Friedrich Merz och Ursula von der Leyen

Medan amerikanerna prövar, förkastar och börjar om klamrar sig Europas politiska elit fast vid gårdagens ordning.

Europa har förlorat förmågan att tänka om

Åsikt

Mark Brolin

Europa har förlorat förmågan att tänka om

Medan amerikanerna prövar, förkastar och börjar om klamrar sig Europas politiska elit fast vid gårdagens ordning. Tänk om det är just USA:s politiska kaos som förklarar en del av landets dynamik – och Europas konsensuskultur en del av vår stagnation? Det frågar sig Mark Brolin.

Det har blivit en favoritsysselsättning att förfasa sig över USA:s politiska kaos. Amerikanerna röstar fel, bråkar, ändrar sig. Ingen ordning alls!

Först revolterade de mot ett alltmer smygradikalt etablissemang, mot slutet rentav senilt, och valde Donald Trump. Nu har de i stället gett hans parti en rejäl örfil i mellanårsvalet.

Men tänk om denna ständiga omprövning är USA:s superkraft?

En av de märkligaste mänskliga egenskaperna är vår förmåga att bli alltmer övertygade om något ju fler som delar vår uppfattning. Särskilt när vi omger oss med människor som tänker ungefär likadant och har intresse av samma slutsatser.

Det är vad jag brukar kalla The Consensus Trap. Den riktigt farliga konsensusfällan uppstår inte när människor saknar intelligens eller information, utan när intelligenta, välinformerade människor systematiskt förstärker varandras blinda fläckar.

När institutioner byggs kring skeva gemensamma föreställningar kan det bli hopplöst svårt att ändra kurs. Inte nödvändigtvis för att någon ”ljuger”, utan för att så många har investerat prestige, karriär och försörjning i att den rådande ordningen är den rätta.

Det är inte lätt att vara väljare när inget läger erbjuder mycket mer än svartvitt stamtänkande.

Här finns en intressant skillnad mellan USA och Europa.

Amerikanska väljare behövde inte älska Trump för att stödja hans angrepp på den gamla ordningens heliga kor: som migrationspolitiken, wokeriet och Europas försvarspolitiska snålskjuts. De behöver heller inte ångra allt för att nu protestera mot levnadskostnaderna, Trumps pinsamma Putinvänskap, hanteringen av Irankriget och sammanblandningen av Team Trumps ekonomiska intressen med statens.

Det är inte lätt att vara väljare när inget läger erbjuder mycket mer än svartvitt stamtänkande. Desto viktigare då att det går att felkorrigera.

Det är just vad amerikanerna gör. Igen och igen.

USA:s grundlagsfäder utgick aldrig från att väljarna alltid skulle hitta rätt ledare. Snarare från att makt korrumperar och att ingen människa, hur upplyst hon än anser sig vara, bör betros med alltför mycket av den.

De begrep att varken kungar eller självutnämnda filosofkungar erbjöd någon säker väg framåt. Alltså måste makten kunna utmanas, begränsas och omprövas. Folket måste få säga sitt.

Det är inte ett system som garanterar kloka beslut. Det är ett system som gör det möjligt att korrigera dåliga. Tro det eller ej, men kanske håller amerikanerna nu på att bana väg för en president som autentiskt kan samarbeta över partigränserna – på det sätt som Reagan och Bill Clinton en gång kunde. Väljarna har ju hunnit pröva, och tröttna på, båda lägrens emotionellt uppskruvade pratkvarnar.

***

Det för oss till Europa – och vår tids största konsensusfälla.

Norden har också en stolt tradition av respekt för folkviljan, pragmatism och kursändringar. Våra enastående framgångar byggde inte heller på att vi alltid valde rätt, utan på att våra ledare kunde ändra sig när verkligheten krävde det. Det fanns en närhet mellan beslutsfattare och medborgare, en respekt för praktisk erfarenhet och en hälsosam misstänksamhet mot överhetens storslagna planer.

Det var då det.

På senare år har filosofkungsreceptet fått allt större genomslag i Europas, inklusive Sveriges, administrationskast: mer centralisering, mer reglering, mer EU. Mer makt och pengar till institutioner som anser sig bättre lämpade än den oborstade väljarkåren att avgöra vart samhället ska ta vägen. Trots att det går att hävda att politiker och tjänstemän som tror sig veta bättre än väljarna hur samhället ska styras nog borde diskvalificeras med automatik – eftersom det vittnar om en väl uppblåst bild av egen klokhet och översynsmöjlighet. 

