Centerpartiets kris är mycket större än du tror

Efter kommunvalet 2018 hade Centerpartiet posten som kommunstyrelsens ordförande i 55 av Sveriges 290 kommuner. Efter valet 2022 rasade antalet till 25. Per 15 oktober 2026 är det hittills känt att Centerpartiet får basa över KSO-posten i blott åtta kommuner. Och även om siffran snyggas till något är det ett uselt valresultat för ett parti som länge var alternativet till Socialdemokraterna ute i landet. Man undrar hur det kunde gå så dåligt. Men en mer relevant fråga är kanske, hur det förut kunde gå så bra. 

Centerpartiet är, eller var, den parlamentariska utposten i något mycket större: landsbygdsrörelsen. Det finns platser i vårt land, i norra Sverige, i Dalarna, i Småland, där detta har varit ett eget ekosystem. LRF, Vi Unga, den lokala, starka sparbanken med centerprägel, Länsförsäkringar och andra historiska lantbrukskooperationer, skogsägarföreningar, Studieförbundet Vuxenskolan. Aktörer som i många fall ännu existerar och mår väl, i andra fall lever kvar i nostalgiska huvuden. Det var från dessa organisationer, och från dessa platser i landet, som Centerpartiet hämtade sina politiska talanger och sitt idéstoff. Kanske också sitt existensberättigande. 

Jag vet detta, eftersom jag själv är barn av samma rörelse. Från Föreningsbankens julgransplundring, genom ungdomsåren i Vi Unga, via engagemanget i Studieförbundet Vuxenskolan och skrivandet i centerpräglad press har jag, och många med mig, sett Centerpartiet som den hopplöse kusinen som man alltid retar sig på, men som ingen annan får kritisera, för då jävlar. 

Nu är det rätt många som kritiserar just detta parti. 

Den som känner historien inser att somliga konfliktytor inom centerrörelsen lever för alltid.

Den som känner historien inser att somliga konfliktytor inom centerrörelsen lever för alltid. Som när min mormors kusin, centerideologen Gustaf Jonnergård, ägnade sina 25 år som partisekreterare åt att se till att Centerpartiet kunde hålla öppet för förhandlingar både högerut och vänsterut. Eller som när min farfars farbror, Albert Källström, gick ur partiet under den så kallade ”kohandeln”, krisuppgörelsen år 1933, eftersom han var den sortens bondeförbundare som ansåg det vara otänkbart att göra upp med Socialdemokraterna. 

Så när nutiden ska tolkas i ett historiskt ljus kan konstateras att Centerpartiet förvisso då och då samverkat med Socialdemokraterna. Men det har alltid skavt och burit emot. Viktigare än allt annat: man har aldrig varit underställda dem. Aldrig tidigare har man stått i SVT Aktuellt och agerat sekundärkränkt över att Socialdemokraternas förslag till talman inte gick igenom. 

Och likt en riktigt gammal människa, vars samlade minnen smält samman till en enda flytande visshet, tycks Centerpartiets gräsrötter nu vara tvärsäkra på att partiets förhållningssätt till makten och andra partier var bättre förr. Varför kan man inte säga. Det finns inga tidsangivelser eller fasta hållpunkter att hålla fast vid. Men nog har det något med den där rörelsen, det där existensberättigandet, att göra. 

Centerpartiets nuvarande, föga framgångsrika, sätt att hantera verkligheten tog sin början i en intern strid i samband med att Januariavtalet slöts 2019. En kamp som mer borgerligt sinnade centerpartister förlorade. 

Det året var Centerpartiets utgångsläge gott. Då ville alla partier, förutom Sverigedemokraterna och möjligen centerledningen själv, att Centerpartiet skulle sitta i regering. Det blev inte så. Januariavtalet beskrevs som att Liberalerna och Centerpartiet fick igenom 73 punkter av liberal politik. I efterhand vet vi att ”fick igenom” visade sig betyda ”fick utfästelser om”. Och av de 73 punkterna bidde mest bara slopad värnskatt. 

Sedan dess har man aldrig behövt sitta i eller stödja en regering, få sitt eget politiska program testat i verkligheten eller nedmanglat i kompromisser. 

Haverierna lokalt har dock dämpats av ett väljarstöd som hållits rimligt intakt.

Haverierna lokalt har dock dämpats av ett väljarstöd som hållits rimligt intakt. Därför har de två senaste valresultaten inte resulterat i någon större krisinsikt i partiet. Man är liten, men är i alla fall inte minst av de små partierna. Det tycks räcka.

Och man har ju länge haft Liberalerna som varnande exempel. Se, hur dåligt det går för dem. Se hur dåligt de förhandlar. Se hur vi lockar till oss skrämda gamla folkpartister. Därför blir slutsatsen att inte samverka i första, andra eller tredje led med Sverigedemokraterna. Nu tycks den slutsatsen vara Centerpartiets enda på nationell nivå sammanhållande kitt. 

Men det finns ett annat skäl att hålla Liberalerna som ett varnande exempel. Det forna Folkpartiet tappade sina mobiliserande krafter och gräsrötter för länge sedan. Vid årets val har partiet kollapsat lokalt. Och visst, de gjorde ett fint riksdagsval och höll sig kvar i Sveriges riksdag. Sådant verkar gå, i ett decennium har det gått, så länge man finjusterar budskapen för att attrahera stödröster och toppar upp listorna med ett par kändisar. 

Men att Liberalerna av i dag skulle vara en agendasättande politisk kraft? En tuff förhandlare i Tidö som fick igenom en massa liberala reformer? Alls icke. 

På sikt behöver Centerpartiet fråga sig om den önskar behålla sin kontakt med landsbygdsrörelsen, eller om den ska fortsätta som ett slags elitparti, där de avgörande besluten fattas av en liten kärna i partiledningen och där rädslan att förlora väljare trumfar viljan att locka till sig fler. Det borde för partiet inte vara en liten fråga: som en jämförelse uppger LRF i dag ha 114 000 medlemmar och 9 000 förtroendevalda medan Centerpartiet skrapar ihop 26 500. Frågan är därför om partiet ska vara en förening där medlemmarna skolas i politik, demokrati och hur man egentligen tar makten över kommunen, till en valmaskin vars enda mål är att hålla sig kvar i riksdagen. 

Att hålla sig kvar i kommunstyren tycks man redan ha släppt.