Norges lag om kvotering till bolagsstyrelser fyller 15 år i år. Siffrorna visar att den inte har gjort mycket för jämställdheten. Ändå finns ingen anledning att hoppas på att andra länder kommer lära sig av Norges misstag. För kvoteringsförespråkare är symbolpolitiken viktigare än resultatet.
Medan identitetsvänstern utnyttjar filmer och serier maximalt för att sprida sitt budskap krymper andelen kultur som är fri från politiska ställningstaganden. Karaktärer byter kön för att uppnå representativitetsmål och filmrecensioner lägger mer vikt vid andelen kvinnor än filmens kvalitet. Det är en svår utveckling att bemöta för den som vill avnjuta sina serier utan identitetspolitisk glasyr.
Rättegången mot terroristen på Drottninggatan pågår för fullt. Terrorexperten Magnus Ranstorp varnar för nya dåd nu när svenska IS-anhängare är på väg hem från sin mordräd i Mellanöstern. Och utrikesminister Margot Wallström tar krafttag mot den kvinnliga underrepresentationen på Wikipedia.
Enligt kampanjer som #allamän är män ansvariga för inte bara sina egna utan även andras handlingar. Samtidigt ger delar av metoo-rörelsen, och regeringens förslag till samtyckeslagstiftning, intrycket att kvinnor inte ens har ett ansvar att säga nej i en trygg situation. Det är en obalans som måste ifrågasättas. Varför anses män vara mer kapabla att ta ansvar, för sig själva och andra, än kvinnor?
Stockholms trafiknämnd har beslutat att förbjuda sexistisk och rasistisk reklam. Samtidigt kan i praktiken vad som helst räknas som ”sexism”. Yttrandefriheten måste vara viktigare än den rödgrönrosa drömmen att förvandla hela huvudstaden till ett gigantiskt kuddrum för lättkränkta.
Göteborg följer i Stockholms stadsbyggnadskontors fotspår och försöker rensa ut ”gubbigt språk” – det vill säga alla ord som kan kopplas till män eller kvinnor – ur medarbetarnas vokabulär. Det är en obehaglig tendens. Så länge man inte använder direkt osmakliga och förolämpande ord måste man ha rätt att uttrycka sig fritt. Även i praktiken.
Metoo-kampanjen har visat sig vara ett kraftfullt verktyg för individuell upprättelse och positiv normförskjutning. Det bästa som nu kan hända är att fler kvinnor gör upp med den skamkultur som gör att de inte tror sig ha rätt att säga ifrån eller behöver ge efter för tjat. En underordning kräver inte bara ett överordnat subjekt, utan att ett underordnat subjekt accepterar sin roll. Därför måste ledande feminister sluta reducera kvinnor till hjälplösa offer.
40 procent av kurslitteraturen vid Lunds universitets statsvetenskapliga institution måste vara skriven av kvinnor. Därmed signalerar universitetet att en författares kön är viktigare än vad han eller hon faktiskt skriver. Är det någonstans där en sådan människosyn verkligen gör skada, så är det vid universiteten.
Förr beundrade man den som fötts med de bästa av förutsättningar. Sedan beundrade man den som trotsat sina dåliga förutsättningar och blivit något. Dagens yngre generation verkar snarast se de dåliga förutsättningarna som idealet – huruvida man gör något av dem är inte längre intressant.
Nobelpriset har återigen fått kritik för att för stor andel av pristagarna är män. Men kön har tack och lov inte med Nobelpriset att göra. Den som varken är lika insatt i kemi, fysik eller medicin som Kungliga Vetenskapsakademin, eller kan nämna någon kvinnlig forskare som har gjort viktigare upptäckter än de män som fått Nobelpriset, kan inte heller påstå att könsdiskriminering äger rum.