1976 ekar in i samtiden

“Äntligen! Äntligen! Äntligen!”, utropade Expressen i sin ledare och fortsatte: “Så känns det i dag för den halva av svenska folket som i val efter val under nära ett halvt sekel berövats möjligheterna att ta ansvar för landets regering. Enpartiväldet har brutits.”

Den här helgen har det gått 50 år sedan det på natten mellan den 19 och 20 september 1976 stod klart att de borgerliga partierna – de var tre på den tiden – hade gjort slut på 44 år av socialdemokratiskt styre. 

Men trots att maktskiftet var efterlängtat vore det en överdrift att säga att Centerpartiet, som var största parti på den borgerliga sidan, Folkpartiet och Moderaterna var väl förberedda. Visst hade C-ledaren Thorbjörn Fälldin vid upprepade tillfällen sagt att han hade “beredskapen” att bilda regering. Men att gå från ord till handling var en helt annan sak. Sakpolitiska förberedelser i form av gemensamma program, som vi förknippar med både Bildtregeringen och Alliansen såväl som den typ av gemensamt parlamentariskt agerande som föregick Tidösamarbetet, lyste med sin frånvaro. 

Ett skäl till detta var att de borgerliga partierna hyste en djup misstro gentemot varandra, något som inte minst kom till uttryck i de tre partiledarnas ovilja att fångas på bild tillsammans. Men till slut hände det i valrörelsens slutskede. Hur det gick till skildras i en läsvärd krönika på Smedjan av Janerik Larsson som var med och organiserade den historiska händelsen. 

Om det inte var för det folkliga trycket att åstadkomma ett maktskifte och bilda en trepartiregering – ett stämningsläge som sammanfattas väl i citatet från Expressens valnattsledare – är det inte osannolikt att regeringsbildningen misslyckats.

Ett misslyckande skulle innebära ännu en lång ökenvandring.

De tre partiledarna var samtidigt väl medvetna om att ett misslyckande skulle innebära ännu en lång ökenvandring. FP-ledaren, Per Ahlmark, noterade dessutom att det egna partiets framgångar handlade om de markeringar som man gjort mot S under valrörelsen. Att sätta sig i koalition med Socialdemokraterna, vilket delar av Folkpartiet förordade, var därför att signera det egna partiets dödsdom, resonerade Ahlmark. Vissa saker förblir fascinerande nog de samma i svensk politik.

De korta, men synnerligen turbulenta regeringsförhandlingarna, som följde veckorna efter valet, skildrades i detalj redan året efter i boken Kompromissernas koalition (1977) skriven av journalisten Kai Hammerich. 

Det är fascinerande läsning. Både mot bakgrund av den sannolikt snåriga regeringsbildning till vänster som vi nu står inför – ingen har hittills lyckats fånga de fyra rödgröna partiledarna på en gemensam bild – och utifrån det faktum att förhållandena inom delar av den traditionella borgerligheten är om inte 70-talsdåliga, så åtminstone präglade av rejäla doser misstro och bitterhet. 

Då, precis som i dag, handlade en av de verkliga sprängfrågorna i regeringsbildningen om ministerposter. Inte minst menade Per Ahlmark att Folkpartiet borde få fler ministerposter än Moderaterna, trots att FP var mer än fyra procentenheter mindre. Det fanns också de som menade att C och FP borde bilda regering utan M, som förväntades agera stödparti i riksdagen. 

Bakgrunden var att Moderaterna på 1970-talet ansågs vara ett ytterkantsparti som inte fullt ut ställde sig bakom det socialdemokratiska samhällsprojektet. Moderaterna behövde “hållas kort” i regeringsförhandlingarna, resonerade Ahlmark som inte litade på Fälldins förmåga att göra det. Centerledaren hade trots allt egna konservativa instinkter.

I boken beskrivs hur luften ”vibrerade av irritation” när Ahlmark och Bohman var i samma rum, och hur Fälldin ofta fick agera mellanhand. Men läsaren får också en inblick i en tid då politiska förhandlingar sköttes i bokstavligen rökfyllda rum. I det här fallet är det röken från Fälldins pipa och cigariller som fyller mötesrummen i den grad att en av Folkpartiets förhandlare, den senare S-ministern Carl Tham, gör bedömningen att det enda sättet att överleva förhandlingarna är att börja röka igen.

Ahlmark och Bohman finner varandra i fruktan över att Fälldins låsningar ska göra det omöjligt att avsätta Palme.

Men vi får också vara med när Ahlmark och Bohman finner varandra i fruktan över att Fälldins låsningar ska göra det omöjligt att avsätta Palme. Frågan som in i det sista håller på att stjälpa regeringsförhandlingarna är förstås kärnkraften. För här förvandlas Fälldin från att vara en skicklig förhandlingsledare till vad både folkpartister och moderater beskriver som ”en väckelsepredikant” som gör uttalanden i stil med ”ska Barsebäck 2 tillåtas bli radioaktivt och därmed ge ett tillskott till mängden av detta fruktansvärda gift.”

Först timmen innan partiledarna ska presentera regeringsbildningen för talmannen Henry Allard – farfar till Örebropartiets Markus Allard – nås en kompromiss som gör det möjligt att starta den andra reaktorn i Barsebäck. Men kärnkraftsfrågan fortsätter än i dag att plåga svensk politik, precis som fördelningen av ministerposter.

Till slut fick Moderaterna ministerposter i relation till sitt väljarstöd. Per Ahlmark fick som plåster på såren bli vice statsminister.  

I efterhand har de borgerliga regeringarna i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet beskrivits som politiskt misslyckade. Det ligger förstås något i det – den ”mittenpolitik” som C och FP drev på för var i praktiken socialdemokratisk politik utan Socialdemokraterna.

Men en sådan analys bortser från de långsiktiga effekterna av att 44 år av S-styre bröts. För det första avvisade väljarna den tydliga vänsterkurs som S befann sig på. Hade borgerligheten inte vunnit valet 1976 skulle med stor sannolikhet idéerna om löntagarfonder förverkligats i en långt radikalare version än vad som senare blev fallet. Sverige hade förvandlats till ett ekonomiskt Jugoslavien. 

För det andra skapas borgerligheten som ett verkligt regeringsalternativ. Man lägger i regeringsförhandlingen 1976 grunden för dagens samordningskansli i statsrådsberedningen och man lär sig genom den turbulenta regeringsbildningen, och under två instabila mandatperioder, successivt att samarbeta och kompromissa. Det är erfarenheter som sedan ligger till grund för regeringsbildningen 1991, men även för allianssamarbetet och Tidöregeringen. I detta ryms också också erfarenheter som borde göra det möjligt att i framtiden – om några månader, eller år – övervinna de motsättningar som i dag finns mellan Centerpartiet och resten av borgerligheten.

Kai Hammerichs bok slutar med att de nya statsråden förvirrat undrar var Konseljsalen på Slottet ligger. Ingen visste.

50 år senare är det få som tvivlar på borgerlighetens förmåga att med skicklighet styra landet.