Mellan två världar?

Bi Puranen, generalsekreterare för World Values Survey, presenterade i augusti 2026 rapporten Mellan två världar: Hur migranters värderingar förändras i mötet med Sverige. Den digra rapporten innehåller mycket värdefull information, men dess grundläggande perspektiv är inte oproblematiskt. Om rapportens angreppssätt står följande att läsa:

”Migration innebär inte att människor lämnar ett normsystem och antar ett annat. De lever under lång tid mellan två normsystem, och därför förändras olika delar av värderingssystemet i olika takt. Detta är vad vi benämner selektiv integration. Och därför är titeln på denna rapport ’Mellan två världar’.” (s. 170)

Migranternas integration framställs därmed som en slags resa mellan två givna punkter, där många under lång tid befinner sig någonstans på vägen mot slutmålet: värdlandets värderingssystem. Den selektiva integrationen handlar då om den hastighet med vilken olika delar av denna resa genomförs, beroende på vilken del av värderingssystemet det gäller. Men detta förändrar inte den grundläggande föreställningen om integrationsprocessen som en rörelse från ursprungslandets värderingssystem till mottagarlandets.

Det handlar om ett mycket vanligt men tyvärr missvisande perspektiv. Migrantens resa är något helt annat. Den skapar – i samspel med andra migranter och med majoritetssamhället – nya världar och nya värderingskomplex som dessutom, om migranterna är tillräckligt många, kan förändra mottagarsamhället i grunden. Sverige är ett talande exempel på detta. Det är uppenbart att landet inte längre är vad det en gång var och att detta till stor del – men naturligtvis inte enbart – har att göra med de senaste decenniernas omfattande invandring och, inte minst, framväxten av ett annat Sverige: utanförskapets och parallellsamhällenas Sverige.

Det finns inte någon given riktning för denna kollektiva resa, inget förutbestämt mål som väntar vid horisonten.

Det finns ingen fast slutpunkt för migranternas resa, lika lite som för de svenskar vars rötter i landet sträcker sig långt tillbaka i tiden. Allt är satt i förändring, och förändringstakten är hög. Men viktigast av allt är att det inte finns någon given riktning för denna kollektiva resa, inget förutbestämt mål som väntar vid horisonten.

Här ligger huvudproblemet, inte bara med Bi Puranens rapport, utan med hela det perspektiv som präglar de studier som bedrivs inom World Values Survey (WVS). Detta gäller inte minst dess mycket omtalade kulturkarta, där Sverige, som bekant, intar en fullständigt ”excentrisk” position i ett hörn som präglas av en till synes lycklig kombination av hög livskvalitet, stark tillit, självförverkligande, sekularisering och långtgående individuell frihet.

Det underliggande perspektivet är att världen rör sig från traditionella, ”materialistiska” och överlevnadspräglade värderingar mot den moderna, ”postmaterialistiska” och lycksaliga hörna där Sverige är placerat. En av kartans upphovsmän, den tyske statsvetaren Christian Welzel – varför den kallas Inglehart–Welzel Cultural Map; Inglehart syftar på Ronald Inglehart, som lade grunden till hela denna ansats – sammanfattar detta grundperspektiv i boken Freedom Rising (Cambridge University Press, 2013). Där presenterar han vad han kallar ”a complete theory of emancipation”.

Det centrala i denna teori är ett slags neomarxistisk monokausalitet – ”a single evolutionary principle”, som Welzel själv skriver – vilken utgör grunden för mänsklighetens uppåtgående evolution genom olika stadier som tillsammans bildar ”the utility ladder of freedoms”. Denna kausalitet sammanfattas på följande sätt:

”It suggests, as growing action resources increase the objective utility of freedoms, growth in freedoms’ subjective valuation and in their legal guarantees follow subsequently, giving rise to emancipative values and civic entitlements. Once a utility-value-guarantee cycle is completed, another cycle can start from a higher plateau, and human empowerment proceeds.” (s. 407)

Welzel försöker visserligen nyansera den hårt deterministiska grundtanke som ligger till grund för denna ansats genom att tillägga:

