Idéer Krönika
Fattigdom gör ingen till terrorist
Tron på sambandet mellan fattigdom och våld består, inte minst i Sverige. Men terrorismen grundar sig i ett ideologiskt hat mot exempelvis frihet, demokrati och universella mänskliga rättigheter och sexuell frigörelse. Att förstå det är grundläggande i kampen mot våldet, skriver Daniel Schatz.
För drygt 50 år sedan, när debatten om terrorism var i sin linda, hävdades det att terrorismen var en vänsterorienterad revolutionär rörelse orsakad av förtryck och exploatering. Politiker, akademiker och debattörer menade att problemet kunde lösas genom social och ekonomisk utjämning.
Trots att argumenten om terrorismens vänsterkaraktär knappt hörs längre, har tron på ett fatalt samband mellan fattigdom och våld bestått, däribland i Sverige. I samhällsdebatten hörs rop om att vi måste ta itu med terrorismens djupare grundorsaker. Och problemets grundorsaker anses naturligtvis vara fattigdom, social exkludering och ojämlikhet.
När det tidigare rödgrönrosa styret i Stockholms stad presenterade sin strategi mot våldsbejakande extremism föreslogs att återvändande IS-terrorister ska assisteras med skattefinansierade ”inkluderande insatser”, försörjning, jobb, vård och bostad. Den politiska majoriteten framhöll därtill att understödet bör inrymma ett genusperspektiv för att säkerställa ”allas behov”.
Problemets grundorsaker anses naturligtvis vara fattigdom, social exkludering och ojämlikhet.
För några år sedan menade forskare knutna till Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet – ett nationellt resurscentrum mot våldsbejakande ideologier instiftat på uppdrag av regeringen – att vi bör problematisera debatten om terrorism, som de menade saknat fokus på rasifiering och socialt arbete.
Men fattigdom gör inte människor till terrorister. Medan 700 miljoner människor lever i extrem fattigdom, återfinns världens fattigaste länder inte bland de mest terroristtäta. Den våldsbejakande extremismen frodas varken bland de utblottade i Nairobis slumkvarter eller hos de kastlösa i New Delhis kåkstäder.
I Indien, med en befolkning som innefattar drygt 200 miljoner muslimer, vilket är fler än i Europa, har relativt få lockats av våldsbejakande islamism och jihadism. Trots att det pågår ihärdiga rekryteringsförsök, tycks Europas segregerade förorter utgöra en bättre mylla för terrorism och extremism än den indiska slum som kantas av svält, lidande och död.
Inte heller återfinns självmordsbombare bland den romska minoriteten, trots att EU:s byrå för grundläggande rättigheter har slagit fast att de tio miljoner europeiska romerna är vår kontinents mest utsatta och diskriminerade folkgrupp.
Mönstret fortsätter när vi granskar terroristernas sociala bakgrund. Den finns inte sällan i en välutbildad medelklass – däribland i världens utvecklade länder – där antalet jihadister ökar. Det tydligaste exemplet, al-Qaidas ledare Usama bin Ladin, växte upp i en inflytelserik familj av miljardärer i det oljerika Saudiarabien. Hans historia är historien om en resa från ett liv i lyx till ett liv av krig.
Liknande förhållanden gäller i Sverige och resten av Norden. I december 2010 sprängde sig Taimour Abdulwahab nära Drottninggatan i centrala Stockholm. Utlösningsmekanismen krånglade, vilket räddade många människoliv. Gärningsmannen själv omkom, men misslyckades med att skada många julhandlande stockholmare. Abdulwahab – som beskrevs av närstående som utåtriktad och social – var uppvuxen i Tranås där han slutförde sina studier vid Holavedsgymnasiet, långt från Sveriges utanförskapsområden. Efter att ha gått ut gymnasiet studerade han vid University of Bedfordshire i Storbritannien där han utexaminerades med examen i sportterapi 2004.
Mönstret fortsätter när vi granskar terroristernas sociala bakgrund.
På samma sätt levde många skandinaver som stred för IS knappast på existensminimum. Den tidigare Guantanamofången Slimane Hadj Abderrahmane var en uppskattad techno-dj som läste matematik vid Århus universitet i Danmark. Han tillbringade nätterna i stadens nattklubbar när han radikaliserades av extremismens profetior.
Så har vi den högerextrema norske diplomatsonen Anders Behring Breivik som kallblodigt mördade 77 människor på Utøya 2011. Under sin uppväxt led han aldrig någon brist på vare sig mat eller pengar och innan dådet hade han drivit flera företag.
Den terrorism som utmanar det öppna samhället varken är världsfattigdomens fel eller en proteströrelse framsprungen ur strukturella orättvisor, klassklyftor, länders utrikespolitik eller olyckliga familjeförhållanden.
Terrorismen underbyggs av hat, ideologi och våldsförespråkande ideologier som närs av en kombination av sociologiska och psykologiska bakgrundsfaktorer. Lockelsen att berusa sig på dessa utopier har en så stor dragningskraft att vissa övertygas om att de har rätt att släcka andra människors liv i dess namn. Det gäller enskilda gärningsmän, såväl som terrororganisationer.
Terrororganisationer som IS framhåller själva detta faktum och konstaterar i propagandaskriften Dabiq att ”Vi skulle fortsätta att hata er även om ni slutade att bomba oss, fängsla oss, tortera oss, smäda oss och göra intrång på våra territorier. Vi kommer inte att sluta hata er förrän ni omfamnar islam”. Om vi ignorerar terroristernas egna förklaringar och i stället skapar våra egna, riskerar vi fortsätta att lägga resurser på verkningslösa åtgärdsprogram som skapar en falsk trygghet.
Vi får aldrig underskatta kraften i det ideologiskt grundade hatet mot frihet, demokrati, universella mänskliga rättigheter, sexuell frigörelse, mäns och kvinnors lika rättigheter samt respekt för alla människors lika värde som gror i terrorrörelserna. Om politiker och beslutsfattare erkänner dessa realiteter, är något vunnet i vintermörkret.