När den norska regeringen försökte mota bort privata aktörer från välfärden dröjde det inte länge innan politikerna till vänster valde att tänka om. Nooshi Dadgostar borde låta bli att göra samma misstag och i stället lära av vår granne, skriver Hannah Stutzinsky.
Vänsterpartiet vill tillsätta en kommission för att utreda hur privata aktörer kan avlägsnas från välfärden. Men en sådan utredning har redan skrivits, och övergetts. Norges socialdemokratiska regering gick nämligen aldrig vidare med förslagen från sin avprivatiseringskommission. Till slut insåg även det norska Arbeiderpartiet att varken skattepengar eller medborgare värnas av att företagande i välfärden motarbetas.
Jonas Gahr Støhres rödgröna regering tillsatte den statliga utredningen Avkommersialiseringsutvalget i augusti 2022, efter krav från stödpartiet Sosialistisk Venstre. Utredningen ämnade att ta reda på hur privata aktörer skulle kunna fasas ut ur skattefinansierad välfärd. Men efter att utredningen väl lämnats över till regeringen i augusti 2024 blev inga av utredningens förslag verklighet. I arbetet med att ta fram tillvägagångssätt för att avlägsna privata initiativ på välfärdsområden som skola, sjukvård och äldreomsorg, hade det blivit tydligt vilka vinster som uppstår med en pluralism av utförare. Inte bara ekonomiska sådana, utan även mätt i kvalitet för alla landets medborgare.
Att kalla utbudspluralismen i välfärdssektorn för en privatisering är därför inte helt rättvisande.
En av den norska utredningens ledamöter, Nils-Ola Widme, skrev en lång reservation till utredningens slutsatser. Widme tydliggör i den bok som hans reservation mynnade ut i, hur olika typer av incitamentsstrukturer för olika producenter på riktigt skapar innovation som tillfaller alla som nyttjar välfärdens tjänster. Det gäller oavsett om man går till en offentlig eller privat producent.
Här spelar emellertid möjlighet till lönsamhet en avgörande roll. En privat aktör som har intresse av vinst kommer hitta vägar till effektivisering och omfördela resurser på ett sätt som inte kommer att ske i en offentlig verksamhet. För så länge den offentligt finansierade producenten inte ser ett egenvärde med ekonomisk hushållning, kommer det att finnas ett spill av pengar. Effektiviserings- och kvalitetsvinsterna kommer sedan att kopieras av den offentliga verksamheten som ökar sin produktivitet till följd av konkurrensen. Widme förklarar även varför frågan om huruvida producenterna får incitament att skala av sitt utbud, och exempelvis inte ge eleverna den skolgång de har rätt till, egentligen är en icke-fråga i välfärdssektorn.
För välfärdstjänsterna är inte en marknad i ekonomisk mening. Det finns nämligen en statlig plikt att tillhandahålla de här tjänsterna till medborgarna i de skandinaviska välfärdsländerna. Lönsamhet är därmed inte de privata välfärdsaktörernas enda mål. De är starkt styrda av målsättningar om kunskapsutveckling, lärartäthet, vårdgaranti och annat. Att kalla utbudspluralismen i välfärdssektorn för en privatisering är därför inte helt rättvisande. En privatiserad marknad skulle kunna erbjuda kunder en ännu större mångfald av tjänster, som förskolor med profiler eller nischade hälsocentraler, men de skulle då behöva vara privat finansierade.
I den svenska, och norska, välfärdsekonomin är de här tjänsterna skattefinansierade. Det gör att tjänsterna kommer alla medborgare till dels, oavsett storleken på den enskildes plånbok, men det sätter också gränser för vilket utbud som kan uppstå. De senaste decennierna har producenterna emellertid blivit ålagda fler och fler regler, vilket gör att handlingsutrymmet och möjligheten till kvalitetshöjning i praktiken krymper allt mer.
Den norska avprivatiseringskommissionen erkänner att tillgängligheten skulle försämras betydligt utan de privata aktörerna. De privata aktörerna avlastar den offentliga och utan dem uppstår en kapacitetsbrist som den offentliga sektorn kommer ha svårt att fylla under överskådlig tid. Det blev inte minst Støhre själv medveten om, då hans regering tvingades till en ideologisk kursändring i mitten av 2024 och uttryckligen vände sig till privata aktörer för att få ned vårdköerna.
För det tredje behöver fördömandet av lönsamhet få ett slut.
En utfasning av privata aktörer skulle dessutom begränsa medborgarnas valfrihet. De skulle i stället komma att mötas av en välfärd av typen one size fits all. Sedan tillkommer de orealiserade förlusterna i frånvaron av innovation som hade kunnat uppstå i konkurrensen mellan producenterna, men som i stället uteblir. Det handlar inte bara om mer kostnadseffektiva styrningssätt, utan även olika typer av medicinska behandlingar.
Sammantaget betyder det inte att de nuvarande kvasimarknaderna som utgör välfärden fungerar smärtfritt. Det finns i dag en hel del barriärer mellan producenterna som gör att medborgarna tenderar att få en välfärd av varierande kvalitet, och som lämnar en med en känsla av frustration snarare än tacksamhet.
För att potentialen i konkurrensen mellan de privata, ideella och offentliga aktörerna ska kunna realiseras till fullo behöver för det första det offentligas upphandlingskompetens höjas. För det andra behöver politiker ge aktörerna handlingsutrymme och inte detaljstyra verksamheternas utformning. För det tredje behöver fördömandet av lönsamhet få ett slut. Att en del av utbudet har incitament att ägna sig åt ekonomisk hushållning är helt avgörande för att kvaliteten för samtliga ska fortsätta öka.
Nooshi Dadgostar behöver inte vänta in något valresultat för att fundera vad en avprivatiseringskommision skulle kunna leda till, det räcker med att blicka västerut. I Norge finns redan en sådan utredning. Likaså kan vi se effekterna av den – de får till och med vänsterpolitiker att tänka om.
Omslagsfoto: NTB/NTB scanpix/TT
