Ekonomi Reportage
Partiet som gick från alternativt till klassiskt vänster
Miljöpartiet ville länge undvika vänster och höger, men när man fick makt gick det inte längre. Smedjans Henrik Dalgard beskriver hur de gröna kom att sätta ner foten långt till vänster och bli det parti som vill höja skatterna och de offentliga utgifterna mest.
”Det är inte så att alla Miljöpartister har satt sig ner och läst Marx de senaste åren.”
Jag sitter på Miljöpartiets kansli vid Skanstull och pratar med Anton Bylin, ett av Grön Ungdoms två språkrör, om partiets idéutveckling i den ekonomiska politiken. Miljöpartiet är kanske det parti som är minst sammankopplat med ekonomisk politik. I alla fall när det gäller förtroende. I Novus senaste mätning om sakägarskap tyckte enbart en procent av väljarkåren att MP hade den bästa politiken för landets ekonomi. När det kom till skatter respektive näringspolitik såg det något bättre ut. Då var siffran två procent.
Men under det senaste decenniet har MP gjort ett omfattande idéarbete i den ekonomiska politiken, där man intagit vad många skulle beskriva som klassiska vänsterpositioner. I dag är man exempelvis det parti i riksdagen som vill höja skatten och öka de offentliga utgifterna mest.
Det är dock inte bara så att partiet har förflyttat sig, miljöpartister tycks också ha blivit mycket mer intresserade av ekonomi. Anton Bylin har varit en av de som drivit på den utvecklingen.
– Om man jämför med Grön ungdom några generationer bak så var det ett smalare miljö- och klimatfokus. Och då fanns det också en större spännvidd längs en klassisk vänster-höger ekonomisk skala. Men nu har den vänstra delen vunnit, berättar han när jag ber honom beskriva den ideologiska utvecklingen i ungdomsförbundet.
Men det är som sagt ingen traditionell vänstersväng där unga miljöpartister börjat läsa Marx och Horkheimer om man ska tro Bylin. Miljöpartiet har kanske mer än något annat parti en självbild av att vara alternativ, och ser sig försöka bygga ett annat samhälle än det redan existerande. Det handlar dels om att man ser sig stå utanför den klassiska höger-vänsterskalan – man är ju gröna – och dels att man ifrågasätter det rådande förhållningssättet till ekonomi och politik.
Och det är här man enligt Bylin finner anledningen till partiets förflyttning i den ekonomiska politiken. Tidigare, under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons ledning, hade partiet en smalare politisk profil – engagemanget koncentrerades till de rena miljöfrågorna. En framgångsrik strategi skulle många säga. Under den perioden lyckades man locka väljare från stora delar av det politiska spektrumet, till och med nyliberaler. Priset blev dock att man accepterade den rådande ekonomiska ordningen.
– Om man är ett enfrågepartiet, då dömer man också sig själv till att appplicera sin enda fråga inom den ram som finns. Då utmanar man inte så mycket konventioner. Den här vänsterfalangen som har växt fram, det är inte så att miljöpartister har blivit sossar utan mer att man har sett att det tidigare förhållningssättet inte funkade så bra. Att det bara blev lite pill i kanten och miljöskatter.
Att sitta och skriva klimathandlingsplaner och lämna över ansvaret för den ekonomiska politiken till Socialdemokraterna var inte en framgångsrik strategi med andra ord.
För att komma närmare moderpartiets perspektiv på den ekonomiskpolitiska utvecklingen så hör jag av mig till Janine Alm Ericson, Miljöpartiets ekonomiskpolitiska talesperson. När vi ses på café Café Schweizer i Gamla stan kommer hon snart in på ett liknande missnöje som det Bylin beskriver, att de två andra vänsterpartierna inte lyckats kombinera sitt värnande om jämlikhet med ekologisk hållbarhet i den ekonomiska politiken.
– Jag är uppfostrad av en socialdemokrat. Men jag har valt att engagera mig i Miljöpartiet därför att jag tycker att den ekonomiska politiken behöver fler dimensioner än till exempel Socialdemokraternas har.
– Jag skulle säga att både socialdemokraterna och vänsterpartiet behandlar klimatfrågan lite mer som vilken fråga som helst medan vi sätter den i mitten av diskussionen. Vi har ju förhandlat budgeten med dem förut. Och då märker man vad som ligger närmast hjärteroten, fortsätter hon.
Det jag dock främst är intresserad av att diskutera är en aspekt där Miljöpartiet tycks närmat sig Socialdemokratins förhållningssätt till den ekonomiska politiken – centralismen. Från början var decentralism en självklar del av MP:s gröna ideologi. I idéprogram och valmanifest skrev man i längd om hur viktig småskalighet och lokalt entreprenörskap var i omställningen, något som stod i opposition mot den storskalighet socialdemorkatin representerade.
