Samhälle Åsikt
Miljöpartiet de röda
Den 10 augusti lanserade Miljöpartiet sitt valmanifest under rubriken “Sverige vinner på grön politik”. Med 27 dagar kvar till valet har Timbro Miljöinstituts Ida Wallinder granskat manifestet och skuggbudgeten och kan konstatera att det inte handlar om gröna reformer, utan om röd politik som skulle orsaka röda siffror i statsbudgeten.
När Miljöpartiet bildades 1981 i svallvågorna efter folkomröstningen om kärnkraft var det som en uttalad reaktion mot det befintliga partisystemet. Med förgrundsfigurer som den tidigare folkpartisten Per Gahrton i spetsen var ambitionen att stå vid sidan om den traditionella höger–vänster-skalan. Partiet var en tydligt maktkritisk och decentralistisk rörelse. Under en lång period var Miljöpartiet ett reellt alternativ att rösta på för liberaler, inte minst under språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, 2002–2011.
Den tydliga maktkritiken har upprepade gånger lett partiet till utpräglat liberala åsikter, exempelvis i frågor som personlig integritet och valfrihet inom välfärden. Arvet syns än i dag i det partiprogram som Miljöpartiet antog 2025. Där finns flera skrivningar som även en marknadsliberal kan instämma i och säkert ännu fler för den socialliberalt sinnade. Bland dessa kan man finna att en av Miljöpartiets centrala ideologiska ingångar i miljö- och klimatpolitiken, en för partiet mycket viktig fråga, vilar på liberalismens och John Stuart Mills skadeprincip. På fjärde sidan i partiprogrammet står följande att läsa:
Människans ansvar sträcker sig långt bortom den egna personen och den egna generationen. Precis som vi inte har rätt att inskränka andras frihet att leva sina liv så som de önskar har vi inte heller rätt att inskränka framtida generationers möjligheter att leva goda och fria liv.
Trots att passager som denna lever kvar i partiprogrammet är det numera mycket lite av Miljöpartiets politik som kan klassas som något annat än långt ut på den politiska vänsterkanten.
I förra veckan, den 10 augusti, presenterade Miljöpartiet sitt valmanifest. På pressträffen förklarade språkröret Daniel Helldén att de tre prioriterade områdena – klimat, jämlikhet och natur – hänger ihop. I kontrast till partiprogrammet ligger inte längre fokus på frihet, i stället menade Helldén att “vi kan inte bygga ett jämlikt samhälle om klimatkrisen förvärras. Vi klarar inte klimatomställningen om människor halkar efter, eller om naturen fortsätter att utarmas”. Men klimatpolitiken är långt ifrån det enda området där liberala principer har bytts ut mot ord som jämlikhet och rättvisa.
I valmanifestet finns förslag som förkortad arbetstid, slopat karensavdrag och att avskaffa “marknadsskolan”.
I valmanifestet finns förslag som förkortad arbetstid, slopat karensavdrag och att avskaffa “marknadsskolan”. Barn-, bostads-, och studiebidraget ska höjas och ett Sverigekort med än mer kraftigt subventionerad kollektivtrafik ska införas. Därutöver ska primärvården byggas ut, allmännyttans hyresrätter rustas upp och barngrupperna bli mindre. För att bara nämna några förslag.
Det är lätt att föreställa sig att Miljöpartiet inte borde ha råd med att lova allt åt alla. Den som tänker så har rätt, men underskattar också miljöpartisternas kreativitet.
I skuggbudgeten för 2026, ofta kallat valbudget, återfinns i princip samtliga av valmanifestets förslag. Ett fåtal, såsom förkortad arbetstid och karensavdrag, har lämnats utanför. Om anledningen är att de anser att de miljöpartistiska kollegorna i kommuner och regioner ska klara den kostnadschocken själva eller för att det hade blivit en för ohanterbar kostnadspost i budgeten är oklart. Klart är däremot att Miljöpartiet föreslår ett underskott på 67 miljarder utöver det regeringen redan föreslagit. Som jämförelse föreslår Vänsterpartiet i sin skuggbudget ett underskott på tre miljarder utöver regeringens förslag.
