Ett hälsotecken för den för amerikanska demokratin

Så snart det visade sig att Demokraterna i mellanårsvalet får majoritet i både representanthuset och senaten sade president Trump att han accepterar valresultaten. ”Vi kommer att arbeta med Demokraterna” och ”ser fram emot att arbeta med dem” sade Donald Trump till New York Times. Han förklarade visserligen Republikanernas tillbakagång med att han själv inte stod på röstsedlarna, ogenerat skrytsamt i sann Trump-stil, men ändå. I en demokrati accepterar politiska företrädare valresultat som går emot dem.

Liknande uttalanden hördes när Ungerns premiärminister Viktor Orbán förlorade valet i våras. Visst var det ”smärtsamt” att förlora efter 16 år som landets ledare, men Orbán inskärpte att det var ”otvetydigt” att hans parti hade förlorat och att han därför ”har gratulerat det vinnande partiet”. Och nyligen erkände sig Aleksandar Vucic, som styrt Serbien i 14 år, besegrad i höstens parlamentsvalet som Studentlistan vann.

Kritiken var med rätta hård mot Donald Trump när Trumpsupportrar i januari 2021 stormade Kapitolium och spred en chockvåg världen över. Politiker som i retorik eller politik begår övertramp mot fria medier, mot rättsväsendet och mot politisk opposition ska man vara misstänksam mot. Men i de fall politiska ledare själva saknar frihetliga och demokratiska instinkter påverkas de tack och lov av det demokratiska sammanhang de verkar i. 

Hoten mot friheten och demokratin globalt är tillräckligt oroande som det är, för att tolka in precis allting i mörka nyanser. Här hemma varnas det sedan några år för demokratins försvagning och politikens ”Trumpifiering”, och inte sällan beskylls Tidöregeringen för det. 

Nyligen skrev Anna Hedenmo som krönikör på DN:s ledarsida under rubriken ”Trumps förakt för journalister syns bland kopiorna i Sverige”. Hon anklagar i texten Carl-Oskar Bohlin, moderat minister för civilt försvar, för att vara ”uppenbart inspirerad av Maga-rörelsens strategi”. Som exempel anges att ministern ”i sina egna kanaler” använt uttryck som ”kläggig ankdamm där man vantolkar och fultolkar” om medier, i samband med ett tjafs om en intervju som SVT gjorde före valet. Bohlin hade då lagt ut en oklippt version av en intervju med honom där det framgick att SVT-reportern Kristina Lagerström hade missförstått hur plattformen X fungerar. Hon ställde därför ministern till svars för något han inte har ansvar för, ett påstått kommentarsfält. Bohlin hade varit tydlig med att han spelar in samtalet och lade sedan alltså ut det. 

Det fick filosofiprofessorn Åsa Wikforss att anklaga honom för att ha gjort något ”extremt farligt” och “aggressivt”, och även Journalistförbundet och Reportrar utan gränser reagerade. Anna Hedenmo kritiserar i sin DN-krönika förutom Bohlin vice statsminister Ebba Busch, eftersom även hon anklagat ovan nämnda SVT-reporter för ”tesdrivna” frågor i en intervju om regeringens elbilspolitik.

Ser man minsta lilla kritik mot public service som en lust att attackera demokratin, minsta lilla indraget bidrag till ”civilsamhället” som vägen till diktatur, vore få länder här i världen fullvärdiga demokratier. Svensk public service, och svenska civilsamhällesorganisationer, får nämligen betydligt mer pengar än i våra grannländer. Likt oss ligger grannländerna skyhögt i internationella demokratirankningar och index såsom V-Dem, Freedom House, The Economist och Idea. 

Det är som att regeringens kritiker ser allt genom ett filter av kulturkrig. Man missar sådant som en klassisk borgerlig kritik mot public service, såväl mot för stor statligt finansierad media i sig som mot den vänstervridning som kritiserats långt före Sverigedemokraternas eller Trumps intåg i politiken. Om Carl-Oskar Bohlin som minister hade fulklippt en intervju för att misskreditera en journalist hade kritiken varit förståelig, men hur är det ”farligt” att en helt oredigerad intervju publiceras för allmän beskådan?

Vi har en ohotat stabil demokrati, och Trumps reaktion på mellanårsvalet är ett hälsotecken även för den amerikanska.