Anders Johnson:
Kistas uppgång och fall
Ekonomi Essä
Ericsson lämnar Kista och förstärker därmed trenden där ledande techföretag flyttar från Stockholmsförorten. Anders Johnson skriver om platsen där den svenska telekomjätten blev mobil och som under 2000-talets första decennium ansågs vara en av de hetaste platserna i världen för ny teknik.
Ericsson meddelade den 25 maj i år att företagets huvudkontor med 8 500 medarbetare ska flytta från Kista till Hagastaden, på gränsen mellan Stockholm och Solna. Detta innebär troligen att historien om Kista som Europas viktigaste företagsområde inom telekom har nått vägs ände. Fortune Magazine listade 2011 Stockholm som en av världens 15 hetaste affärsstäder. Kista pekades ut som en bidragande orsak till detta:
The rise of mobile technology has helped make Stockholm (headquarters city for wireless-gear giant Ericsson) an increasingly hot business center. Its Kista neighborhood, sometimes called ”Wireless Valley”, is populated by some 700 high-tech companies, including Intel, Motorola, Symantec and Oracle – all working on high-end products and services.
Om man ska välja ett teknikområde, och en industribransch, där Sverige har spelat en särskilt stor roll i ett internationellt perspektiv, måste det bli teletekniken. Denna utveckling har till största delen ägt rum i Stockholmsregionen, och kretsat kring det företag som Lars Magnus Ericsson grundade 1876.
Efter att ha flyttat runt mellan olika adresser på Nedre Norrmalm, etablerade sig LM Ericsson vid Tulegatan i Vasastan 1884. År 1925 flyttade huvudkontoret till det nybyggda Södra Kungstornet vid Kungsgatan, medan fabriken blev kvar vid Tulegatan. Än i dag kan man se att en av de änglar som står nära tornets topp håller upp en förgylld telefon.
I mitten av 1930-talet stod det klart att LM Ericsson behövde lämna Stockholms innerstad för att kunna expandera verksamheten. Flera alternativ diskuterades, bland annat att flytta till någon ort med lägre kostnadsläge än Stockholm. Men både med hänsyn till de anställda och till behovet av att kunna rekrytera utbildad arbetskraft, bedömdes detta som mindre attraktivt.
År 1940 flyttade LM Ericsson därför till en modern anläggning i Midsommarkransen, sydväst om innerstaden. Inledningsvis omfattade verksamheten 3 000 arbetare och 1 000 tjänstemän. Runt fabriken växte det upp ett urbant brukssamhälle, starkt präglat av LM:s närvaro. Spårvägshållplatsen (i dag T-banestationen) fick namnet Telefonplan.
Televerket flyttade 1962 till Farsta i Stockholms södra ytterstad. I ett band från Midsommarkransen till Farsta etablerades en rad arbetsplatser inom telekom, främst av LM Ericsson. När LM och Televerket bildade ett gemensamt bolag 1970, Ellemtel, för att utveckla världens första digitala telesystem, AXE, förlades verksamheten till Älvsjö. Senare tillkom anläggningar i bland annat Nacka, Huddinge och Tyresö.
Ingen som besökte Göteborg under efterkrigstiden kunde undgå att notera det stora varvsklustret som låg längs Hisingens södra strand. Men att Stockholms södra förorter blev ett världsledande centrum för telefoni var knappast något som utomstående märkte.
LM Ericssons huvudverksamhet var länge fast telefoni. Radioverksamheten var en liten sidoverksamhet som länge levde sitt eget liv.
LM Ericssons huvudverksamhet var länge fast telefoni. Radioverksamheten var en liten sidoverksamhet som länge levde sitt eget liv. Den hade sin grund i Svenska Radioaktiebolaget (SRA) som bildades av Aga, Asea och LM Ericsson 1919 för att bedriva experiment inom radiotekniken. SRA hade lokaler på Kungsholmen. Företaget började tillverka mobilradioutrustning 1944. SRA deltog i utvecklingen av mobiltelesystemen MTA, MTB, MTD och NMT.
År 1976, alltså för 50 år sedan, och 100 år efter LM Ericssons grundande, flyttade SRA från Kungsholmen till Kista. Företaget utvecklade och tillverkade då kommunikationsradio, personsökare, medicinsk elektronik och militärelektronik.
