Demokraterna bedrev en bra kampanj utifrån förutsättningarna. Problemet var att man aldrig tog chansen att hitta en kandidat som på allvar kunde utmana Donald Trump. Det skriver Joakim Broman.
Efter en valrörelse är det en vanlig analys att den vinnande kampanjens strateger är genier som inte begått ett enda misstag, och den förlorande kampanjens motsvarigheter är idioter som inte haft ett rätt i sina liv.
Så är det förstås aldrig, inte heller denna gång, nu när Donald Trump av allt att döma ser ut att gå mot Vita huset ännu en gång. Trump-kampanjen blev mot slutet allt mer vildsint och vårdslös på ett sätt som kunde ha stått republikanerna dyrt, något som nyligen avtecknades i ett lysande reportage i The Atlantic.
Den grundläggande strategin för Harris-kampanjen kan sägas vara att inte gå bort sig.
Harris-kampanjen gjorde en del fullt rimliga strategiska vägval utifrån sina förutsättningar. Den grundläggande strategin kan sägas vara att inte gå bort sig: inga stora åthävor, rörelser, eller uttalanden som slår undan benen för Kamala Harris. Inga “deplorables”-citat eller radikala reformförslag. Låt Trump förlora sig i sina maniska tirader, så kanske han även förlorar väljare.
Det gick inte vägen, men det beror snarare på att Harris aldrig var en kandidat som hade särskilt bra chanser att slå Donald Trump. Hennes chanser var visserligen bättre än Joe Bidens, som efter tv-debatten mot Trump i somras sjönk mot nollstrecket.
Men Kamala Harris hade, handen på hjärtat, inte varit presidentkandidat om Demokraterna haft en öppen process för att sålla fram den med bäst chanser att besegra Trump. Hennes tid som vicepresident har av författaren Charles Spiering beskrivits som en oavbruten serie klavertramp, med en uppsjö av grodor bakom sig och popularitetssiffror som åtminstone i perioder varit lägre än för någon annan vicepresident. Den som minns Walter Mondale förstår att det säger något. Det är också talande att Trump tycks ha vunnit relativt stort bland väljare som säger att de inte gillar någon av kandidaterna.
Mot denna bakgrund bör Harris-kampanjen faktiskt betraktas som en framgång. Man lyckades etablera Kamala Harris som en seriös kandidat, moderera hennes politiska profil för att tvätta bort tidigare vänsterstämplar, undvika större misstag och lansera ett reformprogram som på samma gång syftade till att plocka russinen från Joe Biden, distansera sig från hans mindre lyckade områden, och att skapa en så pass grumlig bild av den ekonomiska politiken att man skulle kunna spela oavgjort med Republikanerna. Det sistnämnda lyckades inte, Trump vann stort bland de många väljare som hade ekonomin som viktigaste fråga, men var troligen ändå Harris bästa chans. De flesta bedömare verkar överens om att Demokraterna haft en bättre markoperation och skapat förutsättningar för mobilisering. Bara att det var jämnt i vågmästarstaterna är en bedrift.
Trump vann stort bland de många väljare som hade ekonomin som viktigaste fråga.
Fanns det en annan kampanj att bedriva som hade lyckats bättre, som förmått att straffa Donald Trump för hans otaliga övertramp, lögner och fadäser? Det är inte omöjligt. Att Demokraterna inte gått bättre bland latinamerikanska väljare och att man inte vinner större bland kvinnliga väljare (i åldersgruppen 45-64 var det nästan dött lopp) tyder på orealiserad potential. Taktiken att i valrörelsens slutskede attackera Trump kring hotet mot demokratin tycks inte ha varit särskilt effektiv: enligt CNN:s valundersökning vann Harris och Trump ungefär lika många väljare både bland de som upplever att demokratin är hotad och bland de som inte gör det.
Men den uppenbara läxan framåt är att man inte har råd att ge en impopulär vicepresident tre månader på sig att omforma bilden av sig själv och skapa en kampanj som besegrar en skicklig och på alla sätt väletablerad populist. Låsningarna kring Joe Biden, oviljan att i tid se hans åldersproblem och att skapa förutsättningar för en öppen process var det som avgjorde valet.
