På samma sätt som borgerligheten länge har drivit på ett Natomedlemskap är det nu dags att stå för en svensk anslutning till euro. I synnerhet då argumenten mot euron inte längre är relevanta, skriver Hannes Berggren.
De senaste åren har vi i Sverige omvärderat flera av våra tidigare dogmatiska hållningar: Natomedlemskap, ny kärnkraft och en insikt att vi själva inte kan lösa globala migrationskriser, var fram tills nyligen otänkbart. Idag ställer vi oss istället frågande till varför problemen inte kunde diskuteras mer öppet tidigare. Men en tankevurpa fortsätter att omgärda det politiska Sverige. Det gäller synen på euron. Frågan vi bör ställa oss är huruvida politiken kommer hinna ändra sig innan nästa kris är ett faktum?
Inför den svenska folkomröstningen om euron hade flera nationalekonomiska invändningar framförts mot ett svenskt anslutande. Calmforsutredningens slutsatser fastslog att den:
“fäster större vikt vid det stabiliseringspolitiska behovet av penningpolitisk självständighet som en försäkring mot stora makroekonomiska störningar än vid de andra argumenten [tex årliga effektivitetsvinster]”.
Detta argument framfördes till stor del på grund av det svaga ekonomiska läge Sverige befann sig i under 90-talet då utredningen skrevs. Mot detta riktade ekonomerna Assar Lindbeck och John Hassler kritik, då de menade att konjunkturmönstret i Sverige också kan ha påverkats av den egna ekonomiska politiken.
Därutöver menade EMU-kommittén att en självständig penningpolitik skulle ge möjlighet till devalveringar (eller sedermera kursfall med rörlig växelkurs) i samband med extrema negativa chocker utanför det normala konjunkturmönstret. Tanken var att Sverige som ett litet exportberoende land, vid händelse av ett tillfälligt kronfall, skulle kunna gynnas av att de svenska exportprodukterna då blev mer konkurrenskraftiga, och därmed öka takten på återhämtningen. Denna stabiliseringspolitiska effekt skulle med andra ord göra det värt att förbise de handelsfördelar som euron tillhandahöll i goda tider.
Det är inte längre fallet, vilket till exempel investeraren Christer Gardell poängterat. Idag ser vi ett annat internationellt handelsmönster som kännetecknas av värdekedjor där en produkts värde ofta adderas i flera steg genom komponenter och tjänster från flera olika länder. Detta snarare än att hela slutprodukten produceras i ett land. Sverige, som till stor del handlar med euroländer, skadar därför sin egen konkurrenskraft genom att använda en försvagad krona för att köpa de insatsvaror som behövs till våra exportprodukter. Detta driver också på inflationen. Sverige har därmed förlorat den stabiliserande egenskap som ekonomer tidigare räknat med att kronan skulle ge, vilket bidragit till att Lars Calmfors idag är euroförespråkare.
Dessutom förlorar vi de årliga effektivitetsvinster som andra euroländer får av att handla med en gemensam valuta, vilka sedan Calmforsutredningen sannolikt har blivit större eftersom fler av våra handelspartners idag har euron. Det är givetvis inte bara något som påverkar ekonomin i stort eller företagen – utan i allra högsta grad skadar svenska konsumenter privatekonomiskt. Det räcker med att ta en titt på sommarsemestern kostade för att inse att vi svenskar blivit fattigare av vår valutapolitik.
***
Men kan vi lita på att det förs en sund valutapolitik i ett gemensamt valutasamarbete?
Den frågan kanske vi bör vända på, inte minst då euroområdet haft lägre inflation än Sverige varje månad i år och Irland sedan eurokrisen blivit dubbelt så rikt som Sverige mätt i köpkraftsjusterad BNP per capita. Svenskarna bör därför – som inför Natomedlemskapet – lita på att vi kommer bidra till samarbetet med våra styrkor, inte minst välskötta statliga finanser. Vi bör också göra oss redo genom att hantera våra svagheter, till exempel den extremt höga privata skuldsättningen på 96 procent av BNP, jämfört med 57 procent i euroområdet. Svenskarna är det tredje mest skuldsatta folket i EU.
Därutöver har Sverige i dagens geopolitiskt skakiga värld – där även ekonomin är ett vapen – blivit mindre resilient mot illvilliga spekulationer eller attacker genom att stå ensamt i sin valutapolitik. Därmed har regeringen också en svagare position från vilken den kan föra en utrikespolitik som till exempel kritiserar icke-demokratiska länder som kan sätta tryck på vår valuta. Sverige skulle med andra ord kunna vara både starkare och mer självständigt i eurosamarbetet än med kronan.
Trots det här finns det ingen riktig eurodebatt i Sverige – inte ens den samlade borgerligheten vågar driva frågan. Delvis kan det bero på en försiktighet efter den förlorade folkomröstningen 2003. Man kan förstå ängsligheten bland de borgerliga politikerna som var aktiva för 20 år sedan, men det är svårare att förstå de yngre borgerliga som idag bär runt på en valförlust som inte är deras. Dessutom ligger det illa i tiden med ett Sverige där en tyst majoritet nu vill se införandet av euron. Denna majoritet har tillkommit innan en riktig diskussion om euron ens påbörjats, vilket kan jämföras med de 29 procent som var för ett Natomedlemskap för bara två år sedan.
Kanske blir det socialdemokraterna som en dag tar Sverige in i euron?
Delvis kan också borgerlighetens passivitet i eurofrågan bero på en enkelspårig EU-kritisk hållning. Det finns flera områden där EU:s utveckling förtjänar kritik, till exempel stagnationen av liberaliseringar och utvecklingen av en mer allomfattande industripolitik. Men det ska inte blandas ihop med värdet av unionens mycket lyckade projekt som den inre marknaden eller euron. Istället behöver Sverige fortsätta hitta nya allierade för att motverka den protektionistiska framfart som Frankrike påbörjat inom unionen sedan Storbritanniens utträde.
Ett sådant pågående samarbete finns inom ramen för D9+, där Sverige jobbar för ökad öppenhet till handel och teknologisk utveckling tillsammans med länder som Finland, Irland, Portugal, Estland, Belgien och Spanien. Ett annat viktigt samarbete är den så kallade frugala fyran, en grupp som jobbar för fiskal konservatism inom EU. Där jobbar Sverige tillsammans med länder som Österrike och Nederländerna. Samtliga av de nämnda samarbetsländerna råkar också ha euron som valuta, vilket visar att en EMU-anslutning inte står i kontrast till att verka för ett mer frihetligt EU med färre regleringar, mer öppenhet och välskötta finanser.
Den svenska Natoansökan möjliggjordes till slut av socialdemokraternas omsvängning i frågan under sin tid i regeringsställning. Kanske kommer socialdemokratin en dag också att ta Sverige in i euron efter en långdragen kris som till slut tvingar fram en ny politik?
Ett annat alternativ är att den borgerliga regeringen tar ansvar för Sverige och tar landet in i euron innan krisen är ett faktum. En bra start hade varit för finansministern att omedelbart tillsätta en utredning som fastställer effekterna av ett svenskt EMU-medlemskap, samt när Sverige kan införa euron.