Men under det senaste decenniet har tyngdpunkten skiftat. Nu ligger fokus istället på de stora statliga projekten – investeringsfonder och klimatkliv.
Janie Alm Ericson håller delvis med om den bilden, men är tydlig med att decentralismen fortfarande är en självklar del av partiets förhållningssätt. De mer centralistiska förslagen är snarare nya verktyg som adderats till verktygslådan.
– Vi tycker fortfarande att de småskaliga lösningarna är bra. Vi tycker fortfarande exempelvis att bondens marknad är ett utmärkt sätt att ha en del av ekonomin. Men vi ser ju också hur de stora flödena måste fungera och hur vi måste göra dem hållbara.
Alm Ericson berättar vidare om hur partiet, när man hade en mer utpräglad decentralistisk profil, ofta fick kritik för att de inte hade någon politik för de större ekonomiska frågorna, att man bara satte sig emot saker likt de stora frihandelsavtalen. Men framförallt menar hon att det är tidsramen som har förändrats.
– För 20 år sedan hade vi längre tid på oss. Nu ser vi hur misslyckandena i att hantera krisen har gjort att det är viktigare att det går snabbare. Annars hade hela samhället kunnat följa med utan de jätteinvesteringar som vi ser behov av nu. Eftersom det finns så lite tid måste vi göra de investeringarna så fort det bara går. Och då vill vi använda ekonomin som verktyg för att se till att det händer.
Det för oss in på en annan fråga som Miljöpartiet talar mindre om i dag – entreprenörskapets roll i klimatomställningen. Under mitten på tvåtusentalet drev man förslag om sänkta arbetsgivaravgifter och minskat regelkrångel, just för att det lokala entreprenörskapet sågs som en viktig del i att utveckla framtidens teknik. Här slår Alm Ericson fast att uppfinnaren och entreprenören fortfarande är centrala aktörer för partiets syn på teknikutveckling, och pekar på att det är näringslivet som driver fram klimatomställningen i Sverige.
Men entreprenörskap är sammanlänkat med en aspekt som inte brukar vara så populär i sammanhang där det är ont om tid – osäkerhet. En uppfinning är svår att förutsäga, och är som sådan något som utmanar den rådande ordningen, skakar om. Just det brukar även vara en vanligt förekommande liberal kritik av miljöpartiets ekonomiska politik: att staten inte kan eller bör välja vinnare på marknaden – att det undergräver den osäkerhet och spontana process som utgör entreprenörskapets kärna. Den som vill ha kreativ förstörelse måste tillåta kreativitet med andra ord.
Men Alm Ericson håller inte alls med om den kritiken, i alla fall inte på klimatområdet.
– Jag tror att staten alltid måste vara beredd att gå in, eftersom vi ser att klimat- och miljöfrågan är ett sådant enormt marknadsmisslyckande. Det behöver man korrigera. Den onsynliga handeln har tyvärr inte varit med och spelat här. I sådana stora transitioner så behövs det den sortens kapital som inte finns privat. Den förra stora teknologiska industrialiseringen och framväxandet av tåginfrastrukturen var beroende av garantier från staten. Det är vi som ibland anklagas för att stå för en häst- och vagnpolitik, men om inte staten hade varit beredd att gå in när vi byggde järnvägen så kanske vi inte hade haft någon idag.
***
När jag går från vår intervju funderar jag på om Miljöpartiet verkligen har förändrats så mycket ideologiskt under de senaste decennierna. Kanske beror dess vänstersväng inte på en förflyttning eller något omprövande av teser, utan på att Miljöpartiet faktiskt blev för saker i den ekonomiska politiken.
Som Janine Alm Ericson är inne på fick partiet under 00-talet återkommande kritik för att man inte hade en politik för de större sammanhangen, och klimatengagemanget tog sig uttryck genom en maktkritisk decentralism. När den maktkritiken dessutom riktades mot ett system som till stora delar byggts upp av socialdemokratin, ja då antar den ganska lätt en liberal karaktär, så till den grad att den ibland lockade nyliberaler.
När partiet politikutvecklad, intresserade sig mer och mer för ekonomisk frågor, därmed även i högre grad började använda den ekonomiska politiken som verktyg för att driva fram klimatomställningen, då följde även den styrande industripolitikens centralism.
Eller som Anton Bylin uttrycker det:
– Vi vill göra ganska mycket. Då behöver vi också mycket pengar. Det är därför vi vill höja skatten. Det är inte för att vi har tagit på vänsterpartist-hatten och bara skruvat upp den på max.
Med den inställningen bir det dock nog svårt att locka liberaler igen.