Kista ligger nordost om innerstaden, på Järvafältet som just då höll på att utvecklas till ett stort bostads- och arbetsplatsområde, efter att i ett drygt halvsekel ha varit ett militärt övningsområde. Stockholm var in på 1900-talet en betydande garnisonsstad med flera militära förband. Sedan 1672 användes Ladugårdsgärde (i dag Gärdet) som militärt övningsfält. Runt sekelskiftet 1900 ändrades dock de militära förutsättningarna. Truppstyrkorna växte och skottvidderna förlängdes. Boerkriget hade visat att slutna formationer i öppen terräng inte var ett vinnande koncept. Det var uppenbart att Ladugårdsgärdet inte längre var lämpligt som militärt övningsområde.
Flera alternativa platser diskuterades för ett nytt övningsområde. I april 1905 lämnade regeringen en proposition om inköp av egendomarna på Järvafältet i syfte att här etablera ett militärt övningsområde, vilken bifölls av riksdagen.
Under 1950-talet väcktes frågan, framförallt inom Stockholm och Sundbyberg, om att kunna exploatera Järvafältet för bostadsändamål. Kommunerna tog vid upprepade tillfällen kontakt med statsmakterna i detta syfte, men militären avvisade länge alla tankar på att överge Järvafältet. År 1962 gjorde militären plötsligt helt om och accepterade tanken på att flytta. Detta gjorde det möjligt för Socialdemokraterna att göra ett överraskande utspel i 1962 års valrörelse där de lovade att före 1970 bygga bostäder på Järvafältet för 160 000 människor, därav 90 000 i Stockholm.
Riktigt så snabbt gick det emellertid inte. Först måste ju militären flytta, marken säljas till berörda kommuner och planprocessen ha sin gång. Det blev utdragna förhandlingar mellan staten och kommunerna om markpriset innan en principöverenskommelse kunde träffas mellan parterna 1966. Tre år senare antog Järfälla, Sollentuna, Solna, Stockholm och Sundbyberg en gemensam dispositionsplan över Järvafältet. Militären lämnade Järvafältet 1970 i samband med att Svea Livgarde flyttade från Sörentorp i Solna till Kungsängen.
Först byggdes stadsdelarna på södra Järvafältet: Tensta, Hjulsta och Rinkeby. Stockholms stad fick hård kritik för stereotypt byggande, få arbetsplatser och dålig samordning av byggprocessen. När bostäderna i Akalla, Husby och Kista på Norra Järvafältet byggdes 1972–1980 hade staden försökt dra lärdom av dessa misstag. Bebyggelsen gjordes mer varierad och här skulle också arbetsplatsområden etableras.
När planeringen för Järvafältet startade fanns planer på en statlig förvaltningsstad i Kymlinge i Sundbybergs kommun sydost om Kista. Dessa planer föll dock när riksdagen på 1970-talet beslutade om att utlokalisera ett stort antal myndigheter från Stockholm. Kymlinge har förblivit obebyggt men som ett minnesmärke finns en spökstation här på tunnelbanelinjen.
Norra Järvafältet började exploateras precis vid den tid när det ägde rum ett dramatiskt genombrott i teknologins historia.
Norra Järvafältet började exploateras precis vid den tid när det ägde rum ett dramatiskt genombrott i teknologins historia, lika avgörande som när ångmaskinen, explosionsmotorn och elektriciteten slog igenom. Nu handlade det om den elektroniska revolutionen. Men just när det hände var det nog inte så många som förstod att världen stod inför en ny industriell revolution.
Stockholms stad bildade 1973 Stockholms Mark- och Lokaliseringsbolag (SML). En huvuduppgift för organisationen var att försöka få företag att etablera sig i det företagsområde som anlades mellan E4 och bostäderna i Kista och Akalla. John-Olle Persson (S), som var SML:s förste ordförande finansborgarråd 1973–1976 och 1979–1986, kom att få en avgörande betydelse för Kistas utveckling.
De företag som staden sökte locka till Kista och Akalla skulle bedriva verksamheter som inte orsakade buller eller på annat sätt var miljöstörande. Några planer på att göra detta till platsen för ett högteknologiskt elektronikkluster fanns knappast. Snarare tänkte man sig nog ett område för lättare småindustrier av typen Lunda eller Vinsta i Spånga.
