Adam Furustam: Borgerligheten har blivit folkhemmets främsta försvarare

Per Albin Hanssons folkhemstal i januari 1928 blev en politisk brytpunkt. Med en visionär ansats om ett samhälle utan sociala och ekonomiska klyftor skapade Socialdemokraterna en berättelse som än idag agerar fond för samhällsbygget. Den formade inte enbart framtida socialdemokrater utan även dagens borgerliga politiker.

När Ebba Busch inför valet 2022 äntrade scenen i Almedalen var det med budskapet att fler skulle få möjlighet att förverkliga drömmen om villa, Volvo och vovve. Trots att det kan låta fint etablerar det både ett paternalistiskt narrativ där politiken på förhand definierar önskvärda ideal och uppmuntrar, i likhet med den socialdemokratiska klassanalysen, en syn där människor huvudsakligen ses som delar av ett kollektiv och inte självständiga individer. Borgerlighetens politik borde snarare vara inriktad på att röja undan hinder och öppna upp olika vägar, i stället för att på förhand peka ut den rätta.

Tanken om att se staten som lösning snarare än problem har, inte minst utifrån Busch paroll, gått igen under hela mandatperioden. I stället för uppluckringar av det kommunala planmonopolet och en friare hyressättning har vi fått fortsatta statliga kreditgarantier och höjt ROT-avdrag. För att människor ska kunna äga en bil spenderar staten mångmiljardbelopp på subventioner, och när veterinärkostnader ökar är den, högst synliga, handen där för att hjälpa till. Man behöver inte vara detektiv för att se vilken klass förslagen riktar sig till.

Genom att ständigt spela på den klasspolitiska planhalvan låser borgerliga partier in sig i en föreställning om att politiska interventioner alltid är av godo.

Medan Johan Pehrson beskrivit medelklassen som ”garantin för en väl fungerande demokrati”, introducerade Ulf Kristersson i årets Almedalstal ett barnavdrag för att lätta den ekonomiska bördan för föräldrar. Gemensamt är att borgerligheten fastnar i samma kollektivistiska mönster som folkhemstanken företrädde. Medan socialdemokratin byggde folkhemmet runt arbetarklassen, har borgerligheten fått medelklassen att bli ett centrum kring vilket allt annat kretsar.

Att strategin inte fungerat är uppenbart. Moderaternas väljarstöd dalar mot Bo Lundgren siffror och Liberalerna är snart en välintegrerad del av kategorin ”övriga partier”. I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning beräknas Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet att få egen majoritet.

Genom att ständigt spela på den klasspolitiska planhalvan låser borgerliga partier in sig i en föreställning om att politiska interventioner alltid är av godo. Samtidigt tenderar politiska styrmedel, oaktat intention, förstöra naturliga marknadssignaler och begränsa människors frihet att själva ta ansvar för och bestämma över sina egna liv. Kreditgarantier har trissat upp värdet på tillgångar och hyresregleringen har förpassat människor till decennielånga köer i stället för att ge dem en bostad. För att enbart ta två exempel.

Tvärtom borde politiken vara ödmjuk inför individers olika preferenser och snarare ta ett steg tillbaka.

Att förändra den politiska diskursen tar samtidigt tid. När de borgerliga partierna inför valet 2006 formerade sig under parollen Allians för Sverige hade samarbetet utvecklats under en lång tid. Idéerna var samtidigt, i mångt och mycket, inspirerat av den karta socialdemokratin utvecklat 80 år tidigare, med skillnaden att man försökte göra sig till det nya arbetarpartiet genom jobbskatteavdrag snarare än ekonomisk omfördelning.

Trots att frihetliga ideal i form av ökat individuellt självbestämmande, stärkt äganderätt och frihet från förtryckande strukturer hade kunnat vara ledord för den borgerliga visionen, finns ett problem i att från politiskt håll, likt socialdemokratin gjort, fastställa ideal som enbart utgår från att tillgodose olika gruppers intressen. Tvärtom borde politiken vara ödmjuk inför individers olika preferenser och snarare ta ett steg tillbaka. Vi behöver inte ett nytt folkhem.