”Of course, there is no iron law preventing human empowerment from stagnation or recession. Yet evolution has shaped humans as a species gifted with an intellect to pursue utilities, as much as existential conditions allow. Herein resides the seed of the human desire for emancipation (…) Humans are programmed to ascend rather than descend the utility ladder of freedoms: they stop their ascension as long as necessary to continue it as soon as possible.” (ss. 407–408)

Det är i grunden samma perspektiv som ligger bakom Bi Puranens rapport om migranternas värderingsresa: en resa mot de emancipatoriska värderingar som Sverige står för. Migranterna rör sig alltså från kulturkartans lägre nivåer av emancipation mot den högsta. Det kan finnas uppehåll längs vägen och till och med tillfälliga tillbakagångar, men huvudriktningen är klar och given: mot det svenska värderingssystemet.

Detta deterministiska framstegsperspektiv har emellertid, liksom all determinism och all tro på att historien har en given – och lycklig – riktning, en rad problem.

Detta deterministiska framstegsperspektiv har emellertid, liksom all determinism och all tro på att historien har en given – och lycklig – riktning, en rad problem. Det är samma slags historiesyn som Karl Popper kallade historicism. Problemen har blivit särskilt uppenbara när den optimistiska eran efter Berlinmurens fall har övergått i dagens betydligt mörkare scenario. Den grundläggande ansatsen bakom kulturkartan hör till en tid då många – med Francis Fukuyama som ett talande exempel – trodde att historiens ”happy end” stod för dörren.

Då trodde man till exempel att kommunistiska stater som Kina och Vietnam snart skulle röra sig mot demokrati och en liberal samhällsordning. När deras produktiva resurser och materiella välstånd växte skulle detta, enligt denna neomarxistiska ansats, med nödvändighet leda till framväxten av medelklasser som törstade efter frigörelse och till att de kommunistiska diktaturerna slutligen skulle vandra vidare till historiens soptipp.

I Modernization, Cultural Change, and Democracy: The Human Development Sequence (Cambridge University Press, 2005) presenterade Christian Welzel tillsammans med Ronald Inglehart en sådan teori. Den kausala sekvensen är följande: Den ekonomiska utvecklingen (socioekonomisk förändring) skapar både emancipativa resurser och postmaterialistiska värderingar (kulturell förändring), vilka i sin tur leder till ett prodemokratiskt tryck i auktoritära länder och till en fördjupning av demokratin i de länder där den redan existerar (institutionell förändring).

De ökade resurserna och de postmaterialistiska värderingarna leder enligt denna teori till ett ifrågasättande av all auktoritet och försvagar de existerande makthierarkierna inför en medborgare som i allt högre grad stärks av de materiella, kognitiva och sociala resurser han eller hon förfogar över. Detta ger näring åt ett växande ifrågasättande av såväl auktoritära system som de traditionella formerna för den liberala representativa demokratin. I stället för den auktoritära regimens undersåte eller industriepokens lydiga medborgare (”allegiant citizen”) träder den kapabla, krävande och ifrågasättande medborgaren (”assertive citizen”) fram – en medborgare som utmanar varje styrelseskick med auktoritära eller elitistiska drag.

Utifrån denna teori hävdade Inglehart och Welzel i samma bok att Kina och Vietnam utsattes ”för ett växande socialt tryck i liberaliserande riktning” och tillät sig till och med följande prognos: ”Vi förutspår att dessa regimer kommer att omvandlas till liberala demokratier inom de närmaste femton till tjugo åren.” (s. 156)

Tjugo år har gått, och ingenting av denna prognos har förverkligats. Tvärtom. Diktaturerna i dessa länder har stärkts, samtidigt som auktoritära stater har vuxit sig starkare runt om i världen. Utvecklingen utmanar därmed på ett påtagligt sätt teorins påstådda kausala samband mellan växande materiella och kognitiva resurser och en emancipatorisk samhällsutveckling. Den visar också hur vilseledande en sådan deterministisk ansats kan vara.

Detta talar för att Bi Puranens rapport bör läsas med ett stort mått av försiktighet. Detsamma kan sägas om WVS berömda kulturkarta. Historien är öppen och oförutsägbar, och detsamma gäller våra liv – oavsett om vi är migranter eller inte. ”Livets gyllne träd är grönt”, som Mefistofeles säger i Faust, medan ”grå, dyre vän, grå är all teori”.