globaliseringen levande.

”Liberation Day” har haft en förlösande effekt på förhandlingar mellan EU och Mercosur, EU och Indien, EU och Indonesien, Australien, Filippinerna… Nya handelsrutter anläggs – runt Kina, runt USA. I tullmurarna öppnar sig dörrar till enorma naturresurser och två miljarder människor. Tillsammans med likasinnade mellanmakter i Oceanien, Asien och Amerika kan Europas länder hålla globaliseringen levande.

Inom Europeiska unionen motsvarar olika handelshinder fortfarande tullar på 45 procent för varor och 110 procent för tjänster. I stället för att sabotera den inre marknaden med ”aktiv industripolitik” kan Europa utveckla sin starkaste tillgång. Om EU fick lika låga inre trösklar som USA skulle produktiviteten öka – Draghis bedömning – med ungefär två procent i stället för en procent i sju år.

Detsamma gäller finansmarknaden. Brist på riskvilligt kapital är ett skäl till att Europa hamnat på efterkälken, inom flera kritiska teknologier. Investeringar i exempelvis halvledarproduktion sprids över många små nationella projekt – amerikanska investeringar är koncentrerade och 10 till 20 gånger större. Men i stället för att beväpna politiker med jättelika investeringsinstrument kan svensk finansmarknadspolitik exporteras till kontinenten. 

Kvar är den mest ömmande punkten. För brist på kapital är bara ett skäl till att europeiska talanger flyttar över Atlanten. Lika viktigt: 13 000 rättsakter på fem år, 270 nationella tillsynsmyndigheter, GDPR, AI Act, oändliga tillståndsprocesser, regleringar ex ante…

Hur mycket kapital du än mobiliserar måste det finnas lovande projekt att finansiera. 

Och därför går det inte att planera sig till ”strategisk suveränitet”. Den kommer inte av tullar, subventioner, aktiv industripolitik, ”krigsekonomi”.

Den måste skapas av entreprenörer med frihet att försöka och misslyckas och försöka igen.

”The era of markets” varade från 1989, skriver McKinsey. Det året sa Ronald Reagan farväl till det amerikanska folket, med ett avskedstal som ofta citerats:

“I’ve spoken of the shining city all my political life, but I don’t know if I ever quite communicated what I saw when I said it. But in my mind it was a tall, proud city built on rocks stronger than oceans, wind-swept, God-blessed, and teeming with people of all kinds living in harmony and peace; a city with free ports that hummed with commerce and creativity. And if there had to be city walls, the walls had doors and the doors were open to anyone with the will and the heart to get here.”

Det låter inte längre så från Vita huset.

Men MAGA har förlorat mellanårsvalet i USA. Putin kommer att förlora i Ukraina. Kinas ekonomiska modell kommer att visa sig ohållbar på sikt.

Katolikerna kommer att fortsätta att mötas i Rimini.

Kommer de att säga att vi försökte vara Kina men blev Frankrike?

Eller kommer de att säga att det är Europa som är det maritima imperiet nu?