Kista hade ett mycket gott kommunikationsläge med tunnelbana, pendeltåg, motorväg och närhet till både Arlanda och Bromma flygplatser. Men Sverige och hela den industrialiserade världen drabbades i mitten av 1970-talet av en djup och långvarig ekonomisk kris, varför utvecklingen i Kista inledningsvis gick rätt trögt.
De första etableringarna i Akalla blev bilföretagen SAAB-ANA, Svenska Renault och Gjestvang. Senare etablerades bland annat två stora tryckerier för DN/Expressen respektive Aftonbladet/Svenska Dagbladet. I Kista anlade Posten sitt frimärkstryckeri.
De första elektronikföretag som flyttade till Kista 1976–1978 var dels två dotterbolag till LM Ericsson, SRA och RIFA (Radioindustrins Fabriks AB), dels IBM:s svenska dotterbolag. De tre företagen hade sammanlagt cirka 3 000 anställda.
RIFA flyttade till Kista 1977. Det bedrev forskning, utveckling och tillverkning av kondensatorer och integrerade kretsar för data- och teleanläggningar. Det blev under 1980-talet Skandinaviens största tillverkare av elektronikkomponenter.
Svenska IBM hade sedan 1962 sitt huvudkontor på Sveavägen. Företaget undersökte ett 30-tal olika platser i Stockholmsområdet när de omkring 1970 sökte en tomt för ett nytt huvudkontor som också skulle rymma personal som satt i andra lokaler, spridda över staden. IBM ville finansiera en del av nybygget genom de pengar som företaget hade avsatt till en arbetsmiljöfond. Detta fordrade dock statens medgivande och finansminister Gunnar Sträng (S) krävde att huvudkontoret i så fall skulle förläggas till Botkyrka. John-Olle Persson övertalade dock Sträng om att släppa till pengarna om kontoret byggdes i Kista.
Det var IBM:s etablering här som under de första åren betydde mest för att intressera utländska företag för Kista.
År 1971 inledde IBM projekteringen där och 1978 kunde inflyttningen ske. Det var IBM:s etablering här som under de första åren betydde mest för att intressera utländska företag för Kista.
LM Ericsson diskuterade flera alternativ, när man sökte ny lokalisering för SRA, framför allt Arninge i Täby, men även Kungsängen. Det som talade emot Kista var LM:s krav att få äga marken som de byggde på medan staden bara var intresserad av tomträttsupplåtelse. Frågan löstes genom ett markbyte mellan staden och LM, så att LM fick egen mark i Kista medan staden övertog fastigheten på Kungsholmen.
Ivar Ahlgren införde under sin tid som vd i SRA 1961–1977 en decentraliserad och obyråkratisk företagskultur som uppmuntrade medarbetarnas kreativitet och entreprenörskap. Vid årsskiftet 1982/83 blev SRA helägt av Ericsson och företaget döptes om till Ericsson Radio Systems (ERA). Åke Lundqvist var vd 1977–1988 och han hade en nyckelroll för att göra Ericsson mobilt. Han insåg långt före koncernledningen att mobiltelefonin hade en stor potential.
Lundqvist övertygade Ericssons ledning, dels om att anpassa AXE-växeln för mobiltelefoni, dels om att företaget borde marknadsföra kompletta mobiltelefonsystem. Han initierade flera strategiska förvärv för att stärka Ericssons kompetens inom mobiltelefonin.
På huvudkontoret i Midsommarkransen kallade man gärna verksamheten i Kista för Dinky Toys. Där tillverkade man ju leksaker, inte riktiga telefoner med sladd.
Åke Lundqvist värnade om SRA/ERA som en obyråkratisk organisation präglad av nybyggaranda, experiment, rak kommunikation och högt till tak. Hans råd till sina unga medarbetare var: ”Om du vill veta hur du ska göra, så tar du reda på hur de gör på huvudkontoret. Sedan gör du tvärtom.” Och på huvudkontoret i Midsommarkransen kallade man gärna verksamheten i Kista för Dinky Toys. Där tillverkade man ju leksaker, inte riktiga telefoner med sladd.
