Samhälle Reportage
Socialdemokraterna vill inte att du ska tänka efter
Socialdemokraternas valkampanj är tom på politik, men är snygg nog att vinna de oinsatta väljarna. Smedjans Hannah Stutzinsky rapporterar från presentationen av Socialdemokraternas valkampanj.
På Sveavägen 68 i Stockholm har en handfull journalister samlats. De nyss semesterlediga reportrarna är klädda för en söndag i sensommarsolen. En påtaglig kontrast mot de kostymklädda Socialdemokratiska tjänstemännen som leder oss in i pressrummet.
Bakom podiet står valaffischerna uppställda. På affischerna står variationer av partiets valbudskap – ”det är dags att ta Sverige på allvar” – skrivet i ett generiskt typsnitt. Även om budskapet är tämligen intetsägande ger affischerna ett intryck av att vara noga framtagna. Det syns framför allt i bildvalet av Magdalena Andersson. Den 59-åriga kvinnan ser på bilden ut att vara just så gammal. Frånvaron av retusch tillsammans med de varma nostalgiska färgtonerna ger å ena sidan ett visst intryck av statsmannamässighet, å andra sidan saknas associationer till något framåtlutat.
Att Sverige exempelvis är landet med flest enhörningsföretag per capita i EU eller att Stockholm är ett internationellt nav för musikproduktion, är saker som den socialdemokratiska statsministerkandidaten inte direkt påminner om.
Att välja S ska med andra ord inte upplevas som lika rött.
Partisekreteraren Tobias Baudin inleder presentationen om valkampanjen med att spekulera om vilka ministerposter som kan tänkas gå till Sverigedemokraterna i en ny högerregering. Han framhåller Sverigedemokraternas tidigare mer välkomnande förhållningssätt till den ryska regimen, men nämner naturligtvis inte inte att S eget regeringsunderlag i detta nu samarbetar med partier som i Europaparlamentet röstat emot stödpaketen till Ukraina.
I en förtegen del av rummet befinner sig ett av borgerlighetens problem – det heter Emelie Schröder.
Hon är sedan två år tillbaka kommunikationschef för Socialdemokraterna och är skaparen av valkampanjen. Under hennes förhållandevis korta tid på posten har hon hunnit förändra Socialdemokraternas grafiska profil och omkalibrerat partiets tonalitet i kommunikationen.
I den grafiska profil som hon tagit fram har fonden som omger den röda rosen gått över till lila. Att välja S ska med andra ord inte upplevas som lika rött. En del av kampanjen vänder sig uttryckligen till väljare som i tidigare val röstat på något av Tidö-partierna.
På en av de digitala skärmarna som vänder sig till dessa väljare står det ”tycker du om vinst men inte vinstjakten i skolan, då är du nog en smula sosse”. En smart terminologi som ger en falsk uppfattning av att friskolor skor sig på skattebetalare samtidigt som socialdemokratin inte framstår som en motståndare till marknadsekonomin.
Kampanjen som Schröder tagit fram är smart, kul och snygg. Men icke desto mindre är den innehållslös. Vad S faktiskt vill genomföra för politik är inget som förs fram, än mindre med vem. Den estetiskt tilltalande kampanjen riskerar att appellera till väljare som inte är särskilt missnöjda med regeringens fyra år, men som däremot är oinsatta.
Några timmar senare kliver jag upp för trapporna till Mosebacketerassen. Här är folkfesten i full gång. Ölglas, ballonger och rött kampanjmaterial turas om att ockupera borden. Efter att Emilia Bjuggren och Aida Hadzialic slagit sig för bröstet för att ha gjort välfärden i Stockholm mer styrd av det offentliga, och därmed minskat tillgängligheten drastiskt, kliver Eva Dahlgren upp på scenen. Hon uttrycker att konstnärer som hon själv inte är några företagare. Hennes önskan om att bara få vara konstnär och inte någon entreprenör hade emellertid inneburit en förutbestämd bidragssumma istället för fakturering av företags-gig och lukrativa sociala medier-samarbeten.
Efter Dahlgren kliver Magdalena Andersson upp på scenen. Precis som partisekreteraren inleder hon med att framhålla att alternativet till henne som statsminister är Sverigedemokratiska statsråd. ”Fascister” säger en äldre kvinna bredvid mig när Andersson beskriver Tidö-regeringen som den mest konservativa Sverige någonsin haft. Tonläget som Socialdemokraterna använder för att engagera sina egna är onekligen högt.
Andersson håller ett välskrivet tal som handlar om Sverige som ett land för vanligt folk att ha ett bra liv i. Precis som valkampanjen är talet snyggt, och helt tomt på politik. Anderssons ord känns mjuka, ingenstans uppstår friktion. Socialdemokraternas kampanj går till stor del ut på att väljarna inte läser på allt för mycket, eller tycker allt för mycket. De spelar på estetiken och den allmänna känsla som partiet väcker.
Den sittande regeringen har åstadkommit mycket under sina fyra år och vill gärna berätta om det för väljarna. Antalet avklarade vallöften rapporteras kontinuerligt i partiernas Instagram-flöden. Men borgerlighetens upptagenhet av konkretion riskerar i stället att bli en svaghet om man inte samtidigt lyckas väcka en känsla hos den som scrollar. Politik handlar lika mycket om att tycka något som att känna något.