Ett så pass stort underskott är nästintill imponerande för ett parti som inte har problem med att höja skatter för att finansiera reformer. Att ha höjda skatter som modus operandi kommer med många konsekvenser, men att gå med underskott borde inte vara ett av dem.
För det är inte bara på utgiftssidan som Miljöpartiet är ett utpräglat vänsterparti, det gäller minst lika mycket intäktssidan. Miljöpartiet avvisar flera av de skattesänkningar som regeringen genomfört, såsom att göra de första 300 000 på ett ISK-konto skattebefriade. Samtidigt vill de bland annat återinföra värnskatten, göra kapitalbeskattningen än mer progressiv, återinföra och dubblera flygskatten samt införa en bankskatt.Totalt höjer Miljöpartiet skatterna med 69 miljarder. Det motsvarar 6 500 kronor per invånare.
Miljöpartiet tycks ha hittat en gyllene lösning för att lova allt åt alla – räcker inte kraftigt höjda skatter behöver man bara vara beredd att gå med tillräckligt mycket underskott. Att lånefinansiera kommer däremot också med konsekvenser och kostnader. Bland annat räntekostnader, något som Miljöpartiet valt att inte räkna med i sin skuggbudget trots att posten skulle ha uppgått till åtminstone någon miljard.
Miljöpartiet har hittat en gyllene lösning för att lova allt åt alla – räcker inte kraftigt höjda skatter behöver man bara vara beredd att gå med tillräckligt mycket underskott.
Problemen med att lånefinansiera borde Miljöpartiet vara väl medvetna om. Dels eftersom de själva återkommande föreslår en särskild investeringsbudget för omställningen på 100 miljarder per år i tio år, något som med dagens ränteläge skulle innebära räntekostnader på omkring 20 miljarder år tio. Dels eftersom få saker i svensk politik är så starkt närvarande som minnet av saneringen av statsfinanserna.
En viktig faktor bakom krisen på 90-talet var den försämrade konjunkturen. För länder som Sverige, där det offentligas utgifter och inkomster är höga sett till BNP, kan en försämrad konjunktur slå extra hårt. Samtidigt som statens utgifter ökar kraftigt faller intäkterna lika drastiskt. Som vi sett föreslår Miljöpartiet en rad reformer som skulle göra statsbudgeten än mer konjunkturkänslig när skatter såväl som bidrag höjs.
Den ekonomiska krisen var dock inte ensamt ansvarig för behovet av statligt renhållningsarbete i finanserna, även om det blir än mer tidskritiskt. Tiden före saneringen hade präglats av devalveringspolitik och återkommande budgetunderskott som lånefinansierades till fördelaktig ränta. När den ekonomiska krisen väl slog till förvärrades situationen ytterligare. Underskottet växte när konjunkturen vände och för statsbudgeten 1992/93 uppgick underskottet till 190 miljarder, 12,2 procent av BNP, med ett statligt lånebehov på 235 miljarder. Statsskulden växte samtidigt som ränteläget försämrades från det tidigare fördelaktiga. Under flera år låg Sveriges statsskuld över EU:s Maastricht-kriterium på 60 procent av BNP, samtidigt som Sverige förhandlade om EU-medlemskap.
Också detta vet Miljöpartiet om. I skuggbudgeten kritiserar de regeringens satsning på kärnkraft. Då, helt plötsligt, uppstår ett engagemang för att inte lånefinansiera satsningar för elsystemet och i förlängningen också den gröna omställningen. Där skriver man följande:
Regeringen kan i nuläget inte redogöra för hur de statliga lånen kommer att påverka Sveriges offentliga finanser då detta beror på om lånen klassificeras som offentliga eller privata i nationalräkenskaperna, vilket i sin tur baseras på EU:s statistikmyndighet Eurostats bedömning. Regeringens huvudscenario är att de statliga lånen ska redovisas som offentliga utgifter, vilket innebär att de kommer att påverka offentlig sektors finansiella sparande negativt under investeringsfasen. I klartext innebär det att kärnkraftsprogrammet under byggfasen kommer att tvinga fram nedskärningar i välfärden och/eller tränga undan andra offentliga investeringar.
Tänk om denna kritik mot lånefinansiering även skulle riktas mot den egna politiken.