Med tiden började man dock på huvudkontoret se med viss skepsis på ERA:s sätt att arbeta. År 1988 förflyttades den alltför självständige Åke Lundqvist till huvudkontoret i Midsommarkransen – en arbetsplats om han brukade kalla för ”Pensionat Höstsol”, vilket var namnet på ett tidigare ålderdomshem för skådespelare.
Åke Lundqvist efterträddes av Lars Ramqvist som bland annat hade varit vd i RIFA. Hans uppgift blev nu att ”industrialisera” ERA – alltså att omvandla den kreativa nybyggarorganisationen till en effektiv och storskalig produktions- och säljmaskin. Han lyckades väl med detta och 1990 utsågs Ramqvist till vd för hela koncernen – den förste vd:n i Ericsson som rekryterades från radiosidan. År 2003 inledde Ericsson flytten av huvudkontoret från Midsommarkransen till Kista.
År 1981 fanns ungefär 50 företag med 6 000 anställda i Kista. År 1990 fanns 250 företag med 25 000 anställda. Bland de företag som etablerade sig i Kista under 1980-talet fanns Apple, Hewlett-Packard, Microsoft, Nokia, Philips, Sun Microsystems och Texas Instruments.
År 1991 flyttade Jan Stenbecks företag Comvik, Kabelvision och Tele2 till Kista. De övertog byggnader som hade uppförts på 1980-talet av Philips Electronics för att där bedriva avancerad tillverkning av elektronikprodukter. Tomten var ursprungligen planerad för ett sjukhus. Samma år som Tele2 kom till Kista blev företaget först i Sverige med att erbjuda kommersiell internetanslutning. Få visste då vad internet var för något.
I slutet av 1990-talet rådde akut lokalbrist i Kista. Internationella företag stod i kö för att komma hit.
I slutet av 1990-talet rådde akut lokalbrist i Kista. Internationella företag stod i kö för att komma hit. Vid millennieskiftet fanns här 27 000 anställda i 650 företag, varav 350 ICT-företag (informations- och kommunikationsteknik).
Kommunerna på Järvafältet utarbetade kring millennieskiftet, tillsammans med företagen och akademin, en strategisk framtidsplan. Namnet på området skulle bli Kista Science City. Det omfattar delar av Järfälla, Sollentuna, Stockholm och Sundbyberg. Målet var att utveckla ett komplett stadssamhälle med bättre service och infrastruktur och med bättre samverkan mellan berörda kommuner. År 2012 fanns här 10 000 företag med 72 000 anställda, därav 1 200 företag inom ICT med 24 000 anställda. Över tusen personer hade doktorsexamen.
Praktiskt taget alla ledande svenska företag och de internationella giganterna inom ICT var eller hade varit representerade här, bland annat två av Kinas ledande telekomföretag. Huawei förlade sitt europeiska centrum för teknisk utveckling hit 2001 och ZTE kom till Kista 2005.
När Kista utvecklades som ett högteknologiskt centrum, ökade behovet av forskning och av kvalificerade tekniker. Insikten växte fram att akademisk forskning och undervisning borde etableras i området.
KTH var trångbodda på sitt område norr om Vallhallavägen och Djurgårdsförvaltningen vägrade att släppa till mer mark. Inom KTH, staden och industrin diskuterades om KTH skulle etablera verksamhet i Kista. Den 24 mars 1988 invigdes Electrum där KTH bedrev verksamheter, liksom flera företag och forskningsinstitutioner.
I dag står cirka 40 procent av kontorslokalerna i Kista tomma. Den utvecklingen satte fart i samband med pandemin som medförde att hemarbetet har ökat i omfattning. Detta ledde till att attraktiva lokaler i centrala Stockholm blev tillgängliga. Det blev svårare att rekrytera medarbetare till arbetsplatserna i Kista. Till detta kom att många medarbetare kände sig otrygga när de rörde sig i Kista. Den storskaliga, modernistiska miljön har också medfört att det aldrig utvecklades ett levande stadsliv här. Man kan notera att de nya hightech-företagen som har etablerats i Stockholm under senare decennier, exempelvis Klarna, Spotify och olika spelbolag, hellre har etablerat sig i innerstaden.
Under 2020-talet har bland annat Fujitsu, KTH, IBM och Microsoft lämnat Kista. Ericssons flytt kommer sannolikt förstärka denna trend.
Omslagsfoto från Kista: Fredrik Sandberg/TT