Det analytiskt mest fascinerande är hur så många ändå förmås att svälja toppstyrningens egentligen uppenbart intressedrivna gamla skåpmat.

Toppstyrningsknep krävs. Ett sådant med tusenåriga anor är att byta förklädnad och språkbruk i takt med tidsandan. Ute i kylan är högerns monarker av Guds nåde liksom vänsterns politbyråpampar. Inne i värmen är man däremot ”internationalistiska kommissionärer”. Den gemensamma nämnaren för samtliga? Högstämd retorik om det gemensamma bästa och en värdegrund som ingen riktigt kan förklara, men som alltid landar i samma slutsats: klokt och anständigt folk måste rätta in sig i ledet. Samma gamla anspråk på att veta bättre än folket självt. Bara nya kostymer.

Nästa centrala knep är att tillse att konsensusfällan slår igen i egen favör.

Politiska partier, myndigheter, lobbyorganisationer och stora delar av medieetablissemanget rör sig i överlappande professionella och sociala kretsar. De rekryterar från liknande miljöer, delar ofta samma grundantaganden och har i alla tider bekräftat varandras bild av vad som är ansvarsfullt, modernt och realistiskt.

Det är därför ett åsiktsparadigm som satt sig kan uppfattas som självklart långt efter att det borde vara hög tid att ifrågasätta dess resultat. 

Det krävs alltså ingen konspiration. Det räcker med incitament.

Det krävs alltså ingen konspiration. Det räcker med incitament.

Det är också därför som så många – i synnerhet systemets insiders – än i denna dag missar hur EU-projektet för länge sedan passerat sitt bäst före datum. Trots att det egentligen framgår med solklar tydlighet så fort man bara slutar vägra att titta bort.

Under EU-eran har Europa tappat relativ ekonomisk och geopolitisk tyngd snabbare än förmodligen någon kontinent någonsin. Det senare bland annat genom Asiens ekonomiska mirakel. Men USA har inte tappat. I ännu högre grad beror det just på Europas försvagade omprövningsförmåga.

När tillväxten sviktar, konkurrenskraften urholkas och regelbördan växer blir svaret från Bryssel tröttsamt ofta detsamma: ytterligare harmonisering, centralisering och ”samordning”.

Alltså ännu mer av den alltmer statiska modell vars konsekvenser borde granskas. Inte minst som det där med samordning innebär att en allt snävare likatänkande krets gör upp om alltmer. Så mer samordning i en äkta bemärkelse rör det sig knappast om.  

Inget nytt under solen. EU-byråkratin illustrerar på klassiskt vis hur en konsensusfälla slår igen i praktiken. Själva lösningen på ett systemproblem sägs vara att ge mer makt åt samma system. Den flagranta jävigheten göms bakom idel retoriska rökridåer samt en ännu högre moralistväxel. Till en början tjänar även tvekan den gamla ordningen. För vet man inte säkert vill man väl i alla fall tillhöra lägret med just det kloka och anständiga folket, eller hur?

Särskilt problematisk blir en institutionaliserad bromsklossmastodont när teknologiska genombrott förändrar ekonomin i ett rasande snabbt tempo. Som nu alltså. Då blir förmågan att experimentera, misslyckas och snabbt korrigera kursen en avgörande konkurrensfördel. Konsensusmekanismerna verkar i motsatt riktning: ju fler som investerat prestige, karriär och pengar i den rådande ordningen, desto svårare blir den att ifrågasätta. 

Att EU:s centrala roll som förändringsmotståndare än i denna dag inte diskuteras offentligt är i en mening penibelt – men samtidigt ett skolboksexempel på konsensusproblemets styrka.

***

Därmed är vi framme vid Sveriges regeringsbildningssoppa.

Visst är det bra om Sverige får en regering. Men vad hjälper det om dess främsta bedrift blir att den över huvud taget kunde bildas?

Det finns all anledning att ta hysterin i den politiska ekokammaren med en nypa salt. Det har ältats till leda huruvida Elisabeth Thand Ringqvist, min sympatiska gamla kursare, ska släppa fram mittenhögern eller mittenvänstern. Men är det verkligen den stora ödesfrågan?

För svensk höger kan Centerpartiets vägval rentav visa sig vara en välsignelse. Hellre slippa en svensk Merzregering – eller Reinfeldt 2.0 – än att tvingas vika sig dubbel för den gamla ordningens mest styvnackade lägervaktsparti.

Nu ser det i stället ut att bli en svensk Starmerregering. Lite olika förpackningar, men risken är densamma: ännu en europeisk nothingburger. En regering där samarbetspartierna låser varandra, reformviljan mals ned och det mesta fortsätter som förut. Inte minst den ständiga maktförskjutningen till Bryssel. Svaga regeringar har sällan kraft att ifrågasätta en etablerad ordning. Lättare då att låtsas att ännu mer EU är precis vad Sverige, och Europa, behöver.

Här spelar C en särskild roll. Partiet har alltmer blivit en hemvist för den urbana administrationskast som är djupt förankrad i EU-modellen och dess tilltro till ständigt mer överstatlig styrning. Den moraliska självsäkerheten är så stor att viljan att pröva modellens faktiska resultat lyser med sin frånvaro.

Det är förstås inte bara C som fastnat i EU:s konsensusfälla. Ännu har inte ett enda riksdagsparti på allvar börjat ifrågasätta om den ständiga centraliseringen undergrävt och fortsätter att undergräva just den demokratiska närhet, ekonomiska frihet och snabbfotade pragmatism som en gång gjorde Sverige och Norden så enastående framgångsrika.

Nu ser det i stället ut att bli en svensk Starmerregering. Lite olika förpackningar, men risken är densamma: ännu en europeisk nothingburger.

Här finns en betydligt större uppgift för svensk höger än att till varje pris behålla regeringsmakten.

Underskattat är hur Tidöregeringen, med Kristersson i spetsen, redan börjat korrigera en del av de överdrifter som tidigare höger- och vänsterregeringar lämnat efter sig. Inte minst inom migrationspolitiken och synen på brott och straff.

Det arbetet behöver inte upphöra för att Kristersson hamnar i opposition. Tvärtom kan friheten från Centerpartiets intellektuellt trötta recept ge högern möjlighet att fortsätta förnyelsen och rentav vidga den till en ordentlig granskning av Sveriges egna konsensusfällor. Inklusive varför vi blivit så erbarmligt dåliga på att ifrågasätta en politisk och ekonomisk ordning som allt tydligare förlorat sin vitalitet.

En sådan omprövning vore betydligt mer intressant än ännu en uppgörelse om vilka som ska få sitta vid maktens köttgrytor. Det vore också ett vinnarrecept eftersom det underskattade väljarkollektivet, som så många gånger förut, ligger före politikerkasten på lärdomskurvan.

Vi behöver för övrigt inte gå över Atlanten efter mer demokratiskt och ekonomiskt vitalt vatten.

I folkomröstningarnas Schweiz kan väljarna regelbundet ifrågasätta och korrigera även sådant som den politiska klassen redan enats om. Är det verkligen någon som tror att det är en slump att den ständiga omprövningens Schweiz också tillhör Europas mest politiskt stabilaste, mest innovativa och rikaste länder?

Ingen vet hur framtiden kommer att se ut. Allra minst nu, när vi kanske står inför historiens största teknologiska revolution. Men en sak borde tusentals år av erfarenhet ha lärt oss: de samhällen som vågar tänka om distanserar alltid samhällen som bygger in stagnation i själva systemet.

Amerikanerna har åtminstone begripit att det går att göra om och göra rätt. Schweizarna likaså. Vi nordbor brukade också vara ganska bra på det.

Kanske dags att återupptäcka den konsten, i stället för att låta gårdagens halvsanningar styra morgondagens samhälle?

Tysklands kansler Friedrich Merz och kommissionens ordförande Ursula von der Leyen Foto: Virginia Mayo/AP

Relaterade artiklar

  • Europa kan inte planera sig till strategisk suveränitet
  • Kreativ förstörelse måste få vara obekvämt 
  • Labours ras och Storbritanniens pågående kreativa förstörelse 
  • Vem kan utmana Le Pen och Mélenchon?
  • Hur hård kan magsparken på företagarna bli?